Medan jag väntade på ett telefonsamtal hamnade jag i ett TV-program om queerteori. Programmet gick ut på att bilden av maskulinitet förändrats sedan medeltiden, att många konstnärer varit homosexuella och att kontexten i en reklamfilm (fejkad) för en manlig och kvinnlig presidentkandidat var väldigt olika. Och? Det var inget fel på panelen eller på vad de sa. Men det var ju så banalt.
Naturligtvis har manlighet och kvinnlighet uttryckts på olika sätt under århundradena. Och naturligtvis präglar könsrollerna hur politiker framställs. Och likaledes är det självklart att det funnits en mängd homosexuella konstnärer. Vadå ”naturligtvis” kanske du säger. Detta har inte varit så självklart. Nej, det är sant. Men det har faktiskt varit självklart åtminstone för min generation – och jag är betydligt äldre än panelen i TV-programmet. Jag förstår inte denna uppståndelse?!
Att könsrollerna är konstruktioner, att biologiska olikheter inte legitimerar olika behandling och att personligheten är större än könet och sexualiteten är faktiskt självklart för de flesta i min generation och situation. Likaså att frigörelse från roller som binder är av godo, men också att överskridandet av dessa roller tillika reproducerar dem.
Jag kan inte förlika mig med föreställningen att vare sig mitt kön eller min sexualitet bestämmer min identitet. Personligen är jag inte så intresserad av andra människors sexuella läggning och jag tycker absolut inte att den är särskilt viktig för vem den personen är. När man väl lärt känna varann kan det ju vara kul att prata om vilka sexuella preferenser man har, ungefär som huruvida man spelar fotboll eller har vuxit upp i Luleå.
Könet har betydelse i fortplantningsavseende och skapar därför olika erfarenheter mellan kvinnor och män. Men varför det skulle ge implikationer för hur man behandlar eller behandlas förstår jag inte. Och jag kan aldrig få in i mitt huvud att huruvida jag föredrar män eller kvinnor i sängen, hur jag föredrar dem eller inte föredrar dem eller vilka syn-, hörsel- eller känselintryck som gör mig upphetsad skulle vara mer avgörande för min personlighet, min identitet eller min självbild än alla andra livserfarenheter jag gjort. Sexualiteten är en drift som har olika uttryck och former i olika tider och samhällen. Kanske till och med vid olika tidpunkter i en människas liv. Drifter är vare sig goda eller onda, men de kan göra ont eller gott. Det moraliska ansvaret för hur vi lever har vi var och en.
Är jag en idiot – eller bara queer?
VÄNSTRA STRANDEN 
Håller fullständigt med dig, vilka sexuella preferensern folk har är fullständigt ointressant. Jag har aldrig brytt mig, och har alltid ansett att det är vars och ens ensak, som jag inte har med att göra och som inte intresserar mig det minsta, utom vad gäller den person jag själv har en sexrelation till förstås. De allra flesta har jag ju ingen sådan relation till, så varför bry sig?
Det spelar rätt liten roll för en tolerant heterosexuell människa vilka preferenser andra människor har, men för den som lever annorlunda i sitt konkreta liv är det mer avgörande än man faktiskt kan tro (det kan till och med vara skillnaden mellan liv och död). Sexualiteten är en större grej än fotbollslag, även om jag har förstått att det där med fotboll är en väldigt libidinöst laddad grej för stora delar av världen. En strand är visserligen ett neutrum, men här uppträder nog tyvärr Stranden trots det inom en ganska fast genuspositionerande ordning. Tolerans är fint, men queerteorin vill gå längre än så.
Och därflr bör man kanske tillägga att den stora mängden queerteori ”vi” ”möter” är uddlös, poänglös och just banal. Faktum är att den breda acceptans för homosexualitet ”vi” ser idag är oerhört styrd in i en ordning av parförhållanden och heterosexualisering för att inte tala om stereotypisering. Det behövs snarare en kritik av den inrangering av homosexualitetens i den borgerliga familjeordningen än ett påskyndande av den samma, även om lika rättigheter oavsett kön och begär (efter andra vuxna samtyckande då förstås) vore trevligt. Mot familjen, mot äktenskapet. Då börjar det betyda något, det här med queer!
Mmm, jag har ju i andra sammanhang skrivit om hur förvånande det är detta med alla skall ”gifta sig” och ”bilda familj”. Jag tror att en mycket stor andel av mänskligheten är insocialiserade i det, kanske finns det t o m en evolutionär poäng i det och i så fall är det mer än en insocialisering. Men jag undrar ändå, på vilket sätt queerteorin vill ”gå längre än så”? En teori skall ju förklara någonting. En annan sak är att förespråka en politisk förändring, t ex säga att män och kvinnor inte skall leva tillsammans i tvåsamhet, men det vore ju lika intolerant som den intolerans som visats HBT-personer under historiens gång, så det kan det väl inte handla om? Varför är det en genuspositionerad hållning att bry sig om människan och inte dess sexualitet. Jag vill verkligen förstå./VS
”Att bry sig om människan och inte dess sexualitet”. Där har du gjort en skiljelinje som är talande. Som om ”människan” gick att lösgöras från ”sin sexualitet” och denna vore något sekundärt tillbehör som kan finnas där eller ej. Men så är det inte riktigt i realiteten, och även om queerteori ofta är något vagt, något som kan kännas mer som en moderiktning än en substansiell tankeriktning ibland, så pekar den ibland på väldigt tänkvärda samhällsmekanismer ifråga om identitetsbildning och kön, t ex hur bebisar som föds utan klar könstillhörighet betraktas och behandlas, hur fundamental den rent fysiska, inte bara mentala, uppdelningen i ”män” och ”kvinnor” är och hur abjekt det som inte får rum i den här ordningen blir.
Till exempel.
Men sexualiteten finns väl hos alla människor? Visst är sexualiteten en väsentlig (minst sagt) del av oss som människor. Men HBT och hetero har väl inte olika ”slags” sexualitet? Sexualiteten för mig är en, odelbar, men tar sig bara olika former. Vi har ju inte ”olika” sexualitet, det är som Spleeno skrev, bara objektet för vårt begär som är olika. Och begäret kan förstås ta sig olika former. Visst har queertankarna pekat på viktiga skiljelinjer – men det där var ju precis lika aktuellt i kvinnorörelsen på 1970-talet. Vad är det som är nytt? Jag understryker igen, jag vill verkligen förstå, men jag gör faktiskt inte det. /VS
Om jag skulle formulera min förståelse av queer i en enda futtig mening skulle resultatet bli: queer är ett kritiskt förhållningssätt gentemot det normativa (ofta men inte nödvändigtvis rörande sexualitetens uttryck).
Uppfattningen ”sexualitetens olika uttryck är inte normativa för identiteten” är då faktiskt inte queer, framför allt inte om man vill upphöja en sådan uppfattning till norm i samhället… Fundamentalt i queer-teori (såsom jag uppfattar saken) är att ständigt vara kritisk mot det som producerar normalitet, men för den skull aldrig bli partisk för det som faller utanför normen. Misslyckas man med den balansgången så är man inte queer utan pro-hbt-personers-rättigheter eller något liknande.
Är denna distinktion viktig? Tja, jag tycker det i alla fall. Men jag tror också att samhället i hög grad producerar sina medlemmar (och inte enbart att de producerar samhället) och att samhällets produktiva processer därför bör vara inriktade på att skapa olikhet och diversifiering, för att samhällsmedlemmarnas frihet ska bli maximal. Att göra de gemensamma nämnarna så inkluderande som möjligt kommer alltid (tror jag) att åtminstone som biprodukt skapa normaliteter och normalitetens förtryck.
För att koppla till ditt inlägg på Frihetligt Forum: Det juridiska äktenskapet kommer alltid att producera en institutionaliserad normalitetskategori, även om bögar och flator får ”tillgång” till den. En äktenskapsneutral lagstiftning i övrigt (vad gäller arvsrätt etc) verkar därför vara viktigare än ett sexualitetsneutralt äktenskap.
Du är sålunda varken idiot eller queer om du frågar mig…
OK, poängen är att alltid vara i opposition då? Det kan ju ligga viss logik i det. Mm, tycker det verkar vara en bra position f ö 🙂 /VS
VS, jag tyckte faktiskt att jag pekade på något nytt i förhållande till sjuttiotalets kvinnorörelse i min kommentar. Queerbegreppet ifrågasätter de två könskategorierna överhuvudtaget, inte ”bara” könsrollerna.
Och du missförstår kanske poängen: det är inte för att skapa nya uppdelningar, utan för att peka på hur fundamental uppdelningen i män och kvinnor — och därifrån i olika föreställda bestämda egenskapskategorier — är som queerbegreppet kan vara fruktbart. Inte för att ytterligare cementera utan för att öppna upp.
Vad gäller sexualiteten, jag har väl inte påstått att den inte skulle finnas hos alla? Fast vid närmare eftertanke så är den kanske inte så likartad som diskussionen här kan ge vid handen. Det är inte bara objekten som skiftar. Det finns f ö också människor som betraktar sig som asexuella, t ex. Vad jag tycker är intressant är att du så självklart förvisar det sexuella till en för dig sekundär egenskap hos en människa, eller rentav beskriver det som något som finns utanför personen. Vilka är de primära, och varför är just de de viktiga och centrala? Även här kan det finnas en godtycklighet.
Du missförstår mig. Självklart ifrågasätter queer kategorierna, det är en truism. Men väldigt många gjorde det redan då. ”Hur fundamental uppdelningen i män och kvinnor” är var således en grund för åtminstone mitt engagemang då. Och, för femtioelfte gången, jag lägger INTE sexualiteten utanför personen. Jag tycker att många queerare gör det – som om homosexualitet var en annan slags sexualitet är heterosexualitet för att ta de vanligaste etiketterna. Så tror inte jag – sexualiteten är en drift, den formas av personen, samhället, tiden och andra livserfarenheter. Den lever inte sitt eget liv, men det betyder absolut inte att den är sekundär. /VS
Jag tror att du fortfarande tänker ”kvinnor och män” medan queer, vad jag förstått, innebär att könen inte längre finns utan att vi alla är på en flytande skala – mer eller mindre åt ett eller annat håll – odefinierat kön. Men eftersom jag inte riktigt tänker på det sättet vet jag inte om jag missförstått…
Jag har aldrig förstått varför det är viktigt att prata om kön då det för mig på den allra senaste tiden verkligen blivit tydligt (här i USA) att om jag väljer att poängtera att jag är kvinna betyder det att jag säger ”snälla se att jag är mindre värd än en riktig man”. Varför skulle jag då säga att jag är kvinna? Och det är mer uppenbart att jag kan bli beundrad på grund av mina extriörkvaliteter samt känslor som kvinna, medan som forskare är jag smart och driven vilket jag skulle vilja se som ”mina egenskaper” men som ses som manliga.
Liten utvikning från din post men nej, jag tror inte att du är idiot, däremot är vi omgivna av individer som vill placera in alla personer i olika fack och då behöver man etiketter såsom ”heteroman i förhållande med kvinna är stor, stark och förtroendeingivande. Definitivt högre lön än den ensamstående flatan i hörnet…” Hur ska man annars kunna generalisera sin uppfattning om människor?! (det sista var ironi eftersom jag är lite trött på inskränktheten som kommer lite av och till i vårt samhälle.)
Hm, kan vi komma undan de fysiska könen? Poängen är ju att det är när vi gör dem till grund för kategorin ”kvinnor” eller ”män” som vi påbörjar konstruktionen av könet. Men vi kan väl inte förneka själva de fysiska attributen? Eller? Min uppfattning är att de attributen inte borde betyda att man skall vara på ett eller annat sätt. /VS
Jag tror att Marcus ganska bra uttrycker det jag mest mosade ihop. Vad jag nog mest var ute efter var att påpeka det priviligierade i att kunna strunta i folks sexuella läggning. Jag skulle vilja hävda att den är ytterst betydelsefull och viktig och att ens sexuella läggning betyder mycket för hur vi förhåller oss till och i världen. Vad återstår av identiteten när vi har tagit bort sådana saker som kön och sexualitet? Ras och klass? Och bortom det? Någonstans finns det kanske en hård, oförstörbar rest kvar, men vad består den av i så fall?
Kanske kan det, tänker jag, finnas ett problem i att vi talar om identiteter snarare än identifikationer. Om vi inte kan reduceras till identiteter (vilket ju är fallet i exempelvis konservativ och nationalistisk diskurs: en människa är helt enkelt sin identitet, punkt slut: här finns ingen universell dimension) är det kanske snarare så att olika omständigheter ”aktualiserar” identifikationer. I vissa lägen är sexualitet en viktig fråga, i andra lägen är vilket fotbollslag man håller på viktigt. De är inte utbytbara, men de är inte heller uttömmande för individens möjligheter till identifikation. Här kommer jag ju uppenbarligen rätt nära Althussers interpellationsteori, som ju influerat Judith Butler rätt ordentligt, så jag misstänker att detta är en acceptabel utgångspunkt för queera resonemang.
Vad det gäller äktenskapet så tycker jag att det är häpnadsväckande att en sådan absurd historisk rest, en sådan atavism inte bara finns kvar utan utgör en sorts ideologisk stridsfråga. Vilken funktion fyller äktenskapet ur juridisk ståndpunkt idag, då vi i gemen slutat praktisera ekonomiska resonemangsgiftermål? Visst, om man av tradition vill fira sin kärlek med någon sorts ritual så varsågod – men varför ska staten lägga sig i det?
OK, jag fattar lite. Det är att se ur minoritetspositionen som är viktigast. En vän till mig sa att vi alla alltid borde försöka identifiera oss med den minoritet som är mest utsatt i det sammanhang vi just då befinner oss, på det sättet kan vi se tillvaron från ett annat håll. Vi tillhör ju alla någon minoritet. Jag tyckte det var superbra, tänker precis så. En liten pusselbit. Bra. /VS
Jag tror inte man kan bortse från de biologiska/fysiska attributen när man diskuterar kön men jag tror fortfarande att huvudpoängen att att det inte spelar någon roll vilket fysiskt kön du har. (inom queerteorin)
Alltså att det inte spelar roll för din syn på dig och på ditt värde utan att man ställer sig utanför åsikten om att det är intressant vad du har för kön du är ”människa” inte ”biologisk kvinna/man”.
Jag finner det oerhört svårt att formulera mig för tillfället men i vilket fall som helst håller jag med dig om att det är slutsatsen ”om du är kvinna/X/P så är du så här och värd så här” som jag vill undvika och hittills har jag sett att när man delar in i grupper måste tydligen en grupp vara mer värd än en annan… (jag tror inte det men det är så det känns som att det är idag.)
Personligen formulerade jag mig i förra veckan när jag skulle förklara för mig själv, vid en frågeställning om varför jag inte var mer kvinnlig på jobbet (som forskare), att jag ser mig själv som ”en forskare som är kvinna” snarare än ”en kvinna som forskar” även om jag håller med om att distinktionen är kass. Helt enkelt, jag förstår inte vad det är som åsyftas när man frågar mig ”varför är du inte mer kvinnlig” om det inte är attribut som ”sexig, tystlåten, flirtig, moderlig” som åsyftas.. och jag har inget intresse av att ha dom kvinnliga attributen i mitt yrkesliv.
utvikning igen.
Precis. ”Kvinnlig” är alltid ekvivalent med återhållsamma egenskaper. Det är därför begreppet ”kvinnlig forskare” är omöjligt! Jag vill bort från kopplingen fysiskt kön – egenskaper. De individuella variationerna är enorma. Enda åtskillnaden är barnafödandet, det är onekligen olika erfarenheter för hela gruppen fysiska män resp fysiska kvinnor. Men därmed inte sagt att erfarenheter = egenskaper! /VS
Vad det gäller förbindelsen mellan queertänkande och politisk aktivism så är jag inte så säker på att en queer analys uppmuntrar till eller möjliggör en politisk position. Queerteorin är nog en postmodern snarare än en kritisk teori, med vilken jag menar att den nog formulerar sig i termer av ett ”svagt tänkande” à la Vattimo – ”det finns inga sanningar, bara tolkningar – och detta är i sig en tolkning”. Om man följer en queer analys till sitt slut tror jag man landar i att det inte finns några sexualiteter, bara sexuellt beteende. Därmed finns det inte heller någon fast identitet att formeras kring, inga identifikationer som i sig är värda någonting.
Nu lever ingen människa sitt konkreta liv så, men (den genomtänkta) queerteoretikern trivs antagligen i konfliktzoner och motsägelser. Det måste inte finnas en automatisk koppling mellan den dekonstruerande teorin och det egna livet – samtidigt är det här kanske anledningen till att queerteorin antingen avfärdats eller feltolkats av feministiska och sexualaktivistiska kretsar. Och kanske också orsaken till att det börjar dyka upp mer avancerade teorier om ”strategisk essentialism” som ett svar på det postmoderna ”tillståndet”.
Själv tror jag nog mer på Jacques Lacan än på Judith Butler, men lite påverkad av min ungdom i nära kontakt med radikalkonstruktivistiska kretsar är jag nog.
Det här vill jag veta mer om. Vad har Lacan som inte Butler har? Och det där med inga ”inga sexualiteter, bara sexuellt beteenden” det gillar jag. Så tänker jag. Rent empiriskt råkar det sedan vara så att det finns grupper som i vissa avseenden har samma objekt för sitt begär, men det är på intet sätt en grund för identitet. Är det rätt uppfattat? Och vad är ”strategisk essentialism”? Idag stod det förresten igen i Svd (tyvärr ej på nätet än) om queer=andra könsroller. Artikeln om ”queerdans” berättar bara att detta tycktes innebära att vem som helst i paret kunde föra i dansen. Det är väl inte queer? Queer måste väl vara att ifrågasätta hela pardansen (vilket jag gjort sedan 1984 ungefär). Eller? /VS
Både Åsa och Spleeno formulerar delar av det jag menar. Queer handlar om att förneka, eller åtminstone sätta ett litet frågetecken även vid den fysiska kategoriseringen. Det var vad jag var ute efter med mitt exempel på bebisar utan kön, och hur de betraktas & behandlas. Jag menar alltså de få spädbarn som inte rent fysiskt kan sägas vara varken det ena eller det andra, inte något i stil med ”alla spädbarn är neutrum sett ur ett könsrollsperspektiv” eller så. Alltså, queertänkandet har gjort att vi tvingas fundera även över detta. Hur vi reagerar på detta. Vilken oro det väcker, med individer som inte är vare sig det ena eller det andra. Hur omöjligt det verkar vara, att inte ha något kön, eller att ha ett tredje kön. Att ta bort lite av ångesten inför det odefinierbara gränslandet, det kan väl queerteori hjälpa till med kanske? Gör jag mig mer förstådd nu?
Japp. Fast det där med barn utan kön har varit på tapeten länge för min del då jag jobbat i sjukvården (på urologen, numera heter det nog andrologi tror jag) och mött den problematiken. Visst är det ångestladdat för många att tänka bort könet, men i min Foucaultianska värld lyckas aldrig de som ifrågasätter mer än reproducera de gamla könsrollerna, just genom sitt gränsöverskridande. Om du menar att du överskrider gränsen så har du ju sagt att den finns där. Jag vill nå ett gränslöst tillstånd, en tillvaro utan dessa gränser och där vi kan leva trygga i oss själva och våra egna gränser utan att sätta upp dem som normer för andra. Å andra sidan måste vi leva ihop och då behövs gränser. Alltså, Foucault hade rätt. Diskursens tunga, oregerliga makt har oss i nyporna! 🙂 /VS
Fast om vi inte pratar om dem sitter normerna som underförståddheter i det mesta, på ett än mer oåtkomligt och tvingande sätt. Det är nog att bedra sig att tro att vi, bara precis genom att ”strunta i” frågor om könstillhörigheter, sexualiteter osv skulle kunna komma förbi dem. M a o: jag tycker din kritik är lite orättvis.
Man kan ”strunta i” på två sätt – genom att låtsas som om det inte är viktigt och genom att veta att det är viktigt med leder fel och därför ignorera det. Jag tror på det sistnämnda. /VS
Spleeno: Att byta ‘identiteter’ mot ‘identifikationer’ är i all sin enkelhet genialt! Jag ska börja göra det.
Jag håller för övrigt med om att queer-positionen är svår att omvandla till politisk aktivism. Diskussionen här snuddar flera gånger vid paradoxen att det icke-kategoriska också är en icke-position som det är svårt att bedriva politik utifrån. Exempelvis debatten om identitetspolitik kretsar ju kring just denna paradox: Samtidigt som identitetspolitisk aktivism faktiskt åstadkommer strukturell förändring (ibland till det ”bättre”), erkänner och befäster den de gränser, de kategorier som förtrycket etablerat som en del av sitt förtryck.
Det är möjligheten av en tredje position som hägrar… ”Strategisk essentialism”? 🙂
Tredje ståndpunkten var och är underskattad. /VS
Vad Lacan har som inte Butler har? Det är en lång historia som kompliceras av att Butler gör flera långa dekonstruerande läsningar av Lacan och därför är ganska beroende av honom. Man måste ge sig in en bit i det komplexa mråde som utgör Lacan-land, tyvärr. Men sammanfattningsvis kan man nog förenklande säga att det grundar sig i en skillnad mellan vad Lacan (och efter honom Butler) kallar ”symboliskt” och ”realt”. För Lacan finns det något ”realt” i könsskillnaden, för Butler befinner sig könsskillnaden helt inom ”det symboliska”. På nysvenska kan man säga att Butler betraktar könen som konstruktioner – en konsekvens av praktik, som ”performativa”, ”produkter av” och inte ”orsaker till”. Lacans fokus på det reala – den osymboliserbara rest som motsätter sig varje symbolisering, det som driver symboliseringar men aldrig tillåter dem bli totala och allomfattande – säger oss något annat om könsskillnaden. Enkelt uttryckt: även om den är socialt konstruerad så är den ”verklig”. Butler utgår helt och hållet – efter Foucault – från att Subjektet är socialt konstruerat från grunden upp. Lacan är mer försiktig (om man ska tro Zizek iaf, som färgat min Lacan-läsning rätt ordentligt) även om hans subjektsteori utgår från att subjektet är just en tomhet, en brist snarare än någon positiv kvalitet. Men samtidigt ”fylls” bristen tillfälligt, historiskt eller om man så vill empiriskt.
En avgörande skillnad här kan väl sägas vara den att Lacan var praktiserande psykoanalytiker (om än väldigt teoretiskt bevandrad) och Butler är filosof (eller till och med professor i litteratur och retorik från början…) – i den psykoanalytiska institutionen hanterar man verkliga erfarenheter och drar inte upp riktlinjer för politisk praktik och teori etc. (även om både Freud och Lacan använts för dessa syften vilket de väl iofs lämpar sig för om nu deras teorier säger något om människan…).
Jag tror att din bekännelse till Foucault ovan är helt i linje med vad jag menar med formationer av grupper apropå sexuella beteenden. Fast en sådan incident som Stonewall-upploppet visar ju styrkan i vad en identifikation eller formerandet av en identitet kan innebära. Styrka. ”We’re here, we’re queer – get used to it!”.
Sällskapsdansen är f.ö. ett mycket intressant historiskt fenomen som säger mer om samhället än man kan tro. Jämför den aristokratiska menuetten med den borgerliga wienervalsen t.ex. En hel värld av skillnad, två helt olika offentligheter.
Ah – ”strategisk essentialism” missade jag ju. Jag tror att en figur som Frantz Fanon (samma generation som Foucault och Derrida faktiskt, tänkvärt!) kan vara emblematisk för den typen av tänkande – en föreställning om ett sorts dialektiskt språng via det partikulära till det universella. Bland mer teoretiska svenska feminister finns det ett växande intresse för Lacan och en person som Kristeva (som är den tänkare som Butler går hårdast åt i ”Gender Trouble”). Jag har ingen djupare insikt i ämnet än så, men jag har hört uttrycket ”strategisk essentialism” nämnas i de sammanhangen. Kanske kan idéhistorikern Mikela Lundahls ”Vad är en neger?” om négritude-rörelsen säga något mer. Har inte läst den (än) men har hört henne prata i termer av strategisk essentialism vid föredrag.
Marcus: Jag måste f.ö. erkänna att jag har snott hela idén om ”identifikation” snarare än ”identiteter” från Yannis Stavrakakis’ fantastiska ”Lacan and the Political”. Bara så att jag inte får cred för något jag inte tänkt ut själv…
Tack för båda dina kommentarer här, om Lacan, Butler och strategisk essentialism. Jag tar till mig och begrundar./VS
…då är det min tur att tyket påpeka ”det där är väl inget nytt”. Frågan om essentialism vs konstruktivism och hur det går att komma bortom rävsaxen genom att anamma strategier som funkar kontextuellt har ju varit het inom feministisk teori i decennier. Finns massor av litteratur på det där.
Vilken slogan är mest effektiv:
Black is beautiful
eller
”Black” is beautiful
?? 🙂
Jodå, dikotomier och raka kategoriseringar är alltid mest slagkraftiga. Men är det vad som leder mot en acceptabel sanning för att använda Rortys sätt att tänka? /VS
… och så har jag glömt en sak till – ”strategisk essentialism” är ett begrepp som myntades av Gayatri Chakravorty Spivak:
http://en.wikipedia.org/wiki/Strategic_essentialism
http://en.wikipedia.org/wiki/Gayatri_Chakravorty_Spivak
Det hade kanske räckt med en wikipedialänk från början…
Fast idén som sådan är äldre än begreppet (vilket också framgår av wikipediatexten).
VS: det handlar kanske snarare om vad som funkar bäst för en given grupp i ett givet sammanhang? Och vilka behov som finns i den gruppen?* Tycker du bortser från det, och ger ett intryck av att vi skulle leva i ett, sedan din generation, alltigenom upplyst samhälle där det gör mer skada än nytta att tjata om kön och sexualitet. (Och där idén om queer sällskapsdans är löjlig för att DU har ifrågasatt pardansen sedan 1984. Andra kanske uppskattar pardansen och vill utveckla den i olika riktningar, bryta upp dess konventioner? Poängen med queer kanske också är att försöka komma ifrån den typ av auktoritära ”ledstjärneuttalanden” (som ”det är fel och löjligt med pardans”, ”det är fel och föråldrat med äktenskap” t ex)).
Detta med homosexuella konstnärer och poängen med att (fortsätta) intressera sig för dem, för att bara ta ett exempel: det behöver inte handla om se homosexualiteten som bestämmande av uttrycket, alltså att en slags ”homosexuell särart” skulle komma till uttryck i ”homosexuell konst”, utan om att det fortfarande är så att en person förutsätts vara heterosexuell sålänge ingen markering åt det andra hållet görs (och det har INTE förändrats med din generation). En konstnär kan förstås på ett annat sätt med kunskap om dennes specifika erfarenhetsvärld, det är trivialt, och där spelar givetvis sexuell läggning roll. Men jag tycker, fortfarande, att din kritik mot personerna i det där TV-programmet, och mot alla queerföreträdare verkar det som, är något ogenerös och orättvis. De som satt i panelen diskuterade ju exempelvis inbördes om just detta med en konstnärs sexuella läggning: några tyckte den är relevant, andra inte. Det handlar inte en om så primitiv tankerörelse som du ger vid handen.
* Om detta stämmer överens med Richard Rorty eller inte är mig tämligen likgiltigt.
Jag känner ö h t inte igen mig i dina kommentarer, och jag bemöter dina inlägg med respekt varje gång. Jag förstår inte varför du t ex skriver som du gör i sista meningen. Inte heller har jag sagt att något är löjligt därför att ”jag” ifrågasatt det, inte heller har jag sagt att vi lever i ett upplyst samhälle sedan ”min generation”. Min ambition är att ifrågasätta, ifrågasätta och åter ifrågasätta. Endast så kan vi komma längre i våra tankar. Det är väldigt tråkigt att du missförstår diskussionen och syftet med den. Det enda jag kan säga, Charlotte, är att det du tillskriver VS ovan är inte alls vad jag vill åstadkomma. Där är nog debatten slut för min del. /VS