Kategori: filosofi

En bref: Att släppa fram ondskan i världen

Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.

Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.

Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.

Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.

En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.

Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.

Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

Vetenskapsfestivalen: No Trespassing!

Onsdagen den 19 april höll jag en kort föreläsning vid Vetenskapsfestivalens arrangemang i Domkyrkan ”No Trespassing!” Det var ett samtal om vad människans territoriella gränsdragningar gör med såväl de som är innanför som utanför gränsen. Medverkade med var sin föreläsning gjorde också Ulf Bjereld och Michael Nausner. Nedan följer en förkortad textversion av min föreläsning från den 19 april 2023.

Vad ’vi’ tycker om ’dom’ och hur det påverkas av tidsanda och politiska beslut

Sociologen Georg Simmel har sagt att ”främlingen är inte vandraren, som kommer idag och går imorgon, utan den som kommer idag men stannar imorgon”. (Essän Främlingen 1908/Exkurs über den Fremden)

Simmel beskriver hur främlingen genom sitt utanförskap får en distans till den grupp i vilken hen ingår. Ett utanförskap som å ena sidan kan skapa möjligheter för gruppens medlemmar att anförtro sig åt främlingen men också å den andra kan ifrågasätta grunden för gemenskapen. Georg Simmel var en tysk sociolog av judisk börd, och han använder i sina texter då och då konkreta judiska erfarenheter i sina teoretiska arbeten om främlingskap. Han tar judarnas historiska roll som köpmän som exempel på hur de som ses som främlingar hänvisas till den ekonomiska sfär där det så att säga ”inte redan är fullt”. Handel och köpenskap, menar Simmel, kan absorbera många och är mer dynamiskt än till exempel jordägande och jordbruksproduktion. Om jag skulle dra en nutida parallell så är kanske gig-ekonomin, arbete i andra människors hem och techbranschen idag sådana områden. Alltså ekonomiska områden som kan absorbera många människor eftersom det inte finns en på förhand given mängd eller antal positioner.

Simmel pekar på en mörkare sida av främlingskapet. Han tar som exempel de antika grekernas relation till dem som grekerna kallade ”barbarer”. I det främlingskapet frånkänns främlingen alla de egenskaper som ”vi” menar är allmänmänskliga. De exkluderas ur den krets som ens potentiellt kan vara en del av gemenskapen. Och här lurar en särskild fara menar Simmel; nämligen den att själva främlingskapet inte ses som en individuell egenskap. Främlingskap delas av ”gruppen främlingar”. Och därmed ses också den enskilde ”främlingen” som en del av denna grupp. Vi och dom är inte bara en gräns mellan mig och dig, det är också en gräns mellan individualitet å ena sidan och kategoriska bedömningar utifrån gruppens egenskaper å den andra.

                                                             ***

Under de trettio år som jag som forskare vid Göteborgs universitet analyserat opinionen avseende invandring, migration och flyktingar har en av de genomgående tematikerna varit hur vi drar upp gränser mellan oss som människor. Min första uppsats i vad som skulle bli Göteborgs universitets SOM-instituts rapportserie hette till och med ”Vi och dom” och jag skrev med en kollega redan 1992.

Under början 1990-talet var invandringsfrågan en stor fråga, bland annat genom partiet Ny Demokrati men framför allt genom krigen på Balkan. Sverige tog emot omkring 130 000 asylsökande från Balkan. När alla ärenden hade handlagts mot slutet av 1990-talet hade ungefär 75 000 flyktingar fick uppehållstillstånd.

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Partiet hade främst mobiliserat på ekonomiskt missnöje men kom också att alltmera mobilisera motstånd mot framför allt islam och muslimer under sin aktiva period i riksdagen. När motståndet mot flyktingar var som starkast 1992 tyckte 65 procent eller två tredjedelar av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjönk motståndet under hela 1990-talet.

Efter attentaten mot World Trade Center 2001 ökade åter motståndet något för att efter några år åter minska fram till sin absolut lägsta punkt, hösten 2015. År 2015 tyckte 40 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 med nästan sex procent och 20 mandat. Alliansregeringen tappade då sin majoritet och därmed möjligheten att på egen hand fatta beslut i t ex i flyktingpolitiken. Svaret från regeringen blev en överenskommelse med Miljöpartiet för att underlätta för t ex barn att få uppehållstillstånd, ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång samt särskilt  skydda arbetskraftsinvandringen.

Men 2014 förlorade Alliansregeringen valet och en ny socialdemokratisk koalitionsregering tillträdde med Stefan Löfven i spetsen. Tidig höst 2015, när flyktingströmmen från Syrien och andra delar av Mellanöstern fortfarande kom till Sverige bildades välkomstkommittéer som ”Refugees Welcome”. Frivilliga mötte upp på järnvägsstationer och hjälpte till med mat och logi. Och statsminister Löfven stod på Medborgarplatsen den 6 september 2015 under en demonstration och sa att ”mitt Europa bygger inga murar”. Opinionsvinden hade han i ryggen. Aldrig har en så liten andel svenskar motsatt sig flyktingmottagning som då.

Men på senhösten 2015, med stöd av den borgerliga oppositionen, förändrades flyktingpolitiken. Genom ID-kontroller vid gränsen, undantag från EU-regler, så begränsades möjligheter att söka asyl kraftigt, nu blev tillfälliga uppehållstillstånd som norm och ett försörjningskrav för att få anhöriga till Sverige tillkom. Sverige från den ena polen till den andra. Bakgrunden var att många kommunpolitiker sviktade under trycket av både det logistiska och ekonomiska ansvaret för flyktingarna som kom i stor mängd. Syftet var uttryckligen att göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Sverige behövde, enligt regeringen, en andningspaus. Lagar i detta syfte beslutades under december 2015 och januari 2016. Lagar som skulle vara tillfälliga men som blivit permanenta, och som sedan ytterligare skärpts. Året därefter, år 2016, ökade motståndet i opinionen mot att ta emot flyktingar kraftigt, nästan 60 procent önskade då ta emot färre flyktingar, och motståndet har fortsatt att ligga högt över de nivåer som gällde fram till 2015.

***

Det finns många studier som visar att vår önskan att höra till, att vara en del av ett ”vi” är viktigt för oss både psykologiskt och fysiskt. Det är avgörande för vår överlevnad helt enkelt. Alla som flyttat nya in i en by på landet vet hur lång tid det tar att bli del av ”vi” och vilka skarpa villkor som är förknippat med det. Gränser dras synligt och osynligt mellan människor, gårdar och familjer.

Under en lång följd av år från 1970-talet och framåt blev både landsgränser och kulturella gränser allt mer upplösta och genomsläppliga. I Norden hade vi redan från 1954 en passunion, vi kunde resa mellan våra länder utan särskild identitetshandling. Vi talar också språk som är ganska lättförståeliga för de flesta av oss som har ett skandinaviskt språk som modersmål. Och med EU-medlemskapet på 1990-talet öppnades gränser mot resten av den europeiska kontinenten. Enandet av Tyskland och murens fall 1989 gjorde Europa till ett stort ”vi”. Jag minns fortfarande en resa i Tyskland 1986 och skyltarna utefter den tysk-tyska gränsen där det stod ”Där borta, där är också Tyskland”. Här var gränsen inte ett isärhållande utan tvärtom, något som förstärkte innehållet i ett viktigt ”vi”. Vi, det var Tyskland, oavsett att någon dragit en gräns rakt igenom den gemenskapen.

Men under senare år har gränserna upprättats och rests igen. Religion, hudfärg och språk har blivit gränser som begränsar möjligheter till arbete, fritid och familjeliv. Kön har blivit ett ”vi” som är villkorat. Gränsöverskridande könsidentiteter provocerar och leder ibland till exkludering. Ett allt större avstånd mellan den grupp i vårt land som har det ekonomiskt allra sämst och alla övriga skapar ett påtagligt utanförskap. Begreppet papperslösa är ett tydligt exempel på en gräns som inte är territoriell i sig självt, men där människan som är ”papperslös” förkroppsligar just sådana gränser. I den politiska diskussionen avgörs identifikationen med en grupp av andra och inte av din egen uppfattning. Det finns en godtycklighet i vem som är med och vem som är utanför – det skapar ängslighet. Och en upptagenhet av gränser mellan vi och dom.

Väldigt få gränser är ovillkorliga – medborgarskap kan vara dubbelt och ålder är en fråga om vad man orkar för att nämna två kategorier som ofta ses som givna. Gränser avgörs av politiska beslut, av de aktiviteter vi själva deltar i eller som vi driver. Offentlig retorik som betonar gränser uppmärksammar oss på vikten av att inkludera och exkludera. En retorik som fokuserade mer på det gemensamma skulle tona ned behovet av gränssättning. Och just för att demokratin räknar alla individer som lika mycket värda så måste vi ha en slags ”anständighetens åsiktskorridor” så att denna likvärdighet kan upprätthållas. När människor på godtyckliga grunder istället delas in i dem som är en del av oss och de som inte är det finns stor risk att också diskriminerande politiska beslut kommer att följa.

***

”Främlingen är den som kommer idag och stannar imorgon” skrev Simmel. Och det är så grupper och identiteter omförhandlas och förändras. Hemma i byn eller i bostadsområdet dämpas behovet av olikhet och uppdelning genom att vi alla ses i gemensam skola, i gudstjänst, på fotboll eller på älgjakt. Men när gränser auktoritativt påbjuds uppifrån och förenas med beslut som särskiljer, då blir särskiljandet också ett faktum i alla de sammanhang där vi möts. Då blir främlingen för alltid en främling. En bildlig gräns övergår till en fysisk gräns. Och kanske till en territoriell. Och då får dessa gränser en betydelse som på lång sikt innebär att demokratins grundvalar undermineras.

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.

Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.