En bref: Civil olydnad nödvändig i ett gott samhälle

Att nu se liberala debattörer jämföra civil olydnad med trakasserier av abortsökande kvinnor eller att smita från trängselskatten får mig att undra hur låg den intellektuella nivån i debatten egentligen är i vårt land. Hur vettig är ryggmärgsreflexen att foga sig under en statsmakt som om några år kräver att vi ska ange våra grannar för att de gömmer flyktingar eller att vi bevisar vår svenskhet för att få stanna här?

Så skrev jag i min tredje och sista sommarkrönika i tidningen Dagen den 8 augusti 2018 kring ämnet civil olydnad. Frågan om civil olydnad blev hett diskuterad för några veckor sedan då studenten Elin Ersson vägrade sätta sig ned på ett flygplan och därmed hindrade planet från att lyfta. Inte förrän en person som skulle utvisas från landet hade lämnat planet lämnade också hon planet. Det enskilda fallet har diskuterats tillräckligt, men påtagligt många skribenter och debattörer verkar inte förstå vad civil olydnad är – hennes agerande har diskuterats utifrån terrorperspektiv eller repressiva perspektiv som inte hör hemma i en politisk diskussion.

Det är lätt att bli provocerad av civil olydnad och det är ett av dess syften. Som filosofen Rawls hävdat så är det i en demokrati, alltså i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet, som civil olydnad är en framkomlig väg eftersom det är där sådant motstånd kan belysa orimliga lagar eller orättfärdiga praktiker. Så, bli gärna provocerad men använd den känslan till självreflektion och utmana dina egna positioner nästa gång det händer.

Utan civil olydnad stelnar samhället i betong. Och ett samhället utan olydnad, friktion och motstånd är faktiskt inte en demokrati alls. För där människor lever tillsammans uppstår alltid lite nyttig friktion – om ingen förbjuder den…

 

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

 

 

 

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en  ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)

Känslans och godhetens plats i politisk debatt

Under de senaste åren, främst 2016 och 2017, har ett antal inflytelserika debattörer och politiska ledare kritiserat godheten.* Ja, kritiken har förstås inte varit riktad mot godhet som moraliskt värde – syftet har varit att misstänkliggöra generella uppmaningar till välvilja eller generositet samt kritisera dem som protesterat mot politiska repressiva åtgärder av olika slag. Det moraliska värdet hos godhet i sig har aldrig ifrågasatts – istället har kritiken lyft fram sin egen klarsyn, realism och balans när det gäller vad som är gott och ont. Kritiken av ”de andras godhet” har i huvudsak syftat till att underminera en hållning där medmänsklighet går före ekonomisk rationalitet och individuell empati går före generella principer.

Kritiken kan grovt sett indelas i tre kategorier: 1. Personerna som argumenterar har missförstått sina verkliga intressen (falskt medvetande), 2. Personerna bidrager inte till en verklig förändring i ”god” riktning (”bara välgörenhet”) eller 3. Personernas utövar någon form av godhet för att stärka sin egen självbild och moralisera över andra (självgodhet).

För mig påminner dessa argument starkt om det 1970-tal då jag debatterade biståndsarbete, nödhjälp och solidaritetsarbete med hårdföra vänstermän (ja, nästan alltid män). Min uppfattning att stöd och hjälp på plats i nödlidande länder genom sjukvård, skola och mat var avgörande och viktigt kritiserades med att det bara förlängde kapitalismens elände. Istället borde man göra revolution. Att barn svalt ihjäl, människor dog utan tillgång till enkel sjukvård och att läskunnigheten inte ökade var helt enkelt inte något relevant argument. Ungefär samma resonemang som dagens ”godhetskritiker” alltså.

Tack och lov tycks inte svenska folket vara så värst kritiska till godhet (och det är väl det som stör en del). Insamlingarna till olika välgörande ändamål slår ofta nya rekord och en organisationer som t ex Läkare Utan Gränser röner ett stort förtroende hos allmänheten.

Godhet är provocerande. Snällhet är provocerande. Empati är provocerande. Med dessa känslor ifrågasätter du den generella principens förträde, den rationella kalkylens oavvisliga värde och normen om individens rättighet att tänka på sig själv i första hand. Kritiken mot olika former av godhet bör därför ses som ett sätt att ändra den politiska diskursen och även tolkas som ett försök att sätta upp ett bålverk mot de orättvisor och den orättfärdighet som genom globaliseringen och individualiseringen stirrar oss i ansiktet varje dag.

Martha Nussbaum (filosof) är den som skrivit (kanske) mest och (troligen) bäst om känslornas betydelse för vårt handlande och för våra möjligheter till ett gott liv.** Känslor är inte alls irrationella, tvärtom. Känslor ger kunskap och förmåga till handling. Känslor pekar på behov och drivkrafter som vi behöver vara medvetna om. Att känna medlidande, sympati eller ömhet för andra människor är kanske den allra bästa grunden för att bygga ett gott samhälle. Ett samhälle som främjar goda handlingar och håller tillbaka onda.

Vill gärna också nämna den framlidna filosofen Anette Baier vars arbeten  betonade vikten av förtroende och utvidgning av våra gemenskaper med hjälp av en kultivering av våra känslor så att de fungerar som politiska verktyg i ett samhällsbygge.

******

*Vill du ha exempel på sådant så googla på ”godhetsapostlar” eller ”banal godhet” så hittar du dem snabbt.

**Martha Nussbaums senaste bok är ”Anger and Forgiveness: Resentment, Generosity, Justice” och kom 2016.

Förbud för könsuppdelade klasser – ett väldigt dåligt förslag

Att Gustav Fridolin idag i Sveriges Radio Ekot meddelar att ett ”förbud” för könsuppdelade klasser skall utredas gör mig beklämd.

När jag gick i skolan (ja det var väldigt länge sedan) var delar av gymnastiklektionerna uppdelade mellan pojkar och flickor. Jag spelade t ex handboll med bara flickor medan pojkarna ägnade sig åt någon annan bollsport. Vi hade förmånen av att ha två idrottslärare som då och då hanterade grupperna tillsammans. Med tanke på mina synfel var handboll sannerligen inte någon sport jag kunde göra mig gällande i. Särskilt inte som en handfull av mina klasskamrater (flickor) spelade handboll på serienivå. På samma sätt hade vi en hel del grupparbeten i barnkunskapen uppdelade mellan flickor och pojkar. Och om jag inte minns fel var det också fallet på en del mattelektioner. Det hände ibland och hade alltid en pedagogisk funktion – ibland beroende på ämnet och ibland beroende på dynamiken i gruppen.

Så länge män och kvinnor inte är jämställda i våra samhällen kommer alla försök att behandla alla lika resultera i att maktstrukturerna upprätthålls. Jag menar att det är barnsligt att låtsas att inte gruppen män maktmässigt är överordnad gruppen kvinnor – vilket inte betyder att det finns individer i båda grupperna som har en annan position. Det är också närmast provicerande att en person som talar om sin lärarerfarenhet från skolan inte låtsas om att det är i ungdomsåren som spänningarna mellan könen väldigt lätt förstärker och cementerar en över- och underordning som består i vuxen ålder.

Naturligtvis skall män och kvinnor liksom flickor och pojkar visa varandra ömsesidig respekt och hänsyn i alla sammanhang. Frågan här är ju hur vi åstadkommer det – Fridolin blandar ihop medel och mål.

Vi kan och bör lämna dessa frågor lämnas till den professionella pedagogens omdöme och fortsätta föra en uppfriskande debatt kring frågan. Och det är i det sammanhanget naivt att tro att strikt likabehandling av alla individer är detsamma som att bemöta individer med lika omsorg och respekt.

***

För övrigt diskuterades igår på facebook om filosofin blivit mindre samhällsrelevant idag än för 25 år sedan. På frågan har jag inget exakt svar, men de märkliga politiska förslag som dyker upp i komplexa normativa frågor kanske talar för tesen. Ett litet bokförslag för Fridolin vore en introduktion i ämnet, t ex ”Tretton texter i politisk filosofi” eller varför inte en fin samling texter av framlidne rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Populismen: om varför den hotar demokratin

Jag har tillbringat lite tid i helgerna med att läsa Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” som kom i svensk översättning från tyskan* förra året. (Tack vare den omistliga bokhandeln Aniara på Linnégatan i Göteborg kan man fortfarande leta intressanta fackböcker genom att hålla i dem, bläddra i dem och känna på dem.) Müller är en tysk-amerikansk statsvetare vars bakgrund är den politiska filosofin och inte – som oftast när det gäller dessa ämnen – politiskt beteende eller väljarforskning. Därför är hans bok också både mer intressant och lite mer provocerande än övrigt i ämnet som jag läst det senaste året.

Müller utgår från ett demokratiteoretiskt perspektiv och lyfter specifikt fram populismens anti-pluralism som dess avgörande hot mot den europeiska demokrati vi känner idag. Han är också tydlig med att det inte finns plats för någon ”god populism” vilket gör åtminstone mig glad. Avgörande, menar han, är att skilja människors rimliga missnöje (som är av demokratiskt godo) och den populistiska mobilisering som detta missnöje idag används till (som är av demokratiskt ondo). Müller tillbakavisar tanken på att populism är en politisk ideologi eller bärs fram av en enhetlig grupp väljare. Tvärtom är populismens grundprincip en anti-pluralism och det är därmed inte demokratin som idé de utmanar utan tanken på representation. Populismen anser den egna rörelsen vara den exklusiva representationen av ”folket” och accepterar inte vad demokratin ser som en legitim opposition. Därmed avskyr populismen också medier, medier representerar mångfald, opposition och kritisk granskning av samhällets institutioner. Müller pekar här på att populismen när den får makt omedelbart försöker tysta all opposition.

Populismen när föreställningen att folket skall ta ”sin stat” i besittning, och att ”folkets vilja” har en moralisk överhöghet över alla andra värden. Striden mellan populister och rörelser inom demokratin som istället bejakar tanken på representation av minoriteter, mångfald och opposition är således en moralisk strid, om vi skall tro Müller.

Müller påpekar att det alltid är tillfälligheter som avgör vem som tillhör folket och inte, en fråga som är central för demokratins utveckling. Alla vet att det är en frukt av tillfälligheter vem som hamnat på vilken sida nationsgränsen både i Norden och Europa som helhet. Demokratisk inkludering kan inte avgöras med demokratiska verktyg – inkludering är en fortgående process. Men då gäller det att de demokratiska liberala krafterna argumenterar för inkludering utifrån moraliska principer som rättvisa och anständighet, inte pass, språk eller hudfärg. Folket i den representativa demokratin skapas helt enkelt i en konstruktiv process. För populisten är detta ett otänkbart förhållningssätt. Och det är där, menar Müller, som den avgörande skillnaden i demokratiuppfattning syns mellan populisten och icke-populisten: Ett polyfont folk kan representeras i sin mångfald och kan leva med olika uppfattningar även om centrala livsvillkor – för populisten är ”vi:et” monolitiskt, moraliskt oantastligt och har en legitim rätt till makt.

Müller har skrivit en essä som behandlar populism utifrån ett europeiskt idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv, ett perspektiv som jag tycker lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. Jag håller inte med om logiken i alla Müllers slutsatser, en del antaganden finner jag förhastade och stoffet är inte nytt men syntesen och diskussionen var, efter en viss första skepsis, uppfriskande läsning.

*Jag läser inte själv tyska men jag tror att för den statsvetenskapligt orienterade person som gör det är boken mer lättillgänglig på originalspråket än i översättning.

En bref: Partiledare som tror de kan leka med elden

Sedan en längre tid pågår ett excellerande i det genuint svenska från de flesta partiers sida. Såvitt jag förstått menar Anna Kinberg Batra (M) att hon var först ut med att tala om ”svenska värderingar” i den här omgången. Så kan det säkert vara. Men under årets Almedalsvecka kulminerade talet om Sverige, svenskhet och svenska värderingar (ibland bara gemensamma värderingar) till ett rent spektakel.

Sverige är ett underbart land att leva i. Men nationalism är en politisk ideologi som inte bara betyder att jag som svensk medborgare känner ett band till våra politiska institutioner eller älskar mitt språk, svensk litteratur och svenska landskap. Som ett frö i nationalismen ligger exklusiviteten, det unika, det avskilda, utvalda och särpräglade – och i förlängningen också att detta somär mitt (vårt) är bättre än det andra som är ditt (deras). Livsfarlig lek med elden menar jag. En liten gnista kan sluta med en skogbrand.

Läs artikeln här.