Idag avslutades årets roligaste friidrottshändelse: Finnkampen! Svenska damlaget vann, men herrlaget förlorade. Herrlaget skulle kanske vunnit om inte en trestegshoppare fått en muskelbristning i vaden och därför blev nollad i protokollet. Sån’t händer!
Finnkampen är en produkt av det glada tjugotalet, och hade en riktig publikdipp för ett antal år sedan. Men numera är den återigen populär bland friidrottspubliken, ssk som den svenska delen går på Ullevi i Göteborg. En stad som fullkomligt älskar idrott. Jag tycker Finnkampen pekar på essensen i ”gymnastik med lek och idrott” som idrottsämnet en gång benämndes i skolan, nämligen laganda och förmågan att överträffa sig själv. Alla placeringar räknas och rekord blandas med mindre lysande insatser som ändå genererar poäng. VM-stjärnor blandas med elitmotionärer och över alltihopa vilar en positiv kampanda där varje hopp/lopp/kast kan förändra balansen i helheten.
Under åren har jag främst kommit att beundra idrottarnas förmåga att koncentrera sina resurser till den enda prestation som just då skall utföras. Förmågan att kontrollera närmast varje fiber i varje muskel i syfte att t ex ta sig fram 100/110 meter och samtidigt forcera ett antal häckar. Det är något jag avundas dem, inte deras rekord eller vinsten, utan just förmågan att i sin sport fokusera, koncentrera och vara närvarande i exakt den bråkdel av en sekund som hela tiden råder just där och då.
När jag suttit och tittat på Johan Wissmans armmuskler när han springer så har jag tänkt just på hur dessa lemmar, som inte alls rör marken, bidrager till Wissmans fantastiska löpsteg. Samma sak när Anna Söderbergs diskuskast formar hennes kropp långt efter det att diskusen lämnat hennes hand.
Rekord, vinster och nationalistisk yra i all ära, men förmågan till koncentration och effektiv resursanvändning – oavsett stjärnstatus – är något jag vill lära mig av Finnkampen inför en ny arbetshöst.
VÄNSTRA STRANDEN 