I kommentarerna till posten ”Ekumenik som tolkning” problematiseras min syn på liberal och konservativ tolkning av religion och även den eventuella skiljelinjen inom svensk kristenhet.
I min post försökte jag hålla två tankar igång samtidigt: A) dels att vi ser en tänkbar ny skiljelinje inom den svenska kristenheten, B) dels att det är tolkningen av den egna religionen – oavsett vilken – som blir central för möjligheten till ekumenik i dagens värld.
Inspiration till posten fick jag under hösten när jag i flera samtal med en komminister i Spånga kontrakt fick insikt om hur teologiskt långt ifrån varandra två biskopar kan stå och ändå bekänna sig till ”kristendom” medan en ”modern” imam och en av de nämnda biskoparna hade betydligt lättare att förstå varandras religiösa begreppsvärld. Inspiration kom också i takt med ett mindre forskningsarbete kring frikyrklig frihetstradition, där jag redan kring 1860 stötte på den skiljelinje i svensk kristenhet som jag här pekar på. Skiljelinjen har under årens lopp överflyglats av andra motsättningar, säkert har detta sin förklaring i Svenska Kyrkans monopol på den svenska ”religiösa marknanden” som Gärningsmannen tar upp. Men när nu även Svenska Kyrkan i allt väsentligt är ett fritt samfund dyker möjligen skiljelinjen upp igen. Emils synpunkt om uppifrån och nedifrån-styrda församlingar sammanfaller delvis med den skiljelinje jag antyder eftersom auktoritetsfrågan i någon mån kan ses som en effekt av församlingssyn.
I likhet med läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” ser jag begreppet ”liberal” i teologiska sammanhang som en fråga om relationen till skriftens bokstav. (Systematisk teologi är det ämne som behandlar kristendomens dogmatik. Förtydligande 5/1) Istället för att se på Bibeln och den religiösa erfarenheten som två källor ser det postliberala tänkandet (som var det begrepp jag borde använt) all religiös erfarenhet som konstruerad utifrån Bibeln. Bibeln blir därmed central som urkund, dock utan vare sig bokstavstro eller sökandet efter författarens intention.
I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion. Som författarna till läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” skriver (s 65) så kan frälsningen i Jesus Kristus bli möjlig endast som konkret tolkning av vad frälsning skulle kunna vara här och nu, mot bakgrund av bibelns mångtydighet såsom den utvecklats både inom och utom traditionen.
Det är inom ramen för en sådan situationsberoende tolkning av den egna religionen som jag menade att ekumenik kan innebära också ett närmande mellan olika svenska religioner. Och det är inom den ramen som jag ser en skiljelinje mellan vad jag med viss frivolitet kallade ”liberal” respektive ”konservativ” kristendom öppna sig inom svensk kristenhet.
Kanske något klarare?
VÄNSTRA STRANDEN 
Varför talar du svepande om ”religion” när det är kristendomen du menar? som exempelvis ”all religiös erfarenhet konstrueras utifrån Bibeln”, finns hur mycket religiös erfarenhet somhelst hos människor som aldrig någonsin hört talas om Bibeln.
Religion är ett ord som är altför oprecist och odefinierat – ”min syn på liberal och konservativ tolkning av religion” säger absolut ingenting…. kristna, hinduer, new agare, humanister, ateister skiljer sig för mycket åt för att en sådan mening ska säga något överhuvudtaget…din tolkning av vad? en konservativ och en liberal kan ju ha precis samma övertygelse och åsikter om man gämför personer från två olika religioner.
Oftast används ordet religion om människor som har en annan världsbild än en själv…mycket få använder det om sig själva.
Om du läser igen, inklusive den post som är under diskussion, så ser du att jag INTE gör det du säger. Jag talar om religiös, religiös kristen och kristen liksom om religioner. Du har uppenbart valt att inte läsa den post som är ursprunget till diskussionen./VS
Är religion möjllig utan auktoritetstro?
Varje trosföreställning är helt metafysisk och kan inte vetenskapligt prövas. Då åtskilliga av våra uppplevelser är omöjliga att förklara vetenskapligt finns det ett stort utrymme för metafysiska förklaringar, men just deras ovetenskapliga natur gör att de kan vara oändligt många och helt olika. Att just den kristne guden, den muslimske eller den fornordiska skulle vara den rätta är därför helt osannolikt.
Varje religion som definierar ett antal trossatser måste väl därför vara grundad på auktoritetstro, genom en bibel, en koran, en påve eller en överstepräst.
Jag kan förstå de sociala fördelarna med att tillhöra en sådan gemenskap, men att verkligen tro på någon metafysisk sats som formulerats av någon annan är mig fjärran.
Vilken kunskapsteori är förenlig med en Gudstro?
Du är väl lite off topic här??/VS
Tyvärr har jag inte läst boken som du nämner (och jag hoppas jag slipper göra det:), men jag uppfattar dess ståndpunkter som ganska självklara (med ett undantag för betydelsen av författarens intention): vem kan t ex motsätta sig att en kristen människa har en konkret tolkning av vad frälsning innebär för en själv (det vill säga här och nu)? Men det betyder också att jag hänger med fram till stycket som börjar ”Det är inom ramen…” Varför skulle kristen erfarenhet som förankaras i (konstrueras utifrån) Bibeln närma kristna till andra religioner?
Det är alltid svårt att svara på frågor om komplexa tankekonstruktioner i skrift (tycker jag) men poängen här är att i liberal (eller post-liberal som jag borde skrivit) kristen religiös efarenhet konsrtueras utifrån bibeln, och inte som du menade utan bibeln. Med den synen tror jag (jagalltså) att det är lättare att närma sig hur andra religiösa människor upplever sin religiösa erfarenheter än om man ser Bibeln som en auktoritet och den religiösa erfarenheten som en, separerade./VS
Javisst, förlåt, men jag reagerade på att du nämnde auktoritetsfrågan.
Ok, men auktoritetsfrågan menade jag alltid är centrum av någon slags tolkning, precis som du antyder. Något utöver det menade jag inte. Håller med om all religion måste ha en form av auktoritetsfråga – alliffrån mitt samvete till God Allmighty./VS
Jag tycker det här är en intressant mening: ”I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion.” Det förefaller mig som att det finns en öppning gentemot modernism/modernitet (och därmed även den modernism som försetts med prefixet post-) i bredare mening här. Och vad händer då med den tredje stora modernistiska politiska rörelsen, socialismen, här? Finns det ett tredje, glömt led att resonera kring?
Sedan vill jag bara invända att erkännande av auktoritet och ”blind tro” inte är samma sak (tro är f.ö. knappast heller blind per se!). Auktoritet kan inte formuleras, som av Thomas Svensson ovan, som något som träder in vid rationalitetens ände. Är vetenskap möjlig utan en övertygelse om auktoritet? Hur skulle då vetenskapens överlägsenhet gentemot tron bevisas? Om nu detta alls behövs förstås.
Jo, på sätt och vis är det ju ett kontroversiellt uttalande att auktoitetsfrågan är under diskussion i modern teologi. Men det är min erfarenhet, både ur läsning och diskussion med andra troende. Just öppningen mot det moderna är vad jag är ute efter. En religion kan vara mer eller mindre ”modern” vilket får implikationer för auktoritetsuppfattningen./VS
Varje trosföreställning är helt metafysisk och kan inte vetenskapligt prövas.
Nej så är det inte
Kristendomen handlar om verkligheten….och verkligheten är både fysisk och metafysisk…..för att du med ett måttband inte kan mäta temperatur…innebär inte att temperatur är osanolikt eller icke existerande.
Håller med om att kristendomen handlar om verkligheten, men samtidigt har ju Thomas rätt i att såväl auktoriteter som rationaliteter är historiskt omdiskuterade i alla religioner, något som antyder att de inte går att fastställa med klassiskt objektiva metoder. Tänker på Kierkegaard och hans idé om att kasta sig ut på 70 000 famnars djup./VS
Jag har ingen aningen om vilken status auktoritetsfrågan har inom teologin. Jag är inte religiös, både i betydelsen inte organiserad i något religiöst samfund som i betydelsen ”icke troende”. Jag betraktar mig själv som ateist, om än i en sekulärt luthersk mening. Däremot har jag läst tillräckligt mycket Benjamin för att förstå teologins betydelse för den politiska teorin och praktiken (som dvärgen i dockan från de historisk-filosofiska teserna). Auktoritet är ett politiskt begrepp och religionen har i mina ögon alltid, oavsett upplysningens syn på bodelningen mellan religion och politik, en politisk dimension.
Efter den förklaringen: Vidare till min fråga! Jag undrar fortfarande om det inte finns en tredje dimension i relationen mellan konservatism och liberalism – socialism? Med mitt begränsade perspektiv som ”outsider” till teologin så framstår ett socialistiskt perspektiv på ”tro och frälsning” (vad man nu vill kalla det) verkligt intressant som modernistiskt alternativ. Där konservatismen föreskriver dogmer och samhörighet (kommunitarism, om man så vill) så föreskriver liberalismen mångfald, pluralism och tolerans – ett system där var och en ”blir salig på sin fason”. Ett socialistiskt alternativ skulle då kanske kunna beskrivas som ett arbete med gemenskap och församling, en kollektivistisk men samhällstillvänd tro. Ett friare ”underifrånförhållande” till dogmer parat med ett praktiskt arbete i samhället kanske? Mindre fokus på personlig frälsning till förmån för ett arbete med att minska kapitalismens onda verkningar? Rätta mig om jag har fel, jag finner distinktionerna liksom de här diskussionerna (kring religionens sociala dimensioner) intressanta!
Du har ett intressant perspektiv. Möjligen är ideologi (kons-lib-soc) och modernitet två olika dimensioner. Men det är en empirisk fråga. Befrielseteologin betydde mycket för 1970-talets öppna diskussion om marxism och kristen tro. Idag är den debatten mindre öppen, tycker jag. De s k radikala alternativen har en introvert och individualistisk vinkling. Tycker jag./VS