Etikett: religion

En bref: Naiv religionsfientlighet i den politiska diskussionen

naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans.

Så skrev jag i min första sommarkrönika i Dagen den 29 juni där jag tog upp vinterns och vårens olika förslag med tydliga religionsfientliga övertoner.

Jag tycker det är tråkigt att se och höra hur många av våra politiska ledare på ett förenklat sätt diskuterar ”religion” som om det bara vore en orsak till förtryck, repression och inskränkthet. Många konfessionella skolor är förebilder när det gäller mångkultur och öppenhet, religiösa övertygelser är ofta vägen till kärleksfull omsorg om medmänniskan och de teologiska frågorna sätter ofta ljuset på de kanske absolut skarpaste etiska avvägningarna i varje samhälle. Religion – i denna allmänna mening – är därför i grunden något gott i ett samhälle och kan bidra genom att ta kropp och gestalt i oss medborgare. Men det kräver mognad och tolerans, av oss vanliga medborgare, men kanske särskilt av vårt politiska ledarskap.

Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Om asylsökande som konverterar: Religion är inte kunskap om dogmer

Jag har med stigande förvåning och även med stigande skam tagit del av rapporteringen av Migrationsverkets hanterande av asylansökningar från kristna konvertiter i vårt land.

Under längre tid har bl a tidningen Dagen rapporterat om att asylsökande som konverterat till kristen tro misstros och att deras delaktighet i en kristen församling inte utgör någon grund för trovärdighet i denna fråga. Därefter visade en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, vid Göteborgs universitet, att migrationsverkets handläggare hade en bokstavsfixerad och okunnig uppfattning om vad kristen tro är. Om de sökande inte svarade rätt på närmast tentamensliknande frågor om psalmer, högtider eller teologiska dogmer ansågs deras kristna övertygelse inte trovärdig. Och nu visar tidningen Dagen att personer som sökt asyl i vårt land för att de blivit kristna och är aktiva i en frikyrka anses tillhöra en sekt och att de dessutom misstänkliggörs för att de besöker församlingar som tillhör två olika inriktningar (Equmeniakyrkan och Pingst).

Att konsekvent förneka individens religionsutövande som ett bevis för sin tro och istället lita till läxförhör eller checklistorär helt fel perspektiv när konvertiter skall bedömas. Medverkan och arbete i en församling är i sig själv ett uttryck för och ett växande i kristen tro. Religion som fenomen är inte en lära, en ideologi eller kunskapsfråga. För de flesta kristna är mötet med Gud och Kristus snarast en relation, och kyrkan är en gemenskap med trossyskon i en församling. Och för många kyrksamma som skulle anse sig själva vara kristna är det nog lite si och så med kunskaperna om t ex Treenigheten eller firandet av vissa kristna högtider. Att två av Sveriges största, och ett av dem med absolut längst historia här, frikyrkosamfund av MIgrationsverket betraktas som ”sekter” är löjeväckande och okunnigt på en nivå som jag inte ens finner begriplig. (Migrationsverket har just i skrivande stund sagt att uttrycket var ”olyckligt”)

Handläggningen av asylärenden som rör konvertiter måste anförtros personer med särskild kompetens och förmåga inom det religionsvetenskaplig området, men som också har en erfarenhet av religiöst liv som gör dem skickade att bedöma den sökandes agerande i en religiös kontext. Akademiska kunskaper löser inte allt men studier inom området torde öka insikten om religionsbegreppets komplexitet. Insikten om det egna ansvaret för att upprätthålla samhällets skydd för demokratiska rättigheter som skydd mot religiös förföljelse bör vara självklart hos den som är anställd i staten.

Om det är något demokratierna i Europa inte kan kompromissa med idag så är det rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva och leva i sin religiösa identitet och trosuppfattning utan att bli misstrodd, misstänkliggjord och förnekad.

***

Jag har skrivit om fenomenet tidigare utifrån ett inom-kristet perspektiv på min blogg Emmausvandrarna. Min senaste vetenskapliga artikel inom området berör delvis samma fenomen, nämligen religionens samhälleliga plats.

”Den sekulära staten under belägring” Om en bok av Christian Joppke

En bok av den tyske sociologen Christian Joppke har blivit liggande på mitt läsbord under lite för lång tid – men semestern blev en lämplig tidpunkt att ta itu med ”Den sekulära staten under belägring. Religion och politik i Europa och USA” utgiven 2015 på Daidalos i svensk översättning av Joel Nordqvist. Temat är ju extremt aktuellt och titeln närmast bombastiskt ambitiös 🙂

Boken är till 4/5 en bred och bildad översikt över främst europeisk litteratur som över tid diskuterar relationen mellan religion och politik. Beläsenheten hos Joppke är djupt imponerande, men texten bär drag av just läsefrukter, alltså inte helt bearbetad och internaliserad kunskap. För den som inte sysslat med fältet är det oklart varför de linjer i litteraturen som väljs är de mest relevanta, liksom varför fokus är på Europa och USA (även om det sägs att det skall vara så). Syftet med denna genomgång är helt enkelt vagt formulerat och för mig, som kan terrängen ganska väl, är det många stickspår och kringelikrokar i vandringen som jag inte ser relevansen av. Stort fokus på klassiker som Weber och Tocqueville, men resonemangen för inte framåt, vi får veta att kritiken mot Weber är massiv och att Tocqueville gjorde iakttagelser av fortsatt relevans. Ja, och… ?

Detta till trots, i slutet där Joppke kommer in på det som nog är hans huvudfråga men som han inte klarat att hantera empiriskt (för det går inte…) blir det intressant. Han noterar att den liberala staten alltid måste föredra mångfald, men fram till den gräns när religiösa inriktningar sårar och kränker. Men, så tänker vi inte om yttrandefriheten, reflekterar jag. Vi får inget djupare svar av Joppke.

Sekularismen kan inte reduceras till en livsåskådning bland andra, menar Joppke, den genomsyrar det liberala demokratiidealet. Och, tillfogar han, kristendomen är en religion (ja, han diskuterar begreppet noga!) som är gjord för sekularisering till skillnad mot islam. Joppke diskuterar inte det men rimligen hänger det samman med att demokrati och kristendom utvecklats i relation till varandra i Europa. Anspråken hos kristendomen är väl förenliga med sekularingsprocessen, även som dominerande religion, något som Joppke (och många andra) menar inte är fallet med islam som majoritetsreligion. Islam som minoritetsreligion får dock en annan ställning (Europa) och kan där förenas med det skydd för minoriteter som är en del av den liberala statens fundament. Att den evangelikala rörelsen i USA vill fylla ut det sekulära tomrummet i den amerikanska staten är däremot inte alls förenligt med liberala demokratiideal menar Joppke.

Och han slutar där så många slutar, även jag, i pragmatismen. Joppke diskuterar olika rättsfall och visar att juridiken blivit den adekvata arenan för religion och politik-skiljelinjen. Och att varje fall måste beaktas för sig. Det finns inte en lösning på dilemmat mellan religiösa anspråk och den liberala demokratins anspråk. Heller.

Läs den gärna – få samhällsvetare har så grundligt gått igenom litteratur och diskussion i ämnet. Klokare blir man!

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan  – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂

En bref: Vilka muslimer syns i medierna?

Det bör ligga i den granskande samhällsjournalistikens uppdrag och intresse att på ett nyanserat sätt spegla de stora skillnader som de facto finns mellan olika muslimska individer och grupper i landet. Detta är inte minst viktigt då internationella konflikter, som exempelvis skiljelinjer mellan sunni- och shia-muslimer i Syrien och Irak, även påverkar individer och samfund i Sverige. I stället för en förenklad och stereotyp framställning skulle därigenom olikheter och variationer kunna framträda.

Så skriver idag professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson på SvD Brännpunkt om en skev mediebild av islam och muslimer i svenskt samhälle. Han påpekar att vissa grupperingar får oförtjänt stort utrymme, att väldigt många som av samhället benämns muslimer inte är religionsutövare alls och att de muslimska organisationerna inte kan liknas vid t ex Svenska Kyrkans organisering eller folkrörelser. De nyanser och konflikter som återfinns inom den muslimska gruppen i befolkningen blir aldrig synliga och förståelsen för hur internationellt och nationellt hänger ihop minskar.

Programmet Medierna i P1 behandlar idag samma problematik.

Följ också Religionsvetenskapliga Kommentarer, en blogg av religionsvetare vid Göteborgs universitet.

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS

En brèf: Religionsvetenskapliga kommentarer

Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Så skriver Jan Hjärpe om Sveriegdemokraterna och synen på islam på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Vill härmed ge lite uppmärksamhet åt de religionsvetenskapliga kollegerna på Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion vid Göteborgs universitet som startat denna kollektivblogg som återfinns här”Religionsvetenskapliga kommentarer” och där resten av inlägget med fördel kan läsas.

Mer religion i Palestina, inte mindre (Reserapport II)

Ofta framförs uppfattningen att religion och politik inte bör blandas ihop och begrepp som ett ”sekulärt samhälle” används utan att man förstår konsekvenserna. Uttalandet bygger i allmänhet på okunnighet då religion och politik är hopblandat sedan århundranden, liksom en hel del annat mänskligt är hopblandat med varandra. Något sekulärt samhälle existerar inte med mindre än att vi förbjuder alla medborgare att ha en religion eller religiösa föreställningar. I en bok från förra året poängterades inte bara att religionen har allt större betydelse globalt utan också att religiösa aktörer gör mer till än ifrån avseende demokratisering i världen.

Efter min resa i Israel/Palestina skulle man kanske tro att jag nu skulle vara vaccinerad mot dessa tankar – religionen är väl ett enormt hinder för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern? Föga förvånande för denna bloggs läsare är mitt svar nej, inte alls. Religionen är istället en central och kanske t o m avgörande föreställningsvärld t ex för den enstatslösning jag tidigare förespråkat.

I många repressiva stater med stark religiös identitet har de religiösa aktörerna varit de enda som kunnat kanalisera uppror och motstånd eftersom de inte varit helt förbjudna samt haft folklig förankring. Så var det i Polen och så var det i Egypten. Den religiösa föreställningsvärlden kan därmed kanalisera politiska visioner, hopp och motstånd. Naturligtvis kommer begreppsliggörandet av framtiden att få en religiös prägel, i några fall säkert närmast messianska övertoner. Men, religionen både som organisation och som bild av världen är formbar och anpassningsbar. Den judiska lagen kan omtolkas av rabbiner så att de praktiska buden blir möjliga i vår värld, påbuden om medmänsklighet och solidaritet blir kanaler för en möjlig politisk ordning och religiösa ledare kan påverka samtalsklimatet i förhandlingar. Självklart kan religiös makt också användas förtryckande. Men, det finns inget essentiellt i en religiös föreställning som säger att den skall vara repressiv eller konserverande. Det är trots allt en fråga om vilka människor som lever fram sin religion och på vilket sätt.

I en konflikt som den mellan Israel och Palestina finns det inga enkla religiösa motsättningar som går på samma linje som de mer maktpolitiska motsättningarna. Istället finns det starka konflikter kring tolkningar och livsstilar inom såväl det israeliska som det palestinska samhällena. Vägen framåt bör därför vara inte att förneka och trycka tillbaka de religiösa föreställningarna utan istället bejaka och arbeta med dem. Accepterandet av en religiös pluralism, inkluderandet av religiösa ledare i en politisk diskussion och betoning på religionens begränsande/möjliggörande av en samhällelig integration är en rimligare väg framåt än den verklighetsfrånvända tanken att bygga en statsbildning och ett samhälle bortanför de religiösa föreställningarna. Genom att bygga in dem, göra dem till grundstenar och element i en framtida statsbildning omöjliggörs religionen som en destruktiv kraft. I en öppen diskussion kring religiösa föreställningar kommer det snart att visa sig att majoriteten önskar tolerans, vidsyn och framåtskridande. Det är med hjälp av repression som fundamentalistiska och konservativa grupperingar kan hävda att deras tolkning är den enda rätta. Kom ihåg att det är genom exkluderingen av religionen som arabnationalismens/Baathpartierna blivit offer för opposition från moskéerna.

En acceptans av de religiösa föreställningarna, av religionens förmåga till hopp och förändring och en inkludering av progressiva religiösa element torde kunna ge en mer framtidsinriktad statslösning än den som just nu råder i Israel/Palestina.

Kris(t)demokraternas framtid – knappast en fråga om partiledaren

Kristdemokraterna befinner sig i ett utsatt läge. Mätningarnas mätning (som bl a kan ses på kollegan Henrik Oscarssons blogg) visar att KD ligger under fyra procent i opinionen. Vi är också rätt säkra på att valresultatet skulle lämnat KD utanför Riksdagen utan de stödröster som partiet fick i valet 2010. I den pressade situationen riktas nu allt ljus på en partiledare som en ansenlig mängd partiaktiva inte tycker håller måttet. Men Göran Hägglund är faktiskt mer populär än sitt parti! Är det månne Hägglund som skulle byta ut partiet istället för tvärtom?

Nu är det väl dock så att eftersom partiledarnas betydelse i svensk politik är – för att uttrycka det milt – mycket modest så är det knappast Hägglunds popularitet som utgör grunden vare sig för avgångskraven eller för förmågan att få nya väljare. Hägglunds politik, och därmed kristdemokraternas politik, är helt enkelt inte tillräckligt attraktiv i sin nya tappning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det finns ett politiskt utrymme i Sverige för en socialkonservativ kraft och det är där KD borde sätta in stöten. Och jag är inte övertygad om att den socialkonservativa kraften passar i den marknadsliberala regering som just nu styr Sverige. Folkpartiet lyckas förena ett liberalt arv med att då och då framkasta närmast auktoritära förslag på skolans och integrationsområdet, men särskilt socialkonservativa är folkpartiet då inte. Väljarkåren har också bytts ut över åren, med bibehållande av en viss luft till ribban. Kristdemokraternas komparativa fördel är att de har (eller har haft…) en förhållandevis  lojal kärnväljargrupp som rör sig inom en kyrklig-religiös domän. En sådan väljargrupp är A och O för ett parti som inte tillhör de två dominerande. Men denna grupp har KD inte riktigt velat kännas vid, istället har partiet sökt grönskande ängar bland de allmänborgerliga väljarna. Problemet är att på de ängarna söker fler partier väljare, och på de ängarna är KD:s historia en belastning (vilket den inte är bland de kyrkliga väljarna). Man kan inte undgå att dra sig till minnes Aisopos fabel om hunden som i sin vilja att få en än större köttbit mister hela stycket…

Nej, KD har större problem än Göran Hägglund. Hägglund har dock verkat vara en dålig förhandlare i relation till Reinfeldt och Borg (eller i relation till Björklund och Olofsson?) trots att han får lovord som departementschef. Han har inte lyckats få ut tillräckligt mycket för sitt parti ur regeringsinnehavet, ett problem som de flesta små koalitionspartners får.

Men det är en omläggning av politiken som måste till om KD skall kunna växa, det är det avgörande. En ny partiledare med hårdare nypor skulle inte göra saken sämre, men det är inte där det börjar.

Några av mina tidigare bloggposter om Kristdemokraterna finns här, här och här.