Inträdde idag i Nationalmuséets imposanta byggnad för att ta del av utställningen med verk av Henri Toulouse-Lautrec. I en boudoir-röd inredning får vi där ta del av mannens blick upphöjd till norm. Det enda verk som väcker mitt intresse är !les jockeys” som med färg, penselföring och närvarokänsla förmedlar en friskhet och livsglädje som helt saknas i andra verk. Likheterna ligger dock i skildringen av hästarna. Lika väl fångade av HTL i sin bundenhet under ryttaren som hästarna är kvinnorna i sina underhållande och dekorativa positioner.
Några meter tvärs över hallen, efter sedvanlig beundran för Karl XII:s likfärd, ser jag ”Modärna kvinnor” som i ett sparsmakat antal verk visar upp skillnaden mellan kvinnans blick och mannens. Här visas t ex Eva Bonniers djupt berörande porträtt av Marie Banck vid sidan av Ernst Josephsons hämmade och inskränkta porträtt av Eva Bonnier själv.
När jag frågar en i den helt igenom kvinnliga personalen – för dagen iklädd röda scarfs, rött läppstift och svarta t-shirts med Toulouse-Lautrec mitt på bysten – varför det inte finns några reproduktion av t ex Eva Bonnier eller Gerda Roosval-Kallstenius ser hon på mig med medkännande blick: – Nej, det finns faktiskt ingenting alls från den utställningen.
Att Georgia O’Keeffe-reproduktionerna på notesböcker m m alla är de snälla, bleka, ofarliga blommorna och aldrig de utmanande lila och röda penséerna och irisarna – eller landskapen – är bara en logisk följd.
En manlig förnöjelse på kvinnors bekostnad, berättad från 1800-talets illusoriska Montmartre, reproduceras aningslöst av Nationalmuséet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag såg faktiskt den förra utställningen av T L:s tavlor på Nationalmuseum (40 eller sedan tror jag) och jag tyckte de var fantastiska, flera av dem, och varför inte ta somliga av dem som avskräckande exempel, som ett inlägg i den nu så aktuella debatten om ”prostitutionens välsignelser”, det är ju 1800-talet många vill ta oss tillbaka till idag.