Jag brukar uppskatta att lyssna på det mediekritiska programmet ”Medierna” som sänds i P1. Men i lördags blev jag besviken. Ungefär 20 minuter in i programmet förklarar Anna Hedenmo, länge ankare i Agenda-redationen på SvT, att medierna för femton år sedan mörkade nyheter som missgynnade SD. Detta visste hon eftersom hon själv hört det hända. Denna anekdotiska bevisning använder Hedenmo sedan för att förklara att den värld som representeras av SD-väljande män inte återfinns i public service (eller möjligen medier i allmänhet, syftningen är oklar). Hennes samtalspartner Viktor Barth-Kron från Expressen fyller i med att program som kulturnyheterna inte rymmer några Tidörepresentanter, att folk som läser humaniora röstar vänster (vilket gör att kulturradio är vänster) samt avslutar med att P3-programledarna inte ”har så mycket balans” (oklart om det är vänster eller höger) vilket uppenbarligen då leder till att innehållet präglas av deras obalans.
Särskilt anmärkningsvärt är samtalet eftersom Hedenmo bara ett par minuter innan talat om sin frustration över att inte ens forskningsresultat anses stå över politiseringen. Och då får man inget alls att hålla sig i, säger hon uppgivet.
Men nu är det ju så att forskningen visar att det inte finns några som helst belägg för vare sig höger- eller vänstervridning i medierna avseende vilka partier som gynnas. Vår mest framstående, nationellt som internationellt, forskare på området, professor Jesper Strömbäck, har i några populärt formulerade artiklar i Magasinet Konkret skrivit om den här myten. Han försöker dekonstruera och vederlägga påståenden med hjälp av, just det, forskning.
På samma sätt har forskare, sagde Strömbäck med två kolleger, visat att det inte är journalister som styr valrörelsen utan istället politiker. Att alltså politikerna i valet 2022 fick prata om det som de ville prata om, inte det som medierna kanske borde bett dem prata om med tanke på väljarnas informationsbehov.
Påståendet att de SD-röstande männen inte får sin värld speglad i medierna faller på sin egen orimlighet då de frågor som är viktigast för dem ständigt är i nyhetsmediernas fokus (brottslighet, bensinpriser, invandring). Med tanke på att den utvidgade mediesfären dessutom i första hand vänder sig till just dessa SD-röstande män blir påståendet än mer märkligt. Vi har ju t o m en jämställdhetsminister som funnit anledning att initiera en utredning om hur den s k manosfären påverkar unga män, ett uppdrag som knappast tillkommit i ett vakuum.
Medierapportering styrs av en mängd olika faktorer – en del av dem relaterar till ägande och finansiering, andra till målgrupper och nyhetsvärdering. Några medier är nischade och andra försöker vara breda. En del journalister är unga, andra gamla. Några är uppvuxna i Sverige, andra någon annanstans. Vissa är män, andra är kvinnor. Några är ingendera. Svepande påståenden av den typ som Barth-Kron och Hedenmo gör i Medierna leder inte till bättre eller sannare rapportering. Tvärtom.
Upptäck mer från VÄNSTRA STRANDEN
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
