ekonomi – VÄNSTRA STRANDEN

Positivt bokslut, mera om coronavirus och svensk förvaltningsmodell. Och så lite Macarena på det…

Januari kom med lite ljus. Sol och klara dagar, men också ett fint bokslut som visar att allt arbete som lagts ned för att få ekonomin i balans också gett effekt. Visst finns det en pandemieffekt – fler studenter har sökt sig till oss men också till många andra högskoleutbildningar i en tid av permitteringar och varsel, och många forskningsresor och konferenser har ställts in vilket gett plus på det kontot. Men, och det är viktigt, också om vi bortser från dessa för alla förändrade förutsättningar så finns det en stabilitet i bokslutet.

Visst har vissa utbildningsområden och ämnen fortfarande problem och visst har vi med oss ett negativt kapital från åren som gått. Viktigare är dock att kostnader och intäkter nu följs åt, att personalkostnaderna var väl budgeterade och att de ökade lokalkostnaderna har arbetats in. Medvetenheten om hur ekonomin och verksamheten är två sidor av samma mynt skapar nu möjligheter för långsiktig och genomtänkt utveckling, strategier och förändring i den riktning som vi, av egen vilja, gemensamt väljer att gå. Det var en väldigt fin julklapp inför 2021.

Pandemin fortsätter ju ändå att utgöra ett mörkt moln på himlen. Vaccineringen har kommit igång men det är strul med leveranserna. Kanske hinner vi inte få en vaccinerad befolkning till midsommar? Lite oroande är det att läkemedelsföretagen och EU inte är överens om vad vi alla betalat för. Men samtidigt är ändå förvissningen om att vaccineringen är igång en tröst. Det kanske tar längre tid men vi har faktiskt ett vaccin. Och för dem som oroar sig för mutationer hos viruset så rekommenderar jag Vetenskapsradion i P1 fredagen den 29 januari med bl a GU-professor Tomas Bergström, klinisk mikrobiologi. Programmet är både lugnande och förklarande på ett pedagogiskt sätt.

Många har också haft synpunkter på relationen mellan regering och myndigheter (och regioner) under pandemin. Vem är det som styr? Och vilka möjligheter har regeringen i den svenska förvaltningsmodellen? Påtagligt ofta har personer som uttalat sig uppenbarligen inte alls någon insikt i den modell för politisk styrning som finns i vårt land. Utan att försvara den ena eller den andra modellen rekommenderar jag att ta del av Statskontorets lilla skrift ”Förvaltningsmodellen under coronapandemin” som analyserat hanterandet och agerandet under de första 6-7 månaderna av pandemi. Resultaten pekar på att behovet av informell styrning och kommunikation både vertikalt och horisontellt är avgörande för att den svenska modellen skall fungera i en kris. Regeringen har heller inga andra verktyg att tillgå i en kris än i vanliga fall utan är beroende av sina expertmyndigheter. Och allmänheten tycks inte uppfatta regionernas avgörande roll i sjukvårdsfrågor.

För vår egen del har rektors nyligen förlängda skärpta tillämpning av inriktningsbeslutet för vårterminen 2021 lett till att många beslut och rekommendationer har måst omvärderas. Vi gör alla vårt bästa för att hinna med men det lär bli senare besked om både dispenser, disputationer och lokalanvändning än förutsett. Jag hoppas att alla har fördragsamhet med att snabba förändringar från regering och universitetsledning också får konsekvenser för arbetsvillkoren hela vägen ända fram till den enskilda läraren och forskaren.

Glöm inte att använda det återkommande ljuset för utevistelse och motion. Hemarbete är krävande. Och i en paus då och då istället för de (faktiskt lite trista) stretchinginstruktionerna kan ni ju ta en paus och dansa lite Macarena, tillsammans med tyska skolungdomar… 😉

Lite roligare stretching…

Hösten närmar sig, men många ljuspunkter trots allt

Sommaren går nu över i hösttermin. Sensommaren har visserligen ännu mycket kvar att bjuda men de långa ledigheterna är över för denna gång. Tyvärr återkommer vi till verksamheten på ungefär samma villkor som vi lämnade den, alltså i huvudsak på distans. Den mer uttalade återgång till campusförlagda verksamhet under hösten som vi trodde oss se före midsommar hägrar därframme men har skjutits ytterligare lite längre fram. Så har också vår invigning och många av våra externa aktiviteter gentemot göteborgarna i allmänhet.

Men, det finns också många ljuspunkter. Hanteringen av vilken verksamhet som skall prioriteras på campus har gått smidigt och utfallet är rimligt. På måndag öppnar servicecenter i Humanisten för att ge möjlighet till bl a GU-kort för de allt fler studenter som sökt sig till oss. Antagningsstatistiken är klart positiv jämfört med tidigare år, och andelen genuint distansantagna är endast marginellt högre än tidigare år. Till det kan läggas att prognosen för år 2020 pekar på en viss överproduktion av HST (och det innan beslutet om att reducera våra HST genomförts) och på ett litet ekonomiskt plus.

Fakultetsstyrelsen beslutade i juni om fakultetens strategier för den närmast femårsperioden. Vi har därmed en riktning för verksamhetens utveckling. Mycket fokus ligger på att öka samarbetet och kontaktytorna både internt och externt samt att främja och bygga forsknings- och utbildningsmiljöer vars akademiska ambitioner och innehåll har en stark inre dragningskraft på presumtiva medarbetare och studenter. Under 2021 kommer vi också att använda en något mofidierad modell för resursfördelning av fakultetsmedel. Syftet är att ge långsiktiga och mer stabila planeringsförutsättningar för institutionerna än de hittills årligt beslutade principerna.

Vårt nya externa råd har träffats en gång (via zoom) och vi har ett nytt möte inplanerat som vi hoppas kan genomföras på plats. Rådets ledamöter (en plats vakant) behöver ju få vandra runt i vårt hus och se var verksamheten bedrivs. En av de saker som vi hoppas kunna diskutera med rådet är den alumnundersökning vi genomfört och som kommer att presenteras inom fakulteten under september. Frågor om hur vi bäst når ut med våra utbildningar men också om hur vi kan möta de behov som växlar i samhället är intressant att diskutera med rådet. Rådets ledamöter är i bokstavsordning: Stefan Gustavsson (näringspol chef Västsvenska Handelskammaren), Katti Hoflin (kulturchef VG-regionen), Susanne Rappmann (biskop, Gbg stift), Frida Röhl (konstnärlig ledare, Folkteatern) samt Hamid Zafar (barn- och utbildningschef, Mullsjö). Vi hoppas på ett rikt samarbete som kan ge inspiration åt båda hållen!

***

Nu närmar sig presidentvalet i USA, den 3 november står president Donald Trump mot demokraternas kandidat Joe Biden. I Sverige brukar intresset för amerikanska val vara stort och många är de seminarier och workshops som kommer att avhandla ämnet i höst. Förhoppningsvis också hos oss på Humfak. Under sommaren har jag läst boken ”How democracies die” (2018) av statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. En viktig bok som jag varmt kan rekommendera. Boken är centrerad kring amerikansk politik och kring Donald Trumps utövande av presidentskapet. Den är dock fylld av jämförelser både historiskt och geografiskt som ger en god inblick inte bara i amerikansk politiks alla skrymslen och vrår utan också en utmärkt bas för en demokratidiskussion i bredare mening. Vad är det egentligen som utmärker demokratin? Och hur går det till när den reproducerar sig själv? Och när den inte gör det…

***

Detta om detta – fortfarande blommar rosorna utanför humanistiska biblioteket. Njut av sensommaren och ta in blomdoften medan vi har rosorna kvar. Allt har sin tid.

Nytt hus, nytt år och nya förväntningar!

Det lackar mot jul. Och vi har tagit emot vårt nya hus, om än mycket arbete återstår med inredning och annat jox. Från fakultetsledningens sida ser vi fram emot 2020 när husets potential skall förverkligas. Inte bara programmet som arbetsgruppen ”Humanisten 2020” jobbar med känns förväntansfullt utan också de ännu okända möjligheter som det innebär att dela ett gemensamt hus. Möjligheten att träffas på kort varsel, att ta fika ihop, kvista över på ett seminarium som pågår på granninstitutionen eller spontant diskutera gemensamma frågor kring utbildning eller forskning – allt detta kan ge oss en ännu oanad styrka!

I fakultetsstyrelsen pågår just nu arbetet med att grundlägga en vision och strategi för vår fakultet. På årets sista styrelsemöte den 17 december kommer styrelsen att diskutera två olika förslag som ledamöterna arbetat fram. Och därefter tar ett berednings- och förankringsarbete form som inför beslut under senvåren eller försommaren.

Alla vet att våra lokalkostnader ökar med det nya huset. Men bakgrunden till det är i första hand att vi ökar våra ytor och inte att de nya lokalerna är påtagligt dyra. Tidigare betalade vi i ca 2500 kr per m2 och år och nu har den kostnaden stigit till 2800 kr m2. Med tanke på att alla lokaler är ombyggda och stora delar helt nybyggda är det inte en orimlig ökning. Varje instutions lokalkostnad beräknas av fastighets- och serviceenheten genom tillämpning av en modell som tar hänsyn till en mängd olika faktorer, t ex städning, avskrivningar vid sidan av själva lokalytan. Den totala lokalkostnaden för fakulteten ligger på ca 68 miljoner per år. Grunden i lokalkostnadsmodellen är den s k enskilt förhyrda arean för varje institution, vilket i praktiken betyder den egna kontorsytan.

Budgeten för bygget har hållits relativt det påskrivna avtalet från 2016. Däremot gjordes flera förändringar under den långa projekteringsfasen fram till byggstart vilket påverkade budgeten. Inga nya kostnader har dock tillkommit för oss under arbetet, tvärtom har vi själva reducerat de investeringskostnader som beräknats och på det viset också kunnat hålla lokalkostnaden nere. Vi har återvänt möbler (en del av dessa kommer att rekonditioneras under våren), vi har kunnat köpa in AV-utrustning inom ramen för våra egna investeringsramar (vilket inte var planerat i projektet) och vi har lämnat ifrån oss ett antal m2 genom att avsäga oss språkskrapan. Däremot har vi under byggtiden haft kostnader för ytor och materiel vi inte kunnat utnyttja vilket vi nu diskuterar med universitetsledningen.

Förhoppningsvis kan vi nu lägga en tung tid bakom oss och vända ansiktet mot framtiden i ett ljust, öppet och välkomnande hus placerat i en tilltalande grön miljö. Jag har också nu varit dekan för Humanistisk fakultet i tre år, tre år som i stor utsträckning också präglats av byggprojektet och en försvagad ekonomi. Nu är byggprojektet i stort sett avslutat och ekonomin har genom hårt arbete vänt uppåt. Personligen ser jag därför fram emot en fortsatt dekanperiod som skall kunna präglas av utveckling och förnyelse i hela verksamheten.

I år är det av kalenderskäl lätt att få en lång sammanhängande helgledighet och jag vill verkigen understryka att den återhämtningen är något jag hoppas att alla prioriterar. Jag önskar också alla medarbetare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Jultallrik från 1973: ”Going home for Christmas!”

Byggprojekt och ekonomi – vi planerar för en ny vår

Hösten går in i en allt mörkare fas. Nu närmar sig Allhelgonahelgen och för många föräldrar och barn också ett höstlov. Men på Humanisten går verksamheten oförtrutet vidare. Husets former blir alltmer synligt för omgivningen – nu är de vackra pelarna som kommer att omsluta ingången på plats, och många av oss sitter i nya lokaler, nybyggda eller ombyggda. Till våren lär det bli ännu tydligare.

Under hösten har vi haft en del inkörningsproblem då många inte hittar fram (eller ut) eftersom halva huset är ”avklippt” och är en byggarbetsplats. Den nya ingången var inte intuitivt självklar för alla studenter. Men det börjar sätta sig nu och jag möter allt färre som frågar efter vägen. Inför vårterminen är vi lovade utökade tider på servicecenter Näckrosen och möjlighet till ett bättre mottagande av nya studenter. Redan under nästa år skall vi alla flytta in och ta huset i besittning – och i samband med det skall vi slå på trumman ordentligt med aktiviteter som på olika sätt lyfter fram vår verksamhet och den samlade kompetens som kommer att finnas i Nya Humanisten.

Fortfarande gäller att byggplanerna går precis som planerat, både tidsplan och budget hålls till punkt och pricka. Dock är de framtida kostnader som följer av hyresavtalet ändå mycket ansträngande för oss med tanke på att vi redan har ett vikande söktryck på våra utbildningar. Det faktum att 80 procent av våra studenter går på fristående kurs gör oss extra sårbara för upplevd tråkig studiemiljö och komplicerad logistik. Det är lättare att lämna studierna efter en termin (eller rent av i inledningen) av fristående kurs än om man är antagen till ett program. Vi behöver därför se över kostnaderna i verksamheten för att komma tillbaka till ett läge där inkomster och utgifter är i balans efter det att vi flyttat in. Kostymen är lite för stor i nuläget. Fakultetsledningen har enskilda uppföljningsmöten kring ekonomin med alla institutioner i höst inför budgetarbetet och det arbetet kommer att fortsätta även under nästa år med uppföljningar av varje institutions ekonomiska prognos. Fakultetsstyrelsen kommer också fortlöpande att följa den ekonomiska utvecklingen och vi har förändrat budgetprocessen så att den tydligare är förankrad i styrelsen.

Men det nya huset ger också många möjligheter; med fakulteten samlad på ett ställe får vi dels en mer attraktiv studentmiljö och dels en mer vital kollegial miljö. Jag ser mycket fram emot det och är övertygad om att forskning och utbildning inom humaniora har en ljus framtid vid Göteborgs universitet.

Under morgonen idag planterades nya träd och lökar på innergården mellan flygel E och F. Det gäller att ha kvar sina förhoppningar och planera för våren!

Inför terminens slut: Sårbar ekonomi men gott hopp framåt

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!

Ekonomisk röstning en gång till: Aktieägare röstar till höger?

Ekonomisk röstning är ett begrepp som ofta återkommer både i politiska analyser och i partiernas strategiska tänkande. ”Plånboksröstning” kallas det ibland, och statsminister Fredrik Reinfeldt försummar sällan något tillfälle att tala om hur Alliansregeringens politik har gett ”vanligt folk” mer i plånboken. Men svenska väljare är inte så lättledda som dessa diskussioner kan ge sken av. Istället är det ideologiska och mer grundläggande värderingar som leder de flesta av oss fram till val av parti när vi väl står bakom den gröna skärmen i vallokalen.

Några brittiska, kanadensiska och franska forskare har dock tagit sig för att försöka gå på djupet med våra preferenser avseende ekonomi och ideologiska böjelser. De menar att de flesta studier bara har tittat på värdet av inkomster och förmögenhet för att undersöka samband mellan ekonomi och politik hos den enskilda väljaren. Gruppen analyserar därför utöver dessa traditionella indikatorer också ägandet av tillgångar i termer av riskvillighet. Bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är också en väl beprövad indikator men är inte tillräcklig menar gruppen. De menar i korthet att frågan behöver kompliceras. Förmögenhet i termer av att äga sitt hus/lägenhet sannolikt är kontextberoende (alltså beror på möjligheter att bo på annat sätt) och svåra att värdera i effekttermer. På samma sätt är inkomster starkt knutet till utbildning och andra sociala indikatorer för att utgöra något starkt test på verklig ekonomisk röstning. Istället är det andelen riskinvesteringar (aktier m m) som kan vara avgörande för att verkligen belägga att ekonomisk röstning existerar.

De väljer därför att på data från Frankrike, Storbritannien och USA (olika typer av institutionell ram för politiken) undersöka huruvida förmögenheter i form av investeringar som är känsliga för ekonomisk risk kan förklara partival. Deras slutsats är att ekonomisk röstning är mer mångfacetterad än vad tidigare modeller gett vi handen. Analysen visar som väntat att den allmänna ekonomiska bedömningen av regeringens politik har effekt, liksom vilken ideologisk position väljarna har avseende statens intervention i ekonomin. Men viktigast, menar forskarna, är att det visar sig att ägandet av högrisktillgångar (t ex aktier) har en egen effekt på partival i så motto att dessa personer hellre röstar höger än vänster. Förmögenhet visar sig vara en ”powerful predictor” avseende väljarbeteende, och de menar till yttermera visso att ägandet av högrisktillgångar förklarar både den ideologiska position på vänster-högerskalan och den faktiska rösten på högerkandidaten (personröstsystem). Den som satsar sina pengar i riskfyllda investeringar har långsiktigt mer att tjäna på en ekonomisk politik som förknippas med högerregeringar än med vänsterregeringar. Och effekten på valet är oberoende av storleken på den egna förmögenheten. Det är alltså det faktum att man äger ”high risk assets” (högrisktillgångar) som i sig själv är avgörande, inte storleken på förmögenheten.

Forskargruppen ser här en intressant väg framåt för att ytterligare förfina modeller för den ekonomiska röstningens betydelse för partival/väljarbeteende. Personligen skulle jag gärna vilja använda Sverige som fall med tanke på att hela befolkningen äger aktier i form av pensionskapital… Operationaliseringen av högrisktillgångar skulle bli grannlaga – men ett intressant fall vore det.

Läs mer:

Foucault, Martial, Richard Nadeau och Michael Lewis-Beck (2013) ”Patrimonial voting: Refining measures” Electorial Studies vol 32 s 557-562.

Lewis-Beck, Michael, Richard Nadeau och Martial Foucault (2012) ”The compleat economic voter: New theory and British evidence” British Journal of Political Science Volym 43, no 2 April 2013, s 241-261.

(Artiklarna går att ladda ned och läsa på närmaste universitetsbibliotek, som normalt har tillgång till dessa tidskrifter.)

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Långtidsarbetslösheten kräver speciallösningar

Det är inte alltid de generella lösningarna är de bästa. I Trettondagsaftons pappersupplaga av Svenska Dagbladet skriver fyra män, tidigare verksamma inom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) om behovet av riktade åtgärder till just den grupp arbetslösa som alltid kommer på andra plats när jobben skall tillsättas.

AMS lades ned år 2007 av den borgerliga regeringen. AMS uppgift var att styra och följa upp arbetsmarknadspolitiken, men det uppdraget togs därefter över av Arbetsförmedlingen själv. Det finns en hel del som tyder på att det är just denna ledning och styrning som vare sig departementet eller Arbetsförmedlingen klarar av, Riksrevisionsverket riktade t ex redan år 2010 kritik mot Arbetsförmedlingen för just detta. Riksrevisionen har riktat upprepad kritik mot Arbetsförmedlingen rörande såväl effektivitet i största allmänhet som enskilda åtgärders genomförande.

Ingenting tyder på att den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att förbättras på något substantiellt sätt förrän om tidigast ett år, troligen dröjer det ännu längre. Samtidigt spås produktivitet och export öka igen, och kommer USA och Eurozonen igång lite bättre så späs naturligtvis den utvecklingen på. Att de långtidsarbetslösa skulle gå en ljusnande framtid till mötes genom t ex de aviserade förändringarna i A-kassan eller den sänkta bolagsskatten är därför helt osannolikt. Den som alltid kommer i andra hand när det anställs, lär hamna ännu längre ned på prioriteringslistan framöver. Som de fyra skribenterna påpekar rör det sig ofta om äldre personer (ofta män) med arbetslivserfarenhet. Vi vet också att långtidsarbetslösheten bland unga oftast gäller unga män utan avslutad skolutbildning.

Men de åtgärder som genomförs mot arbetslösheten tar enbart sikte på personer som inte har särskilt långt till arbetsmarknaden. Hela idén med jobbskatteavdrag, gränser i sjukförsäkring, lägre A-kassa och högre avgifter syftar till att göra jobb mer attraktivt. Teoretiskt funkar det. Men knappast praktiskt – dvs det funkar delvis på dem som ändå skulle ordnat jobb på ett eller annat sätt. Men den gruppen arbetslösa kan mötas av lite olika typer av politik, det är inte jätteviktigt vilka åtgärder man föredrar, det kan t o m ses lite som en ideologisk fråga (alltså vilken typ av arbetsmarknad man vill sats på för framtiden).

Det s k FAS3 kom till som ett slags skyddsnät för dem som absolut inte hittade jobb har istället blivit en skamfläck där ännu en gång de ratade skall få veta att de är just ratade. Det är den här gruppen som är helt beroende av arbetsmarknadspolitiken. Och det är den gruppen som behöver speciella stöd, riktade till just dem. De behöver individuell hjälp från arbetsförmedlingen, något de sällan eller aldrig får idag, och arbetsgivarna behöver övertygas om att anställa dem trots att de inte är nummer ett på prioriteringslistan. Förslaget från de fyra männen på dagens Brännpunkt tycks mig rimligt (ett socialt kontrakt om att anställa en viss andel långtidsarbetslösa och få lägre lönekostnadsavgifter för hela personalstyrkan) men det finns säkert de som kan området bättre än jag.

Grundläggande är att vi måste hitta lösningar som riktar in sig på just denna grupp arbetslösa. Att få försörja sig själv och betala skatt, inte ligga någon till last och kunna gå med högburet huvud är inte bara samhällsekonomiskt lönsamt, det är också en fråga om bättre hälsa och välmående för hela familjer.

På samma papperssida i Svenska Dagbladet beskriver integrationsminister Erik Ullenhag bekymren med tonåringar som kommer till Sverige från länder där man inte gått i skola alls, eller bara sporadiskt, och därför inte klarar av att slutföra grundskolan i Sverige. Ullenhag menar att dessa barn istället borde placeras i en lägre årskurs samt få förlängd skolplikt. Den satsning som han själv för fram i artikeln består i att ge tre (3) extra lektioner per vecka! Satsningen innebär också en extra stöd till tio särskilt utsatta skolor. Jag vill inte klaga på åtgärden i sig, det är gott och väl att man gör något. Men är det verkligen så att en 14-åring från Irak som inte gått i skola t ex eftersom han är kristen och känt sig hotad förväntas börja i åttonde klass i en svensk skola då börjar jag undra hur svenska beslutsfattare är funtade. Är det verkligen möjligt att mottagandet av flyktingar är så feltänkt? Självklart kommer den här unge mannen endast med extrema svårigheter att kunna få en vettig framtid i vårt land. Tre timmar extra i veckan är inte något som räcker. Även här måste speciallösningar till. Barn i den här situationen måste gå i särskild skola och få särskilt anpassad undervisning – allt i syfte att ta sin examen precis som alla andra, bara lite senare.

Satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken – och skolpolitiken – tycks mig felriktade om det är de verkligt sårbara grupperna man vill hjälpa och stötta.

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.