I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.
Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.
Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.
Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.
VÄNSTRA STRANDEN 
Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.
Kanske var just meningen det :-(.
Men hur relevanta är de franska socialisternas inbördes bråk egentligen för svenskar i allmänhet? Jag skulle vilja påstå att de inte alls är relevanta. Möjligen blir den politiska inriktning de leder fram till relevant längre fram, om socialisterna lyckas komma till makten.
Hedströms ovilja att gå in på detaljer har med andra ord min fulla förståelse. Särskilt som hon skriver för borgerliga DN och inte Arbetaren, och knappast har till uppgift att göda en intern vänsterdebatt.
Om inte de bråken är relevanta (vilket man självklart kan diskutera) så bör man inte skriva en hel kolumn om dem på DN:s utrikessidor.
Någon intern vänsterdebatt är det knappast fråga om, möjligen intern fransk debatt. Och det kan man ju tycka är mer eller mindre relevant. Men som EU:s nuvarande ordförandeland och som ett av EU:s tongivande länder så är utvecklingen mellan de två stora i fransk politik mycket central för europeisk politik./VS
Ja, ”utvecklingen mellan de två stora i fransk politik” kan vara viktig att följa. Men är förändringar på den ena sidan relevanta för den genomsnittliga svensken även medan de ännu bara är möjligheter?
Jag vill inte bara ställas inför fait accompli, jag tror att många politiskt intresserade svenskar (ca 60 % av väljarkåren) också tycker så. Nu blev det Martine Aubry, vilket sannolikt har enormt stor betydelse, vilket jag skall försöka återkomma till i en egen post./VS