En bref: Ideologier och person avgörande i franskt val – och valdeltagandet

Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 5 april 2022. Det franska partisystemet liknar inte det svenska även om partierna kan tyckas ha liknande namn och ursprung. Den franska politiken präglas av starka och distinkta ideologiska strömningar som tar kropp i olika organisationer i olika tider. Partierna har en central roll för att skapa förutsättningar för demokratiska val, men de är sällan eller aldrig de politiska mobiliseringsagenter som vi är vana vid i Sverige.

I Frankrike är det snarare profilerade män och kvinnor (oftast män) som ställer sig i spetsen för en rörelse som ibland utgörs av ett enda parti men för det mesta skapas genom allianser mellan olika mindre och större partier. Det är framför allt femte republikens särmärke, och var egentligen det Charles de Gaulle eftersträvande med den konstitution han är upphovsman till. de Gaulle hade inte mycket till övers för partier utan ville istället skapa en presidentmakt som bars upp genom folklig mobilisering. Så länge det sjuåriga mandatet för presidenten var kvar uppstod också en slags sekventiell maktdelning mellan parlament (med femåriga mandatperioder) och president. Partierna kunde mobilisera med eller mot presidentmakten och även skapa sig ett handlingsutrymme via parlamentsmajoriteter och en stark premiärminister (som dock utses av presidenten). Men när såväl president som parlament väljs samma år och med samma femåriga mandat förstärks snarast presidentvalets överhöghet och partierna reduceras ytterligare till kampanjverktyg för presidentkandidaterna. Avgörande är att få väljarna att gå och rösta även om kandidaten inte är den man önskat.

Inför den andra valomgången står nu Marine le Pen (RN, f d Front National) mot Emmanuel Macron (LREM, sittande president) och därmed också liberalism mot nationalism. le Pen har blivit alltmer verserad i sin retorik och lyfter gärna fram kvinnors rättigheter i sina tal. Men som Le Monde har påpekat är hennes program och agerande inte riktigt lika bejakande av kvinnors rättigheter som retoriken. Macron har nu en diger uppgift att vinna över alla de väljare som funnits i den moderata högern och vänstern samt de gröna för att kunna vinna andra omgången. Och det är ett arbete han har påbörjat. Avgörande för Macron är att få de väljare som önskade en kandidat till vänster, eller i den moderata högern, att gå till valurnorna och lägga sin röst på honom istället.

På söndag den 24 april vet vi vem som styr Frankrike de kommande fem åren.

Valérie Pécresse – en allvarlig utmanare till Macron

Valérie Pécresse. Ett namn att lägga på minnet. Hon blev idag det franska högerpartiet Les Républicains presidentkandidat inför nästa års presidentval i Frankrike. Pécresse kommer från den moderna gaullistiska ådran i dagens sammanslagna högerparti.* Hon stödde Alain Juppé när han försökte bli partiets presidentkandidat 2017, men det blev istället Francois Fillon som ställdes mot Emanuel Macron. Pécresse har också varit rådgivare till den tidigare presidenten Jacques Chirac.

Pécresse kan beskrivas som en mittenprofil i ett splittrat högerparti. Hon har erfarenhet både som minister i tidigare regeringar och som ordförande för regionen Ile-de-France (regionen där Paris ligger). I regeringen ansvarade hon för utbildnings- och högskolefrågor och för ekonomi. I ekonomisk politik har hon agerat och uttalat sig för att minska statliga utgifter, sänka arbetslöshetsersättningar och höja pensionsåldern. Ifråga om migration vill hon införa tak för invandring och begränsa välfärden för dem som bott mindre än fem år i Frankrike. Hon beskriver sig som i första hand sekulär (laïque) men är uppfostrad i en katolsk familj och gick i katolsk skola.

Pécresse är såvitt jag vet den första kvinna som kandiderar till presidentposten för det parti, eller de partier, som utgör dagens högerparti. I presidentvalet blir hon en skarp utmanare av president Macron, vars liberala profil vetter något mer åt vänster än Pécresse, men också av Marine le Pen, vars nationalism dock vetter avsevärt mer högerut än Pécresses. Le Pen blir nu inte längre ensam kvinna att utmana Macron på allvar, inte heller ensam om att stå för konservativa värden. Macron och Pécresse värnar båda det europeiska samarbetet, något le Pen inte gör. Men le Pen och Pécresse delar en konservativ värdegrund, något Macron inte gör. I migrationsfrågor och kriminalpolitik intar Pécresse en position mellan Macron och le Pen.

Det blir intressant att följa hur `Pécresse profilerar sig, och i vad mån den moderna gaullismen har fått en ny inkarnation i Frankrike.

* Nicolas Sarkozy kom även han från gaullismen in i högerpartiet men det fick knappast något större genomslag i hans politik.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg

Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

Vänstra stranden är återigen hemma på vänstra stranden och njuter den parisiska våren som bryter fram. Men påskledigheten ger också möjligheter till reflektioner kring likheter och skillnader i politisk debatt mellan Sverige och Frankrike. Vid frukosten läste jag i Le Monde om den italienska situationen en månad efter valet – analysen var att en oklar politisk utveckling kan leda populistiska partier, delvis med rötter i fascism, till regeringsmakten i syfte att ändra vallagen och sedan utlysa nyval – för att få ett än bättre utfall.

Följande funderingar är just personliga och därmed inviter till fortsatt självreflektion snarare än slutsatser grundade i systematiskt studium.

Redan som student i statsvetenskap intresserade jag mig primärt för staten. Jag menade att ideologiska skillnader tog sig uttryck i första hand som olika perspektiv på statsmakten. Enligt den närmast ikoniske amerikanske statsvetaren David Easton är politik detsamma som den auktoritativa fördelningen av värden, något som i moderna demokratier huvudsakligen åligger statsmakten i dess olika former. Under de senare år har emellertid studiet av statsmakten utifrån David Eastons begrepp blivit alltmer sällsynt. Det är den behaviouristiska samhällsvetenskapen som dominerar de flesta diskussioner och frågor om folkviljans förverkligande och representation av intressen är i centrum för intresset. I samband med att den politiska arenan blivit alltmer präglad av vad statsvetare benämner GAL-TAN-frågor (alltså kultur, livstil och värde-frågor) istället för den tidigare dominansen av vänster-höger-frågor (fördelning av ekonomiska, sociala och materiella resurser) borde dock frågan om statens roll i politiken tydligare diskuteras. När staten förmodas sköta den auktoritativa fördelningen inte bara av materiella (och jämställda) resurser utan också av de värden som berör livsstil, kultur, religion och värderingar blir det lite viktigt vilken roll staten som begrepp har partiers och individers föreställningar.

Det tycks mig som om medborgarna i Frankrike inte förväntar sig några svar i värdefrågor från staten men istället fortsätter att avkräva samma statsmakt rättvis fördelning av resurser. I dessa dagar strejkar många franska medborgare inom transportväsendet eftersom man menar att nya arbetsmarknadslagar ger sämre villkor och att höjda pensionsgränser är orättvisa. Det var väntat, en av de saker president Macron lovade att göra och en av de saker han fick kritik för redan innan han tillträtt. Många presidenter har försökt, få har lyckats. Studenter strejkar i Montpellier och Paris då parlamentet vill införa begränsningar för att påbörja studier på universitet, vilket uppfattas som orättvist. Idag kan alla med en studentexamen påbörja studier i princip inom vilket område som helst men eftersom det inte finns resurser att ta hand om de stora grupperna misslyckas långt mer än hälften med sina studier redan under de första två åren. I Sverige lämnade vi denna typ av öppna antagning för ett halvt sekel sedan, personligen tror jag det vore en lämplig väg för franskt universitetsväsende också, anpassat till lokala behov och konventioner förstås. Men, detta är vad vi kallar vänster-höger-frågor, alltså frågor om hur samhällets gemensamma resurser skall fördelas mellan olika social kategorier i ett samhälle.

Visserligen är den franska staten till sin natur sekulär, och upprätthåller den egenskapen med styrka, men i övrigt har staten väldigt lite makt över människors livsstilar och kulturella uttryck. Och jag uppfattar inte heller att vanliga fransmän vänder sig till staten för att få sin egen livsstil eller sina egna värderingar upphöjda till norm. I Sverige tycks istället staten inte bara vara alla goda gåvors givare utan medborgare inom nästan alla sociala och ideologiska skikt tittar på statsmakten när man vill ändra normer och värderingar i samhället. Staten har det yttersta ansvaret för lagstiftning och upprätthållande av rättssamhället, därmed är juridiska frågor som reglerar diskriminering, äktenskap, adoptioner och djurens rättigheter naturligtvis en fråga för staten. De mänskliga rättigheterna är numera (tack o lov) inskrivna i våra grundlagar. Men den inre reflex som många medborgare i Sverige tycks ha, nämligen att det som jag tycker illa om eller t o m äcklas av, skall vara förbjudet, ja den tycks inte vara särskilt vanlig i Frankrike.

En ganska sval, vänlig och överseende attityd som inbegriper ett stort hänsynstagande till medmänniskan präglar snarare den politiska diskussionen i Frankrike (som dock kan vara väl så het i sin form). Visst finns det problem med det förhållningssättet också – men min reflektion här är snarare att det är lite märkligt att i Sverige förutsätts staten vara normgivare även inom områden den aldrig skapats för. Och då tittar vi svenskar ofta på våra politiska ledare och får veta hur man hälsar i Sverige, vilka kläder man bär, hur jämställdheten skall utövas i famljen, vilka moralregler som är de absolut sanna och vilka religiösa uttryck som är passande.

Om min syn på staten? Tja, inte skall statsmakten lägga sig in hur jag tänker och tycker i värdefrågor, och inte skall staten kunna registrera och arkivera allt jag gör och inte gör heller. Däremot uppskattar jag en statsmakt som i bred mening försvarar mina medborgerliga fri och rättigheter – inte dikterar hur jag skall utöva dem.

Och därför måste vi idag försvara demokratin genom att försvara rättsstaten och därmed begränsa utrymmet för populism och pöbelvälde.

***

Läs gärna också Olle Wästbergs allvarliga och varnande text om Italien och om varför vi bör ta oss i akt (Svenska Dagbladet idag Annandag Påsk).

En bref: Om franska parlamentsvalet, omgång två

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning idag, innan dagens val i Frankrike hade genomförts. När nu resultaten trillar in tycks valdeltagande ligga en bit under 50 procent, vilket påkallar agerande. Den franska demokratin håller på att bli presidentiell (istället för semi-presidentiell) men utan de s k checks and balances som bör vara inbyggda i ett sådant system. Orsaken till att man bör ha begränsningar är dels legitimitet i relation till medborgarnas intressepluralism, dels att makten blir absolut och därmed lättare korrumperas/utnyttjas.

Den nu gällande franska konstitutionen, som de Gaulle krävde och fick 1958, var visserligen grundad i hans misstro mot parlamentet. Men som sann demokrat ville de Gaulle aldrig avskaffa parlamentets inflytande. Genom att 1962 införa folkvalt presidentämbete parallellt med folkvalt parlament menade han att göra presidenten till en slags ”överdomare” som inte förväntades vara partipolitiker. Med den ändring som genomfördes i och med 2002 års val då mandatperioderna synkroniserades har den dynamiken gått förlorad.

I övrigt kan man säga att Macron överraskade mig genom att lyckas skapa en tillräckligt stark och bred rörelse för att få en klar majoritet i parlamentet (som prognosen ser ut) men att den faktiskt inte alls blev som stor som de tidigare prognoserna (efter första valomgången) predicerade. (Blev 350 mandat inkl MoDem, uppdaterat 170619)

Det är mitten och flankerna som attraherat väljarnas intresse detta år i Frankrike. Men den vänstra flanken kommer att utgöra en starkare röst än den högra – La France Insoumise och Kommunistpartiet fick tillsammans 30 (blev 27, uppdaterat 170619) mandat medan Front National tycks få åtta. (Notera också att socialistpartiet blev större än FI+PCF, uppdaterat 170619) Premiärminister Philippe tycktes ikväll sträcka ut händer åt både moderat höger och moderat vänster (Rep och PS) vilket kan ge brett stöd för ny politik. Samtidigt har socialistpartiet en rejäl partitransformation framför sig om vi skall tro ledande politiker i det partiet. Vart det leder vet vi inte alls ännu.

(Lite under radarn för de flesta utanför Frankrike har den korsikanska nationalismen under de senaste åren vunnit politisk terräng, från att sedan 2015 vara den största politiska kraften på ön har rörelsen nu också tre (3!) ledamöter i den franska Nationalförsamlingen. Något att följa. Uppdaterat 170619)

Nu börjar då allvaret för Macron. Det är med stor spänning jag kommer att följa utvecklingen i Frankrike och särskilt Frankrikes roll i EU:s förändring. Och hur skall Sverige förhålla sig till Macron?

Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen sa.

Franska parlamentsvalets första omgång: några viktiga frågor

På söndagkvällen den 11 juni talar det mesta för att President Emanuel Macron får en rejäl majoritet i den franska nationalförsamlingen när valets två omgångar är genomförda nästa söndag. Det är inte ovanligt, sedan presidentval och parlamentsval synkroniserats, att presidenten får den majoritet han (hitills bara män) vill ha och behöver för att styra. Men ovanligt är förstås att en rörelse som är så ny och så oprövad som ”La République en Marche” så snabbt kan samla ihop tillräckligt med väljare för att ge en majoritet i parlamentet.

Många invänder att valdeltagandet tycks bli det lägsta, mer eller mindre, under femte republiken i en första omgång, och det är ju graverande. Samtidigt brukar valdeltagandet ligga betydligt lägre i parlamentsvalen än i presidentvalen, och lägre än t ex i Sverige. Frågan är om det finns ett orsakssamband mellan synkroniseringen av presidentval och parlamentsval? Kräver en analys.

Intressant är också om fler eller färre mandat än tidigare blir klara i första omgången denna omgång. Det vet vi inte än. Ju fler som blir klara i första omgången desto lägre konkurrens vilket antyder en lägre polarisering/politisering i kampanjen. Vi behöver också veta hur konstellationerna ser ut i de valkretsar där den andra omgången avgör (vilket är den absoluta merparten) – vilka är konkurrenterna? Ser vi en vänster-höger-konkurrens? Eller en intern mitten-strid? Och vilken av vänsterns kandidater är det som är starkast – vilka allianser ingås? Kräver en analys.

Det franska valsystemet är finurligt, kanske på gränsen till svårbegripligt, men det gör en sällsynt möjlighet till en slags ”andra-röst” för många väljare. I min värld är dock förändringen till ett system där president och parlament väljs synkroniserat en idé som inte passar ihop med konstitutionens idé om valsystemet. Frågan är hur länge den femte republiken består – oavsett Macron – i sina nuvarande former. Men det är en betydligt svårare och mer långsiktig fråga än det parlamentsval Frankrike just nu genomför.

På återseende – Au révoir.

Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017

Idag fick Frankrike en ny president, Emmanuel Macron. Den yngste sedan Louis Napoléon, sägs det. Men viktigare än hans ålder är att han är ”mannen i mitten”. Macron är mannen som lämnade Hollandes regering för att kandidera till presidentposten enbart stödd av en entusiastisk och men helt ny politisk rörelse – En Marche! (ung. Framåt!) En fransk president skall inte vara en partimänniska, istället är ämbetet tänkt att vara en samlande kraft ovanför partierna. de Gaulle, som var den som skapade femte republiken, hade fått nog av de politiska partiernas oförmåga till beslut under 1950-talet. En tid när de franska institutionerna också var utsatta för extremt stora påfrestningar.

Så egentligen är Macron en president som bättre än flera av de senaste, representerar femte republikens idé om den samlande kraften för landet. Men i praktiken kommer Macrons bristande partiförankrning att bli ett verkligt problem först i parlamentsvalen i juni. Hur skall han samla en majoritet i parlamentet? Vilka grupper är beredda att stödja hans regering? Hur kommer allianserna mot motståndarna (fr a FN) i den andra omgången att genomföras? Parlamentsvalen blir Macrons elddop.

Att Frankrike nu fått en president från mitten beror dels på att det inte varit höger-vänster-konflikten som aktiverats i detta val, dels på att de traditionella partierna (främst PS och Rep) helt misslyckats att få fram relevanta och trovärdiga kandidater.

När Marine le Pen nu vill framställa valresultatet den 7 maj som ett bevis på att Frankrike nu har en legitim opposition i form av henne själv och Front National är det därför ett försök till äreräddning. Jag skulle snarare säga att Marine le Pens framgångar under senare år bör ses som ett resultat av de mer moderata partiernas kollaps vilket samvarierar med en ny politisk konfliktdimension, den mellan liberala/frihetliga  och auktoritära/nationalistiska värderingar. (Värt att notera att redan i EU-valet 2015 fick Front National dryga 32 procent av rösterna och i regionalvalen samma år var resultatet dryga 27 procent.)

Trots att presidentvalet 2017 för första gången alltså genomfördes just med hjälp av den konfliktdimension som är Front Nationals och Marine le Pens främsta vapen mot den etablerade ordningen lyckades hon inte mobilisera särskilt många nya väljare bakom sin kandidatur (jfr t ex med EU-valen). Istället blev det en mitten-man som tog hem spelet, en man som talar om hopp, tillit och framtid.

Den stora prövningen för Macron blir att få politiskt mandat för sin vision, främst genom valen till Nationalförsamlingen i juni, men också att vinna deras förtroende som tvekar inför konsekvenserna av Europas snabba politiska och sociala förändringar.

Det är med viss bävan jag blickar mot parlamentsvalen i juni.

***

Läs gärna vad jag skrivit före valet på bloggen här och här, i Liberal Debatt, i Borås tidning samt i Kristianstadsbladet.

En bref: Allt talar för Macron

I skrivande stund är prognosen klar, det blir Emmanuel Macron och Marine le Pen i andra valomgången av det franska presidentvalet den 7 maj. Allt talar därmed för att det blir Emmanuel Macron som blir ny president i Frankrike (även om osvuret förstås är bäst). Motståndet mot Marine le Pen är starkt och sannolikheten att hon skulle gå segrande ur andra omgången är närmas mikroskopisk. Hon kan dock gynnas av demobilisering till vänster liksom i den traditionella högern, alltså också av ett lågt valdeltagande. EU-kritiken kan också mobilisera en del av Mélenchons väljare för hennes politik. Såväl Hamon som Fillon har förklarat att de stödjer Macron i andra omgången, om inte annat så för att stoppa extrem-högern, och även Juppé uppmanar Fillons väljare att göra detsamma.

Jag har i ett flertal texter diskuterat de möjliga utfallen av dagens första omgång, men för första gång i denna märkliga valkampanj i Frankrike fick vi ett hyggligt väntat resultat – även om Macrons framgångar var oväntade i djupare mening.

Igår skrev jag i Kristianstadsbladet och i februari i år skrev jag om Macrons möjligheter i Borås tidning. Jag besökte Paris för en månad sedan och skrev i samband med det lite grand om Macron och om fransk politik på bloggen.

Precis som Macron sa i sitt tal ikväll är den stora förloraren de gamla partier som styrt landet så länge men som i detta val faktiskt har förlorat alla möjligheter att erövra presidentämbetet. Får nog ändå sägas vara en liten diskret revolution inom ramen för den franska republiken.

 

Fransk politik – luft under vingarna för Macron

Det politiska läget inför vårens president- och parlamentsval har förändrats flera gånger under hösten och vintern. Just nu ser det ut som om Marine le Pen (FN) kommer att bli en av kandidaterna i andra omgången av presidentvalet (ingen nyhet) och där kommer att möta den nye och partiobereonde kandidaten, just idag ligger de på samma nivå i opinionen, Emanuel Macron (nyhet). Samtidigt tyder mycket på att den franska vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon kommer att bli större än socialistpartiets kandidat Benoit Hamon i första omgången (oväntat). President Hollande ställer inte upp till omval (ingen nyhet) men den stora högeralliansens (Rep) kandidat Francois Fillon sladdar rejält bakom le Pen och Macron (oväntat).

En helt ny bild av det franska ideologiska landskapet tonar fram, en bild där centern tycks vara en vinnande position – vid sidan av en radikal höger och en radikal vänster. De gamla och traditionella höger- och vänsterpartierna har tappat i relevans.

Emanuel Macron jobbar energiskt med möten runt om i Frankrike. Och vid hans sida finns den gamle mittenpolitikern Francois Bayrou. Bayrou har länge försökt förändra fransk politik till förmån för mittenpositionen. Han skapade för flera år sedan en mittenrörelse (MoDem) som politisk bas men har konsekvent hamnat i skuggan av Republikanernas Sarkozy, Fillon och Juppé. Frankrike har under efterkrigstiden inte kunnat regeras från en mitten-koalition. Tvärtom har makten alltid alternerat mellan de stora vänster- respektive högerallinaserna. Marine le Pens framväxt tillsammans med socialistpartiets politiska kollaps har skapat möjligheter för att mitten skulle kunna bli regeringsbärande.

Macron tar hjälp av Bayrou för att bedriva kampanj, möjligen gör också Bayrou en del fotarbete inför en möjlig regering med personer från både mitten-vänster och mitten-höger. Enligt tidningsuppgifter i Frankrike skall Bayrou ha setts i kafémöten med tänkbara ministerkandidater från båda sidor. Det är en lång väg kvar till Elyséepalatset och till Matignon men just nu ser det ljust ut för Macron.

***

Själv har jag idag besökt statyn av Pierre Mendés France (1907-1982) som står i Luxembourg-trädgården i Paris. Mendès France är sinnebilden för både svårigheten och möjligheten för mittenpolitik i Frankrike. Som ledare för Radikalerna, minister med Léon Blum under folkfronten 1936-38 och premiärminister 1954-55 stäcktes hans hans politiska visioner först av Andra världskriget sedan av Algerietkriget och slutligen av de Gaulles patriarkala och breda nationalism. Mendés France sökte sig åt vänster under 1960-talet men ägnade sitt sista decennium åt internationell politik, framförallt fredsprocessen i Mellanöstern. Hans politiska idéer är minst lika relevanta idag som då.

Frankrike: Med Emmanuel Macron blåser en ny politisk vind i presidentvalskampanjen

Inför det franska presidentvalet i april-maj 2017 finns en kandidat för den samlade moderata högern, Francois Fillon, samt en kandidat för den extrema högern, Marine le Pen. Just nu pågår debatterna inför det primärval inom den franska vänstern+gröna som skall leda fram till en enda kandidat för detta block. Men utanför dessa grupperingar rusar just nu Emmanuel Macron fram som en alltmer populär presidentkandidat! Macron var industri/näringslivsminister i president Hollandes regering under två år men avgick i augusti 2016 för att koncentrera sig på en presidentkampanj. Han har varit medlem i socialistpartiet och får väl i någon mening ses mer som vänster än höger, men hör trots allt mest hemma i en socialliberal mittfåra.

Hans rörelse ”En Marche!” är uppbyggd kring honom själv, han sticker inte under stol med att han tillhör den franska elit som brukar styra Frankrike (medelklassbakgrund, filosofistudier, Science Po och l’ENA) men när det är sagt bygger han upp en politisk vision kring sig själv – värdet av arbete, individuell frihet, lojalitet och öppenhet. En berättelse som sätter individen i centrum och politiken som individens frigörare. I traditionella termer förenar han en mycket företagarvänlig och arbetslinjeorienterad grundidé med behovet av medborgerligt engagemang. Det är inte fel att säga att han kampanjer för en viss politisk form snarare än ett exakt innehåll – och i det liknar han många av de nya rörelser i mitten och till vänster som vi sett i Europa under senare år. De tycks vara svar på den höger/auktoritära/nationalistiska diskurs som mobiliserat starkt under 90-talet och 00-talet, i Frankrike men också i många andra länder.

Med tanke på det franska presidentvalssystemet är det en nackdel för vänsterblocket att splittras mellan en primärvalskandidat (alltså den som vinner det valet) och Emmanuel Macron. Å andra sidan uppger nästan lika många bland Republikanerna (Fillons parti) som bland socialisterna att de vill se Macron ha en viktig post i fransk politik (46 procent mot 50 procent Källa: Le Figaro magazine). Och trots att vi nog var många som trodde att Manuel Valls (Hollandes tidigare premiärminister) skulle bli en given kandidat för vänstern är det inte längre lika säkert. Flera av de andra kandidaterna gjorde mycket bra ifrån sig i den första debatten och agendan har delvis vridits ur Valls händer.

Efter en första omgång tror många att de blir Fillon och le Pen som går vidare till nästa, men osvuret är bäst. En svag kandidat på vänstersidan (likt 2002 då Lionel Jospin förlorade i första omgången) kan bädda för helt nya valmöjligheter. Macron mot Fillon? Svårförutsägbart. Macron mot le Pen? Macron vinner stort.

*

Här kan lyssna på IngMarie Froman som pedagogiskt diskuterar primärvalsdebatterna i P1-morgon.