Kategori: medier

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

En bref: Mediepopulismen kväver det demokratiska samtalet

I en studie av italienska politikers sociala medier-agerande (facebook) visar de två italienska medieforskarna Mazzoleni och Bracciale (2018) att konsekvensen lätt blir att en ”endemic populism” (inhemsk populism) sväljer all politisk debatt. Jag ser även hos våra medier en glidning från argumentation och belägg till en vädjan till oreflekterade instinkter och längtan att smekas medhårs.

Just det sistnämnda är också populismens politiska strategi. Mediers osäkerhet om sin roll – måttstock eller vindflöjel? – krymper samhällsdebatten och urholkar demokratin. Jag skulle gärna med det brittiska underhusets talman John Bercow vilja hojta ”Order! Order!” med tordönsstämma. Frågan är varför vi inte själva ser hur vi glider ner i debattens kvicksand.

Så skrev jag den 24 mars i söndagskrönikan i Borås Tidning och diskuterade mediernas dramaturgi kring politisk debatt, en dramaturgi jag menar är skadlig för ett gott samtal.

Sedan jag skrev den här texten har jag gång på gång sett liknande scener spelas upp i Sveriges Televisions nyhetsmagasin på bästa sändningstid (i den mån det finns en sådan längre). Gång på gång letar redaktionen upp motpoler som inget har att säga varandra och därmed inte heller ökar insikterna för den som tittar. Och lika ofta ser jag dåligt pålästa programledare som istället ställer frågor som implicerar att den svarande accepterar en verklighetsbeskrivning som är biased till förmån för det ena eller det andra. Det verkar inte som om journalisterna fullt ut inser att kampen om verklighetsbeskrivningen är en av de mest, för att inte säga den mest, centrala i politiken.

Så, har du slutat slå dina barn, din fru eller din hund? Eller, är det acceptabelt att köerna till en viss operation är två år? Kanske också, tänker regeringen/myndigheten göra något åt den ökande arbetslösheten i en viss grupp? Och framförallt, skall personen X verkligen behöva ha det så här? (Efter ett uppenbart förskräckande reportage).

Sådana typer av frågor borde vara bannlysta i alla politiska samtal och diskussioner – för många år sedan kunde man skriva avhandlingar om argumentationer och försanthållanden/antaganden i den politiska debatten. Idag är den uppgiften inte bara så mycket svårare eftersom argumentationen sällan är annat i bästa fall implicit; frågan är också varför det alls är relevant eftersom vare sig argument eller antaganden tycks ha någon styrande roll i diskussionen.

Det förhållandet är något som oroar mig.

You want it darker? We kill the flame.

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79

En bref: Politiken behöver återupprätta tilltron till kunskap

Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

Så skriver jag tillsammans med kollegerna Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck på DN Debatt idag. Vi är djupt bekymrade över kvaliteten på samhällsdebatten i de västliga demokratierna och vilken effekt bristen på respekt för kunskap kommer att få för demokratins utveckling. Läs gärna hela artikeln.

Samhällsdebatten är den yta, den arena eller den plats (välj själv) där medborgare, politiker, medier och civilsamhället möts och utformar grunden för vad som blir samhällsutvecklingen. Under en lång följd av år har denna gemensamma medborgerliga offentlighet utarmats och förtorkat. Om det har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men på senare tid har också respekten för kunskapsgrunden minskat – vi har sett en avprofessionalisering av många yrkesgrupper parallellt med en misstro mot alla former av auktoriteter i samällsdebatten. Demokrati tros innebära majoritetsdiktatur och forskning betyder bara att någon räknat ut att man själv haft rätt hela tiden.

Kampen om kunskapen – som är en annan bok jag skrivit med Ulf Bjereld (2008) – är en väsentlig del av det nya politiska landskapet. Hur skapas och auktoriseras kunskap, hur sprids den och vem har tillgång till den? Dessa frågor står, och kommer att stå, i centrum för den politiska debatten under lång tid framåt. Desto viktigare då att vårt politiska ledarskap inte följer med strömmen och stryker kunskapsresistensen medhårs i syfte att vinna kortsiktiga sympatier utan istället står upp för en diskussion på upplysningens grund. Kvaliteten på vår gemensamma medborgerliga offentlighet avgör demokratins framtid.

***

Lästips:

Tom Nichols The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters Oxford university press, New York, 2017.

 

Jag åkte till Washington: Politik kräver moral och uthållighet

Idag besökte jag Washington. Då tänkte jag förstås på en av mina favoritfilmer: ”Mr Smith goes to Washington” med James Stewart (1939). Den säger väldigt mycket om demokratins innersta essens menar jag. En naiv nyvald senator och scoutledare ser ut att misslyckas med sin önskan att ge sina scouter en bit land för att skapa ett scoutläger öppet för landets scouter eftersom andra delstatspolitiker i allians med en senior senator skulle förlora värdefull mark. Men till slut kommer naiviteten och uthålligheten att vinna över falskheten. Mr Smith (James Stewart) svimmar visserligen av utmattning men den korrupte senatorn erkänner sina brott och Smith får igenom sin lag. Demokrati kräver passion, indignation, moral och uthållighet.

Amerikansk politik just nu cirklar helt kring president Trump. Just idag (fredag) har presidenten spytt galla över demokratiska medier och hans presstalesman har portförbjudit amerikanska mainstream-medier som CNN och New York Times från en presskonferens. Men när man är här i USA är det lika påtagligt hur starkt motståndet mot Trumps politiska budskap är – i lobbyn på hotellet möter jag personal som hyllar Sverige när Trump just förtalat mitt hemland, i affären på Washington Union Station har den unge mannen som säljer en karta till mig en T-tröja med en bild av Obama och texten ”Miss me yet?”, vandrande på The Mall i Washington möter jag en kvinna med budskapet ”Nasty woman” tryckt på sin tröja och när jag köper en varm crèpe till lunch börjar mannen bakom disken diskutera Sverige med mig mot bakgrund av påståendena från Trump. Han delar inte Trumps uppfattning om man säger så.

Men kanske ännu viktigare är de s k town hall meetings som går som en löpeld över USA där väljare kräver att deras förtroendevalda (primärt republikaner) i kongressen skall stå till svars för vad som händer i amerikansk politik just nu. Eller det motstånd mot Trumps policy som utövas av t ex skolor, kyrkor och t o m underrättelsetjänsten. I amerikansk politik finns en acceptans och respekt för politikens moraliska element, indignation och passion är en viktig drivkraft för olika sidor. Den respekten finns också i den amerikanska journalistiken där politiska kommentatorer och reportrar intar en egen genomtänkt och påläst position i relation till vad de kommenterar.

Jag saknar det moraliska elementet i svensk politisk debatt. Moralism och moraliserande har svensk debatt gott om, liksom misstänkliggörande av politiska motståndare. Men moraliska ställningstaganden och respekten för dem är det mindre av.

Att höra kommentatorer av olika slag bemöta Trumps agerande inte med moraliserande eller den klassiska ”x är inte här och kan försvara sig”-strategin utan med tydliga fördömanden i relation till konstitutionen, institutionernas regler samt juridiska argument och därefter peka på vilka reformer som krävs för en förändring är inspirerande. Och vi slipper meningslösa debatter mellan två påstått likvärdiga sidor där den ena försvarar uppenbart felaktiga eller förvrängda påståenden.

Kalla mig naiv om ni vill, men jag tror att politik til syvend og sidst är – och skall vara – en fråga om moral och uthållighet. Precis som Mr Smith trodde när han kom till Washington.

***

För övrigt, kolla upp Peter Buttigieg, inte alls oväntat att han blir Demokraternas (DNC) nye ledare på lördag.

”Det är ni som bestämmer!” Om demokrati och journalistik

I inledningen till Melodifestivalen på Sveriges Television säger programledarna att vissa bidrag skall till finalen och andra till andra chansen. ”Det är ni som bestämmer” säger de och viftar med armarna mot tittarna på andra sidan kameran.

Det är ni som bestämmer, ja så uppfattar många också demokratin. Med en ökad individualisering och minskad auktoritetstro har demokratibegreppet kommit att bli alltmer av ett ”det är jag som bestämmer”. Men som jag ofta påpekat på den här bloggen är folkvilja och en enkel addition av alla väljares preferenser inte samma sak. Jag tror att en del av både mediernas och opinionens villrådighet i relation till mobiliseringen som sker via de s k trollfabrikerna och desinformationsgrupperingerna kan hänföras till en bristande förståelse av demokratibegreppet i en digital tid.

I en representativ demokrati måste preferenser och förslag artikuleras, aggregeras och kanaliseras. Och det är partiernas jobb – ett jobb de blivit sämre på att göra. Skälen till det är många, de flesta diskuteras i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men viktigare här är att mobilisering av specifika intressen direkt mot de demokratiska institutionerna inte får ersätta partiernas uppgift (lobbying omges av många regler). Med digitalisering och individualisering kan dock en handfull individer sätta en enorm press på t ex ett mediebolag eller en organisation – en mobilisering som alltså inte alls motsvarar något allmänintresse eller har slipats av och vägts mot andra intressen och konsekvenser. Medierna är ofta rädda för att inte spegla debatten bland medborgarna och även känsliga för anklagelser om att vara elitistiska – sådana anklagelser underminerar ju mediernas roll i en levande demokrati.

Men demokratin behöver journalistiken, den verkliga journalistiken, den professionella journalistiken. Journalister skall aldrig vara lojala mot något annat än allmänintresset och sanningen – men tyvärr har journalistiken i marknadslogikens tid blivit ängslig och vågar inte stå upp för sin egen roll som tredje statsmakten. Plus att tiden och kunskaperna brister för många journalister. Jag har t o m hört en programledare i ett radioprogram i public service avbryta en inbjuden gäst som kritiserade politiker i allmänhet för att de inte fattat beslut av mer allmän typ med att ”nu är ju inga politiker här och kan försvara sig”. Sådant är bara trams.

Journalistiken och journalister som tar sin roll på allvar är oberoende, sanningssökande och orädda för kritik. Jean Paul Sartre sa att en intellektuell inte har något fosterland, samma sak är det med journalistiken. Journalister har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara populära personer (om de blir det bör de dra öronen åt sig). I ett samhälle där partier och organisationer har backat från sina uppgifter och där medierna istället – både som aktörer och arenor – är de som artikulerar, aggregerar och kanaliserar medborgarnas preferenser är journalistiken inte bara viktig för opinionsbildningen utan också för att värna demokratin. Så, ja visst, i en demokrati är det vi som bestämmer – men om medierna låter sig styras av enskilda med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier som får en privilegierad ställning då är frågan vem som bestämmer? Inte är det vi i alla fall.

***

Lästips: Om medierna och demokratin, ”Mediekratin – Mediernas makt i svenska val” av Kent Asp och Johannes Bjerling (2014), samt om informationsmäklarnas centrala roll i en demokrati, klassikern ”An economic theroy of democracy” av Anthony Downs (1957)

Om ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”: Bristande insikter i vetenskapligt arbete

Efter programmet ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” som visades i Sveriges Television under jul- och nyårshelgerna uppstod en livlig debatt om relationen mellan journalistik och vetenskap. Jag såg båda programmen och reagerade mest på att de var lite, hur skall jag säga, tunna. De var uppbyggda mer som underhållningsprogram än som vetenskapsjournalistik. Men i och med att debatten drog igång fick jag anledning att fundera lite vidare.

Jag har ofta kontakt med journalister, vanligen vill de prata om något statsvetenskapligt relevant eller ha med en i någon sändning någonstans, men ibland vill de också ha tips på andra personer att tala med eller kolla upp fakta i vissa frågor. Många gånger är det också s k bakgrundssamtal inför något jobb de skall göra. Jag är i princip alltid nöjd med mina journalistkontakter, där finns ömsesidig respekt och förståelse för den andres arbetssituation. Om jag förklarat något som sedan återfinns i en text eller prata utan att mitt namn nämns är jag glad att ha kunnat förmedla förståelse och sammanhang – sådant är aldrig menat att ”ta äran åt sig” utan resultatet av en normal redaktionell och journalistisk praktik.

Men, när detta är sagt, svaren i debatten från produktionsbolaget och Sveriges Television tyder på en väldigt naiv syn på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Flera gånger har påståenden om att journalister minsann själva varit i arkiven eller själva beställs fram filmer som ingen annan haft framme utgjort argument för att journalisterna gjort sin ”research”. Men för mig är poängen i kritiken inte att journalisterna skulle ha varit lata och inte gjort sitt jobb – istället handlar kritiken om att dessa journalister inte verkar förstå att forskning och vetenskap är något annat än att ”plocka fram” saker ur ett arkiv eller läsa en avhandling. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att lära oss att ställa rätt frågor – programmets frågor har formulerats i en kontext av kvinnohistorisk forskning som är både bred och omfattande. Något som programledaren låtsas helt okunnig om. Men hela programmets utgångspunkt är istället att dessa kvinnor varit ”bortglömda” och att de nu tagits fram i ljuset av programledaren. Så är det helt enkelt inte alls.

En tidslinje eller en historieskrivning är inte något som ”finns”, den skapas av forskare som ställer rätt frågor till sitt material. För att kunna göra just det krävs vetenskaplig kompetens och erfarenhet – det är därför vi låter unga människor ägna fyra år en utbildning till forskare.

Den här debatten handlar inte om ”credd” till olika forskare, den handlar om synen på forskning och vetenskap inom human- och samhällsvetenskaperna.

Jag delar därför i mångt och mycket Ida Östenbergs uppfattning, som hon framförde i SvD den 16 januari i år.

Och när det gäller påståendet att man inte ”kan redovisa alla källor” som forskare gör så håller jag helt med Jack Werner, krönikör i programmet ”Medierna” som menade att i en digital tid är det påståendet bara dumheter. Programmet skulle bli mycket bättre genom en fördjupande sida för vidareläsning, kanske kunde man där chatta med forskare och se fler filmer och dokument själv.

Titta också gärna in på projektet om en digital kvinnobiografisk databas på Göteborgs universitet!