Maktmissbruk och hunddressyr i svensk ungdomsvård

Unga flickor som omhändertagits av statliga myndigheter uppfostras som hundar med hjälp av olikfärgade ”pluppar” som symboliserar grad av lydnad. Unga kvinnor nekas frisk luft under veckor i sträck. Och en del blir rökare bara för att åtminstone få gå ut på en balkong. Ja, det är den bild som SR P1:s Kaliber ger av hur unga kvinnor som  tvångsomhändertagits har det. Övervakade av Statens Institutionsstyrelse (SIS). Men högste ansvarig på SIS vill inte uttala sig (vill inte!) och inte heller får Kaliber mer än fnysning till svar på varför JO:s fyra år gamla kritik mot att unga människor inte får gå ut helt har negligerats såväl på SIS som på socialdepartementet.

Som Kaliber påpekar behandlas våra fångar betydligt mer humant eftersom de har rätt till en timmas frisk luft om dagen. Ingen skulle komma på idén att ge narkotiskasmugglare och mördare olikfärgade ”pluppar” allt efter hur lydiga mot personalen och reglerna de varit, och att dessa ”pluppar” skulle leda till förmåner eller betraffningar internt.

Visst måste det finnas en mängd forskning inom det område som berör unga människors sociala problem? Vi har sociologi, socialmedicin, socialt arbete, psykiatri och neuropsykatri som några fält som rimligen ägnar sig åt detta. Jag är övertygad om att få, om ens någon, peer-review artikel inom dessa fält belägger att arbetet med lydnadsträning à la hunddressyr är vad som får unga självdestruktiva flickor att sluta skära sig, berusa sig eller misshandla kamrater. Ändå tycks de här idéerna – under olika namn – ha spridit som en löpeld: klickerträning, poängräkning, stjärnor, band eller skamvrår. Den auktoritära trenden gentemot barn och unga har kommit tillbaka på bred front.

När denna typ av s k vård riktas mot minderåriga och unga vuxna som tvingats till vård är det inget annat än maktmissbruk. Vad skall en 17-årig flicka sätta emot när personalen på det hem hon är tvångsintagen på säger att hon inte får gå ut på hela veckan eftersom hon inte steg upp i tid? En flicka vars mamma kanske är alkoholist, vars pappa kanske inte varit närvarande någon gång och vars syskon kanske sitter i fängelse för stölder och häleri. En flicka som inte har någon egen bostad, som inte har andra vänner än de som är i hennes egen situation och som är ångestfylld och självdesutruktiv. Finns det något annat ord än maktmissbruk för ett sådant agerande från statens sida?

Och jag bara undrar, är det bara unga flickor vars lydnad räknas i termer av att de stiger upp ur sängen, plockar undan disken, uppför sig ”normalt” och går och lägger sig på kommando? Alla intervjuade i Kaliber var flickor. Behandlas pojkar likadant? Jag har mina misstankar om att så inte alls är fallet.

Personligen brukar jag påpeka att jag tror – utan vetenskaplig grund – att unga pojkar och flickor på glid (som man sa förr) behöver en hemmiljö, de behöver få arbeta med praktiska och handfasta saker som ger en känsla av det händer något synbart. De behöver social träning och vänja sig vid vardagslivet i termer av att gå upp, äta tillsammans, städa efter sig och passa tider. Men inte för att få en ”plupp” på en lista utan därför att det betyder något. En hund behöver rastas, en häst behöver mat, maten skall på bordet, potatis skall sättas och blommor behöver vatten – sådant kan motivera människor som ingen tagit på allvar. Belöningen kommer direkt, något som många ungdomar behöver i början för att orka fortsätta. Unga människor – liksom alla andra – behöver mening i det de gör.  Men någon med ett rejält kunskapsunderlag får gärna invända.

PS 19 maj 2010

I dagens P1-Morgon presenterades idag en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering som redovisar hårresande resultat – huvuddelen av de metoder som används i kommunerna för att förebygga psykisk ohälsa har ingen som helst vetenskaplig grund! Det är ingen dålig gissning att sammalunda gäller de metoder som används för att vårda de ungdomar som faktiskt också mår dåligt. Jag blir både arg och upprörd över den nonchalans som kommuner och andra vårdgivare visar genom att syssla med verksamheter som inte har något som helst stöd i erfarenhet och vetenskap.

DS