En bref: Om risken med ekonomiska styrmedel i välfärden

Regeringens utredare, Stig Orustfjord, konstaterar att det inte finns någon logik i varför de 36 kommunerna inte kan erbjuda plats i tid. Bland de 36 finns såväl en glesbygdskommun som storstadskommuner.

– Den enda gemensamma nämnaren är att de har en dålig planeringsprocess, sade Orustfjord.

Enligt nyhetssändningarna i Sveriges television idag tycker ansvarig minister att det är en bra idé att kommuner som inte kan ordna fram förskoleplats till barnen i kommunen inom den tid som angetts i lagen (fyra månader) istället får betala en ersättning till föräldrarna motsvarande föräldrapenningen. Det låter ju väldigt rationellt. Ungefär som när ministern (en annan minister) säger att det skall bli stopp för långa väntetider på akutmottagningarna i landet och sjukvårdschefer sätter tidsgränser som fyra timmar eller liknande. Eller när regeringen ger extra pengar till dem som betar av väntetider för särskilda operationer eller möte med specialistläkare.

Allt detta låter väldigt bra. Eller hur?

Men ekonomiska styrmedel är oerhört slagkraftiga. Den överhängande risken är att istället för att gå till botten med systemfel av olika slag så prioriterar kommunpolitikerna de förändringar som de ekonomiska incitamenten stimulerar (vilket är meningen) och konsekvensen blir dysfunktionella vårdkedjor, fler barn i varje förskoleklass eller barn i fler baracker, jättefina resultat för opererade knäledsskador men brist på vårdplatser för äldre multisjuka. Det finns ingen logik säger utredaren i just detta fallet. Må de, säger jag.

Jag ser en överhängande risk när den politiska styrningen använder sig av den extremt kraftfulla ekonomiska modellen för att övertrumfa professionen. Här går folkvalda politiker in och svarar på medborgarnas krav men utan att vända sig till professionen för att få en analys. Vi har sett samma tendens på område efter område och jag bedömer dessa individanpassade reformer som ett av de farligaste styrinstrumenten om vi vill bibehålla en högklassig vård, skola och omsorg för alla.

Första frågan borde vara: I vad består problemet? Vari ligger den mekanism som hindrar systemet att tillgodose medborgarnas behov. Finns det kanske en efterfrågan som inte är rimlig att tillgodose?

När det gäller akutsjukvård är den sista frågan relevant – om du frågar läkarna så är det fler vårdplatser för svårt sjuka (ofta äldre) som krävs, inte kortare väntetid för Kalle och Lisa som stukat tummen på basketträningen.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

 

Maktmissbruk och hunddressyr i svensk ungdomsvård

Unga flickor som omhändertagits av statliga myndigheter uppfostras som hundar med hjälp av olikfärgade ”pluppar” som symboliserar grad av lydnad. Unga kvinnor nekas frisk luft under veckor i sträck. Och en del blir rökare bara för att åtminstone få gå ut på en balkong. Ja, det är den bild som SR P1:s Kaliber ger av hur unga kvinnor som  tvångsomhändertagits har det. Övervakade av Statens Institutionsstyrelse (SIS). Men högste ansvarig på SIS vill inte uttala sig (vill inte!) och inte heller får Kaliber mer än fnysning till svar på varför JO:s fyra år gamla kritik mot att unga människor inte får gå ut helt har negligerats såväl på SIS som på socialdepartementet.

Som Kaliber påpekar behandlas våra fångar betydligt mer humant eftersom de har rätt till en timmas frisk luft om dagen. Ingen skulle komma på idén att ge narkotiskasmugglare och mördare olikfärgade ”pluppar” allt efter hur lydiga mot personalen och reglerna de varit, och att dessa ”pluppar” skulle leda till förmåner eller betraffningar internt.

Visst måste det finnas en mängd forskning inom det område som berör unga människors sociala problem? Vi har sociologi, socialmedicin, socialt arbete, psykiatri och neuropsykatri som några fält som rimligen ägnar sig åt detta. Jag är övertygad om att få, om ens någon, peer-review artikel inom dessa fält belägger att arbetet med lydnadsträning à la hunddressyr är vad som får unga självdestruktiva flickor att sluta skära sig, berusa sig eller misshandla kamrater. Ändå tycks de här idéerna – under olika namn – ha spridit som en löpeld: klickerträning, poängräkning, stjärnor, band eller skamvrår. Den auktoritära trenden gentemot barn och unga har kommit tillbaka på bred front.

När denna typ av s k vård riktas mot minderåriga och unga vuxna som tvingats till vård är det inget annat än maktmissbruk. Vad skall en 17-årig flicka sätta emot när personalen på det hem hon är tvångsintagen på säger att hon inte får gå ut på hela veckan eftersom hon inte steg upp i tid? En flicka vars mamma kanske är alkoholist, vars pappa kanske inte varit närvarande någon gång och vars syskon kanske sitter i fängelse för stölder och häleri. En flicka som inte har någon egen bostad, som inte har andra vänner än de som är i hennes egen situation och som är ångestfylld och självdesutruktiv. Finns det något annat ord än maktmissbruk för ett sådant agerande från statens sida?

Och jag bara undrar, är det bara unga flickor vars lydnad räknas i termer av att de stiger upp ur sängen, plockar undan disken, uppför sig ”normalt” och går och lägger sig på kommando? Alla intervjuade i Kaliber var flickor. Behandlas pojkar likadant? Jag har mina misstankar om att så inte alls är fallet.

Personligen brukar jag påpeka att jag tror – utan vetenskaplig grund – att unga pojkar och flickor på glid (som man sa förr) behöver en hemmiljö, de behöver få arbeta med praktiska och handfasta saker som ger en känsla av det händer något synbart. De behöver social träning och vänja sig vid vardagslivet i termer av att gå upp, äta tillsammans, städa efter sig och passa tider. Men inte för att få en ”plupp” på en lista utan därför att det betyder något. En hund behöver rastas, en häst behöver mat, maten skall på bordet, potatis skall sättas och blommor behöver vatten – sådant kan motivera människor som ingen tagit på allvar. Belöningen kommer direkt, något som många ungdomar behöver i början för att orka fortsätta. Unga människor – liksom alla andra – behöver mening i det de gör.  Men någon med ett rejält kunskapsunderlag får gärna invända.

PS 19 maj 2010

I dagens P1-Morgon presenterades idag en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering som redovisar hårresande resultat – huvuddelen av de metoder som används i kommunerna för att förebygga psykisk ohälsa har ingen som helst vetenskaplig grund! Det är ingen dålig gissning att sammalunda gäller de metoder som används för att vårda de ungdomar som faktiskt också mår dåligt. Jag blir både arg och upprörd över den nonchalans som kommuner och andra vårdgivare visar genom att syssla med verksamheter som inte har något som helst stöd i erfarenhet och vetenskap.

DS

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!

Välkommen till den kvinnliga erfarenheten, Nina Björk!

Läser idag i DN att Nina Björk i samband med arbetet på sin avhandling kommit till insikt om den kvinnliga erfarenhetens betydelse för feminismen. Roligt. Jag har inte läst ”Under det rosa täcket”, jag var inte med i det racet. Jag läste Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet” (1977) när den kom och blev aktivist. Björk säger att hon tror det är typiskt för 70-talisternas feminism att vara ”high-brow” alltså att förakta allt som har med kunskap genom erfarenhet att göra. Nu har hon fått en lite annan syn. Det gör mig glad. För mig har begreppet levd erfarenhet alltid varit centralt i tänkandet kring feminism och jämställdhet. Välkommen, Nina!

Allas våra minsta…

I kriminalpolitiken talas ofta numera om personligt ansvar, samtalen kring brott och straff koncentreras alltmer kring individen och individens egen vilja att begå brott eller inte begå brott. I en intressant ny studie av 32 länder har kriminologerna Cesar J Rebellon, Murray A Strauss och Rose Medeiros (EJC vol 5 no 3) undersökt sambanden mellan att begå brott å ena sidan och faktorer som föräldraengagemang, själv-kontroll och kriminellt umgänge. Deras bitvis förvånande resultat pekar på att våra kollektiva ansträngningar kunde hindra många från att begå brott.

Visserligen finns det ett tydligt samband mellan brist på självkontroll och kriminalitet men umgänget med kriminella är oavsett självkontroll en starkare förklaring till såväl våldsbrott som egendomsbrott. Och inte bara det, det visar sig att oavsett bristen på självkontroll så har ungdomar som växer upp i en miljö av starkt föräldraengagemang – även om deras egna föräldrar är oengagerade – lägre sannolikhet för att begå brott. Brist på självkontroll (alltså en individuell faktor) är en viktig förklaring till brott, men det är inte en tillräcklig faktor. Även barn och ungdomar med bristande självkontroll kan hindras från att begå brott genom att samhället skapar miljöer där de inte umgås med kriminella och genom att leva i ett samhälle där föräldraengagemang och föräldrakontroll är en normerande faktor på det kollektiva nivån.

Vi alla är således delaktiga i att skapa en miljö som gynnar eller förhindrar brott. Om du och jag bryr oss om våra barn, om vi inkluderar andras barn i den omsorgen och om vi förhindrar kriminella subgrupper så kan vi aktivt bidra till en lägre brottslighet och framför allt förhindra att enskilda människor faller ned i kriminalitetens träsk. Som kristen vill jag se starkare engagemang i dessa frågor från kyrkor och kristna samfund. Jag vill också påminna om vilken umgängesgrupp Jesus hade, inte var det den lyckade medelklassen som han sökte upp och dinerade med!

Och så vill jag slå ett slag för föräldrautbildning – i en tid när många unga föräldrar inte kan eller vill diskutera uppfostran och familjebildning med sina egna föräldrar skulle det behövas grupper där unga föräldrar kunde få hjälp att hitta en ”lagom” nivå för sitt föräldraengagemang och inte minst få råd och tips om hur man vårdar en kärleksrelation när man jobbar heltid och har småbarn.