”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.
Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:
Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.
Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.
(…)
Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.
Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet.
De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.
Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!
Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.
Redaktören är död, leve redaktören!
VÄNSTRA STRANDEN 
Tror att en mer offensiv attityd skulle minska problemet. Försök istället sprida ett journalistiskt tänkande även till Flashback o dyl.
För mig är det en viktig sak som i takt med vanlig journalistik är på väg att försvinna. Meddelarskyddet! Jag har skrivit under så många avtal om tystnadsplikt att skulle jag nån gång få se missförhållanden så svåra att jag måste göra folk uppmärksamma på det. Utan meddelarskydd skulle inte bara mitt fortsatta leverbröd vara borta, jag skulle tas ifrån allt jag nu har.
En plats för journalister bör det finnas även i framtidens samhälle!
Kan bara hålla med.
VS
En funktion som jag efterlyser är den redaktionellt medvetna webbtidningen.
Eftersom ”gammelmedias” kostnader till 50% består av distributionen och till 25% består av papperet borde det vara rent tekniskt möjligt att bedriva webbtidskrifter med bättre redaktionell sovring än vad papperstidningarna har.
Så vad är det som saknas? Inte kan det vara pengar – gammelmedia betalas huvudsakligen av annonser, liksom webbtidningarna. Är det bara att husen Bonniers, Hjörne och Schibsted har snott åt sig ett monopol på annonsering?
Jan,
pengar är sällan det avgörande problemet. Problemet är risk. Om man hade 10-30 eldsjälar med journalistisk kompetens (+några med stor IT-kompetens) som är beredda att jobba i princip gratis första 2 åren så kanske man kan börja få in pengar på en sådan idé.
Men långt ifrån omöjligt, det finns starta egetbidrag och för journalistiska gärningar antar jag det finns en del stipendier. Är man lite kreativ och tänker lite utanför lådan är jag säker på att man kan skapa intäkter.
(Jag kan ställa upp med hjälp vad gäller konstruktion av ett business-case, men längre än så räcker inte mina kunskaper. Men jag har tänkt i liknande banor själv.)