”Sverige har varit ett land som haft väldigt höga skatter och det har medfört rätt stora skadeverkningar i termer av att vi förlorat mycket jobb och haft brister i vårt företagsklimat.”
Så försvarade Anders Borg skattesänkningarna på totalt 100 miljarder i Ekot (SR) på påskafton. Han behövde aldrig motivera på vilket sätt de tidigare skatterna lett till färre jobb eller sämre företagsklimat. Svenskt Näringsliv hävdar envetet att den enda radikala åtgärden för att förbättra företagsklimatet är att förändra arbetsmarknadslagstiftningen. Alltså göra det lättare att anställa, avskeda, ge de löner man önskar och sätta egna arbetsvillkor. Nästa recept som föreskrivs från Svenskt Näringsliv är att förbättra utbildningssystemet eftersom det trots åtta procents arbetslöshet är brist på arbetskraft. Om vi istället tittar på arbetslösheten så var 391 000 personer arbetslösa 1993 och så gott som exakt samma antal var arbetslösa i februari 2011. Sverige har idag nästan åtta procents arbetslöshet och det är ungefär samma andel som i juni 2005. Givet dessa uppgifter tycker jag att det är ett märkligt uttalande att hävda att skattesystemet gjort att vi förlorat jobb.
Och när saker ställs på sin spets får vi för övrigt alltid veta att det är finanskrisen 2008-2010 som orsakat arbetslösheten. Vilket ju verkar rimligt. På samma sätt sa Göran Persson när han talade om den ekonomiska krisen på 1990-talet att starka finanser är nödvändiga för en bra välfärd, samtidigt som denna välfärd skars ned.
Precis som ekonomerna sa i ”Godmorgon, världen” igår så hände det något med ungdomsarbetslösheten i mitten av 1970-talet. Den stora strukturkrisen på 1970-talet var egentligen slutet på en fantastisk boom på arbetsmarknaden som varat ända sedan Europa återhämtade sig efter kriget. Sedan dess ökar framför allt ungdomsarbetslösheten för varje ny kris.
Att vilken bransch som helst som subventioneras växer begriper var och en. Att RUT- och ROT-avdrag, liksom den kommande lägre restaurangmomsen, kommer att stimulera till fler jobb är därför alldeles klart. Men är det just dessa sektorer som bör växa? Det är ett normativt/politiskt beslut. Vill vi att Sverige skall växa genom fler latte-barer, gourmet-krogar, städföretag och bostadsrätter/villor som renoverar? Är det framtiden?
Mycket tyder också på att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det driver ned lägstalönerna, vilket ger möjlighet till jobb för dem med lägst kompetens. Däremot är det få som tror att upprepade sådana s k jobbskatteavdrag ger samma effekt. Tricket lyckas s a s inte varje gång. Men återigen, detta är ett normativt beslut. Vill vi att de som har dålig skolgång, dåliga svenskkunskaper eller handikapp av olika slag skall sälja sig för billigaste priset? Är det den väg ut ur arbetslösheten som Sverige vill anvisa?
Jag menar att det är märkligt att Anders Borg oftast oemotsagd får lov att hävda det samband som eventuellt finns mellan inkomstskatter och antalet jobb när det inte finns minsta tecken på lägre arbetslöshet idag än t ex under 1990-talet, eller innan den borgerliga regeringen tog över. Och att han så fort han får frågan använder finanskrisen som förklaring – som om den vore den enda krisen i Sveriges ekonomiska historia.
Varför inte klädsamt erkänna att Sverige är extremt beroende om händelser i omvärlden, såväl kriser som uppgångar? Därefter kan Borg säga att han anser, på ideologiska grunder, att skattesänkningar och avdrag för personalintensiva servicebranscher är det han vill satsa på. Jag antar att det betyder att han vill se Sverige som ett modernt latte-lapande urbant tjänstemannaparadis med hemservice och något som påminner om italienska familjemiddagar på kvarterskrogen. Fine för mig. Men säg då det! Göm dig inte allmänna teorier om skatter, jobb och löner när dessa inte kan understödjas med empiriska argument. Ekonomi är en normativ vetenskap i lika hög grad som all annan vetenskap. Politik är en normativ verksamhet, inte en teknisk.
Att sedan hela idén kring den s k arbetslinjen kan ifrågasättas återkommer jag till. Är det verkligen en bättre investering för framtiden att skicka en arbetslös 19-åring till ett callcenter med provisionsjobb än att se till att ungdomen får en gedigen yrkesutbildning alt. akademisk utbildning? Eller att en arbetslös person med många års utbildning till läkare eller ingenjör skall ta ett städjobb tio mil från hemorten hellre än att underhålla sin kompetens med en arbetslivskurs och satsa på ett jobb inom sin egen sfär? Som väl framgår så svarar jag nej på dessa frågor.
VÄNSTRA STRANDEN 
Bra! Jag förundrades också över att Borg inte fick en motfråga.
”Tricket lyckas s a s inte varje gång.” Men herregud, sluta vara så naiva! Det finns inga data på att det skulle ha ”lyckats” första gången. Ge honom inte den implicita cred han inte förtjänar. Till och med svenska vänstern verkar ha köpt den retoriska utnötningstaktiken det innebar att sälja in Jobbskatteavdragen som en arbetsmarknadsåtgärd.
Jag skriver ”lyckas” inom situationstecken eftersom det visst var lyckat i dess egentliga syfte, dvs inte alls att sänka någon arbetslöshet utan att ge en majoritet av väljarna ett ”plånboksargument” för att rösta på Moderaterna (och att hjälpa in arbetsgivarna att hålla tillbaka lönerna). Detta lyckades alldeles utmärkt. Men det var också det enda.
Det är uppenbarligen så att vi i framtiden ska bli ett samhälle där vi lever på att stryka varandras skjortor, manuellt och utan ens ett minimum av de stordriftsfördelar som man blir rik av.
Men teorin om tjänstesamhället har ju svalts av alla politiska partier. Inget verkar vara så ute som industri – trots att det är där man kan göra stordriftsfördelarna, och där man kan få den kompetens som man kan sälja de verkligt avancerade tjänsterna på.
Leve afrikaniseringen av det svenska näringslivet!