Etikett: arbetsmarknad

En bref: Försörjning i centrum för Sjuhärads sömmerskor och brittiska suffragetter

Kvinnors väg till jämlikhet har sällan gått raka vägar. Men såväl hemarbeterskornas medvetna försörjningsstrategier som de brittiska arbetarkvinnornas uppror var nödvändiga delar i den process som gav både farmor och mig fullt politiskt medborgarskap. Men varje tid har sin kamp.

I Borås Tidning söndagen den 14 februari – Valentindagen! – skriver jag om kvinnors kamp för rättigheter och arbete. Den lite märkliga bilden att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden först i slutet av 1960-talet är inte sann. Kvinnor, särskilt arbetarklassens kvinnor, har alltid arbetat för sin försörjning. För att inte tala om kvinnorna på småbruken runt om i landet som i allra högsta grad bidrog till familjens försörjning.

Långsamt har kvinnor också fått de rättigheter som män haft, och långsamt har jämlikheten ökat såväl mellan män och kvinnor som mellan de sociala skikten i vårt samhälle. Men kvinnors arbete och kamp för rimliga arbetsvillkor har varit en oundgänglig del av den utvecklingen.

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

*

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Långtidsarbetslösheten kräver speciallösningar

Det är inte alltid de generella lösningarna är de bästa. I Trettondagsaftons pappersupplaga av Svenska Dagbladet skriver fyra män, tidigare verksamma inom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) om behovet av riktade åtgärder till just den grupp arbetslösa som alltid kommer på andra plats när jobben skall tillsättas.

AMS lades ned år 2007 av den borgerliga regeringen. AMS uppgift var att styra och följa upp arbetsmarknadspolitiken, men det uppdraget togs därefter över av Arbetsförmedlingen själv. Det finns en hel del som tyder på att det är just denna ledning och styrning som vare sig departementet eller Arbetsförmedlingen klarar av, Riksrevisionsverket riktade t ex redan år 2010 kritik mot Arbetsförmedlingen för just detta. Riksrevisionen har riktat upprepad kritik mot Arbetsförmedlingen rörande såväl effektivitet i största allmänhet som enskilda åtgärders genomförande.

Ingenting tyder på att den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att förbättras på något substantiellt sätt förrän om tidigast ett år, troligen dröjer det ännu längre. Samtidigt spås produktivitet och export öka igen, och kommer USA och Eurozonen igång lite bättre så späs naturligtvis den utvecklingen på. Att de långtidsarbetslösa skulle gå en ljusnande framtid till mötes genom t ex de aviserade förändringarna i A-kassan eller den sänkta bolagsskatten är därför helt osannolikt. Den som alltid kommer i andra hand när det anställs, lär hamna ännu längre ned på prioriteringslistan framöver. Som de fyra skribenterna påpekar rör det sig ofta om äldre personer (ofta män) med arbetslivserfarenhet. Vi vet också att långtidsarbetslösheten bland unga oftast gäller unga män utan avslutad skolutbildning.

Men de åtgärder som genomförs mot arbetslösheten tar enbart sikte på personer som inte har särskilt långt till arbetsmarknaden. Hela idén med jobbskatteavdrag, gränser i sjukförsäkring, lägre A-kassa och högre avgifter syftar till att göra jobb mer attraktivt. Teoretiskt funkar det. Men knappast praktiskt – dvs det funkar delvis på dem som ändå skulle ordnat jobb på ett eller annat sätt. Men den gruppen arbetslösa kan mötas av  lite olika typer av politik, det är inte jätteviktigt vilka åtgärder man föredrar, det kan t o m ses lite som en ideologisk fråga (alltså vilken typ av arbetsmarknad man vill sats på för framtiden).

Det s k FAS3 kom till som ett slags skyddsnät för dem som absolut inte hittade jobb har istället blivit en skamfläck där ännu en gång de ratade skall få veta att de är just ratade. Det är den här gruppen som är helt beroende av arbetsmarknadspolitiken. Och det är den gruppen som behöver speciella stöd, riktade till just dem. De behöver individuell hjälp från arbetsförmedlingen, något de sällan eller aldrig får idag, och arbetsgivarna behöver övertygas om att anställa dem trots att de inte är nummer ett på prioriteringslistan. Förslaget från de fyra männen på dagens Brännpunkt tycks mig rimligt (ett socialt kontrakt om att anställa en viss andel långtidsarbetslösa och få lägre lönekostnadsavgifter för hela personalstyrkan) men det finns säkert de som kan området bättre än jag.

Grundläggande är att vi måste hitta lösningar som riktar in sig på just denna grupp arbetslösa. Att få försörja sig själv och betala skatt, inte ligga någon till last och kunna gå med högburet huvud är inte bara samhällsekonomiskt lönsamt, det är också en fråga om bättre hälsa och välmående för hela familjer.

På samma papperssida i Svenska Dagbladet beskriver integrationsminister Erik Ullenhag bekymren med tonåringar som kommer till Sverige från länder där man inte gått i skola alls, eller bara sporadiskt, och därför inte klarar av att slutföra grundskolan i Sverige. Ullenhag menar att dessa barn istället borde placeras i en lägre årskurs samt få förlängd skolplikt. Den satsning som han själv för fram i artikeln består i att ge tre (3) extra lektioner per vecka! Satsningen innebär också en extra stöd till tio särskilt utsatta skolor. Jag vill inte klaga på åtgärden i sig, det är gott och väl att man gör något.  Men är det verkligen så att en 14-åring från Irak som inte gått i skola t ex eftersom han är kristen och känt sig hotad förväntas börja i åttonde klass i en svensk skola då börjar jag undra hur svenska beslutsfattare är funtade. Är det verkligen möjligt att mottagandet av flyktingar är så feltänkt? Självklart kommer den här unge mannen endast med extrema svårigheter att kunna få en vettig framtid i vårt land. Tre timmar extra i veckan är inte något som räcker. Även här måste speciallösningar till. Barn i den här situationen måste gå i särskild skola och få särskilt anpassad undervisning – allt i syfte att ta sin examen precis som alla andra, bara lite senare.

Satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken – och skolpolitiken – tycks mig felriktade om det är de verkligt sårbara grupperna man vill hjälpa och stötta.

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9  ser vi att sysselsättningen för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 84 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små.

Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden.  Året innan förklarade statsminister Göran Persson  att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik ”lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyd för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.

Lars Calmfors har rätt, Svenskt Näringsliv har delvis fel men regeringen har helt fel om arbetsmarknadspolitiken.

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, beklagar sig i dagens SvD över regeringens jobbpolitik. Han menar att arbetsmarknadsministern inte tar företagens problem på allvar när hon säger att företagen är alltför kräsna i sin rekrytering. Bengtsson vill se en utbildning som är mer anpassad till arbetslivet. I samma tidning reder några forskare ut begreppet ”ungdomsarbetslöshet” på ett förtjänstfullt sätt, och forskarna är ense om att det inte finns några enkla lösningar eftersom det är en heterogen grupp unga det handlar om. Men, de tycks vara väldigt eniga om att slutförda gymnasiestudier liksom studieresultat överhuvudtaget är avgörande för hur det går för individen på arbetsmarknaden. Lars Calmfors menar t o m att man bör sätta in stödåtgärder redan i förskolan för att stödja de barn som har svårt med inlärning och sociala relationer.

Jag tror att forskarna har mer rätt än Bengtsson, och båda har mer rätt än regeringen. Låt oss börja med Bengtsson:

1. Det finns absolut utbildningar som utbildar för ett yrkesliv som inte existerar. Men, till skillnad mot vad Svenskt Näringsliv tidigare uttryckt, är det knappast humaniora eller konstnärliga utbildningar. De flesta studenter på dessa utbildningar går där för att ”bilda sig” vilket i sig är bra för självförtroendet. När Svenskt Näringsliv redovisar vilka utbildningar som ger jobb lyfter man fram medicinsektorn, vilket beror på att i princip alla utbildningar där är rena yrkesutbildningar ofta med legitimeringstvång eller andra specifika krav för anställning. Svenskt Näringsliv struntar helt i det faktum att universitetsutbildningarna idag är ett konglomerat av yrkesutbildningar, bildningsgångar och examensutbildningar. Bengtsson borde fundera på varför så många företag inte förstår – eller är rädda för – en samhällsvetare eller humanist med en masterexamen medan alla tycks veta vad en sjuksköterska är. Hur många gånger har jag inte hört studenter berätta att presumtiva arbetsgivare är så osäkra på vad deras examen är att de inte vågar anställa!

I andra länder ses ofta en genomgången allmän universitetsutbildning med goda betyg vara en bra grund för många olika typer av analytiska, utredande eller tolkande arbetsuppgifter. Men i Sverige efterfrågas något som är omöjligt – en universitetsutbildning som motsvarar exakt de behov den aktuella arbetsmarknaden ställer. Det är omöjligt eftersom vi har en rörligare arbetsmarknad och ett för den enskilde mer föränderligt arbetsliv än för bara 25 år sedan.

Men, Bengtsson har rätt i att universitetssystemet genom det (vanvettiga) resursfördelningssystemet lockas att skapa utbildningar som är attraktiva för studenterna men inte tydliga för vare si arbetsmarknad eller andra sektorer inom universitetet. Jag glömmer  t ex aldrig när vi i Göteborgs Universitets styrelse inrättade ett ”Ranger-program” eftersom det namnet skulle vara mer lyckat än den biologiska naturvårdsutbildning det egentligen handlade om.  Jag vet inte hur lyckat det varit, men intagningspoängen är ganska låg och biologer har en svår arbetsmarknad idag, vilket inte verkar så lovande.

Om vi då övergår till forskarna och Calmfors:

2. Calmfors och de andra forskarna har helt rätt i att den grundläggande utbildningen är A och O. Gymnasiet får idag betraktas som grundläggande. När jag gick ut skolan var gymnasiet ett val (som jag valde bort) eftersom det fanns arbete för en 16-åring (jag fick tre stycken samma dag). Så är det absolut inte idag. Skolans stora övergripande problem är att den inte reformerats med sikte på att 100 procent av en årskull skall igenom 12 års skolgång (plus förskola). Jag delar helt uppfattningen att lärare och föräldrar redan i förskolan skall gå in och stödja elever med svårigheter på ett mycket tydligare sätt än idag. Här är inte platsen för ett förslag om en ny skola, men i korthet krävs individualisering av undervisningen, fler lärare, mindre klasser och avsevärt fler extra-personal i varje skola. Platsen för privata skolor skall inskränkas och tillstånd endast ges på pedagogiska grunder och skolan förstatligas. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Det kommer att kosta massor av pengar – men alla beräkningar jag sett visar att det är samhällsekonomiskt plus. För varje elev som inte hamnar i långtidsarbetslöshet så kan man investera nästan hur mycket som helst och det lönar sig ändå…

Och så vidare till regeringen:

3. Regeringens satsningar inskränker sig till generella åtgärder som sänkt arbetsgivaravgift, vilket de flesta är eniga om är en åtgärd som kostar oändligt mycket mer än den smakar. Arbetsmarknadsministern talar om att företagen inte anställer, men – precis som Bengtsson säger – kritiserar eller diskuterar inte alls Arbetsförmedlingens effektivitet. Jag förstår inte att denna institution inte ifrågasätts när den inför men lekmannablick inte klarar av sin uppgift!

De flesta får arbete genom kontakter och bara hälften av företagen använder sig av Arbetsförmedlingen, detta måste vara en varningssignal för regeringen. Den mycket personliga erfarenhet jag har av Arbetsförmedlingen idag är tyvärr ytterst negativ. Visst är det bra att man får jobb genom egna kontakter, men då reduceras Arbetsförmedlingen till en social institution som får ta hand om alla dem som har absolut sämst förutsättningar, vilket ger företagen ännu mindre incitament att använda sig av Arbetsförmedlingen, vilket gör arbetsförmedlarnas jobb ännu svårare o.s.v.

Kontentan är alltså, alla skjuter skulden mellan sig och under tiden går tusentals unga människor ut i en arbetslöshet som i sig genererar utanförskap, fattigdom, vanmakt och kanske även kriminalitet. Så här skall vi inte ha det.

Bara slutförd skolgång kan avhjälpa ungdomsarbetslösheten

Idag kunde vi i GP ta del av rapportering kring ett kommunalt projekt för dryga 60 miljoner kronor som skulle ge arbetslösa ungdomar jobb, det s k UPP-projektet. GP:s granskning visar både att projektet som sådant varit misslyckat då färre än 200 ungdomar fått någon som helst hjälp av det, och att projektets ledare har ägnat sig åt bedrägeri genom att försöka få kommunen att betala för privat alkohol. (Man kan för övrigt fråga sig varför projekt för arbetslösa skall betala hotellvistelser, middagar och alkohol överhuvudtaget?)

Det finns idag alltför stor tilltro till projektformen och till specialinsatser för att vända en utveckling som betingas av strukturella förändringar. Tillfälliga s k projekt är ofta attraktiva för olika givare eftersom det egna bidraget då ”märks” i den allmänna strömmen av kommunala utgifter. Det är helt enkelt mer hippt att bidra till något innovativt projekt som någon glad entreprenör/konsult kommit och sålt in hos kommunen, än att satsa på ”tråkiga” vanliga, uthålliga och långsiktiga åtgärder. Denna sjuka kostar årligen kommuner och landsting många miljoner utan att några grundläggande förändringar sker. Efter projektet återgår allt till det gamla och snart är karusellen igång igen när en ny konsult dyker upp…

Ungdomsarbetslösheten drabbar i första hand dem som inte fullgjort sin skolutbildning, primärt på gymnasienivå, eller som av andra skäl har en ofullständig utbildningsbakgrund. I vårt samtida Sverige är det mer eller mindre omöjligt att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden om man inte har en fullgjort någon form av gymnasial utbildning. När jag gick ut den obligatoriska skolan efter nio år hade jag – i vad som då beskrevs som den svåraste arbetsmarknadssituationen på decennier – tre olika jobb att välja på efter bara ett par dagars ansträngning. Och det var inga som helst problem att få enklare, manuella arbeten med endast nio-årig grundskola. Idag är situationen en helt annan och det tjänar inget till att hoppas eller låtsas något annat. Därför finns det bara en lösning på ungdomsarbetslösheten och det är att satsa alla dryga 60 miljoner på att alla ungdomar går ut gymnasiet – låt det kosta vad det kostar, men det är en investering i framtiden som heter duga.

Och personer som kräver av en restaurang att de skall kalla privat alkoholförtäring för ”mat” som sedan betalas av kommunala medel borde helt enkelt få sparken från sin position.

Uppdatering: Idag den 7 december meddelas i GP att UPP-projektet läggs ned! Dessutom ryktas det enligt samma  tidning att Stadsdirektören, alltså förvaltningschefen, lämnar sin post.

Saabs sista suck

Hur länge är det rationellt och klokt att ha förhoppningar, vara tuff i motvind, stå på sig och bita ihop? Och när övergår hoppet istället i ett osunt tunnelseende? I fallet Saab har nog tunnelseendet inträtt för väldigt länge sedan. ”Vi är inte döda än” säger Victor Muller om sitt företag efter att ha fått nej från tingsrätten för ännu en företagsrekonstruktion. Nej, frestas man väl svara, men företaget är både dött och begravet.

Till en viss gräns har jag beundrat de lojala Saab-medarbetarna som trott på sitt företag och på sin nye chef. Min uppfattning är att Saab har/hade ett innovativt ingenjörskunnande och upprätthöll en unik indutriell kompetens i Västsverige. Detta borde tagits tillvara. För snart tre år sedan satsade regeringen lånegarantier för 20 miljarder till hela fordonsindustrin om man ställer om till grön teknologi, ett forskningsinstitut skulle inrättas för tre miljarder och ytterligare fem miljarder kunde lånas för företag i direkt kris. Några månader senare drogs allting tillbaka alternativt var omöjligt att förverkliga. Näringsminister Olofsson sa sig stänga dörren för Saab eftersom det ändå ”var kört” – i februari 2009. Nu två och ett halvt år senare ser Olofsson en andra rekonstruktion eller Kina som en lösning. Nu vet vi att det knappast blir någon andra rekonstruktion, och eventuella pengar från Kina dröjer. En rysk finansiär med dunkel bakgrund släpps inte in, just på grund av de garantier för europeiska lån som regeringen ställt upp.

Tja, i nu tre år har Saabs öde varit i stöpsleven. Under dessa år har bilindustriklustret i Västsverige utarmats och kompetens försvunnit. Saab-anställda i Trollhättan har gått hemma i månader, några bilar har inte tillverkats, tiden rinner och pengarna med den. Det som hänt Saab är den sämsta av världar – istället för en snabb försäljning medan företaget fortfarande besatt kompetens, kreativitet och framåtanda har processen blivit en evighetslång dragkamp mellan olika mer eller mindre seriösa finansiärer. Hopp har väckts och släckts. Underleverantörer vet inte om de skall satsa nytt, leva på vad som redan är etablerat, lämna skeppet eller hoppas en lösning. Att utifrån den positionen nu – efter tre förlorade år – återhämta sig är den verkligt heroiska uppgiften.

Ju fortare det blir klart att Saab läggs ned i sin nuvarande form desto bättre. Victor Muller exploaterar och utnyttjar hoppfulla Saab-anställda, föröder det kapital som företaget i sig själv utgör (varumärke, fasta tillgångar, kreativiteten hos anställda) allt i syfte att fylla upp någon hjältekostym som verkar vara denne mans livsluft.

Men det är regeringens lama agerande, bristfälliga intresse och uppenbara okunnighet om denna industrigrens betydelse för regionen har öppnat för frälsargestalter som Muller.

Inte Koljonens fel att det finns RUT-avdrag

Johanna Koljonen har fått utstå spott och spe för sin kolumn i DN om städning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att ”(V)arje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt.” och menade då att Koljonens städerska finansierades med hjälp av RUT-avdrag. Diskussionen om Koljonen, RUT-avdrag och städning har löpt vidare.

Johanna Koljonen nämner ingenting om RUT-avdrag i sin kolumn. Varför Åsa Linderborg m fl ondgör sig över att Koljonens städerska tar resurser från det gemensamm begriper jag därför inte. Det är regeringen som skall stå till svars för att man lägger skattemedel på att subventionera Koljonens städerska. Det blir en väldigt moralistisk diskussion om vi avkräver varje individ ett val som innebär att exkludera sig från de principer som beslutats av en legitim Riksdag. Jag gillar inte heller RUT, jag tycker t o m att det är helt fel att subventionera en bransch som jag inte kan se är den som skall bidra till vårt samhälles utveckling, dynamik och förbättring. Jag tycker det är fel att subventionera restaurangnäringen också, inte heller den tror jag bidrar till något annat än känslan hos en storstadsmedelklass att befinna sig i en ”kontinental” miljö. Restauranger, städfirmor och hantverkare skall såklart berättigas på sina egna meriter, sin kompetens och på den efterfrågan på deras tjänster som finns. Det är mycket mer marknadsekonomiskt logiskt – och konsistent med borgerlig ideologi – att sänka skatten för alla om man vill gynna den enskildes möjlighet att efterfråga sådana tjänster, än att subventionera en bransch.Nu gör regeringen dessutom båda sakerna vilket leder närmast till en ”överhettning” och konstlad tillväxt i denna bransch.

Jag delar helt Linderborgs uppfattning att det är den gemensamma sektorn som behöver stärkas, ”branscher” som skola, vård och omsorg behöver vårt gemensamma stöd.

Men vad Koljonen talar om är en slags identitetsförändring, en förändring hon inte känner sig alldeles hemma i. Som klassresenär känner jag mycket väl igen detta. Det är en smärtsam insikt om samhällets skiktning, det vi vanligen kallar klass-samhälle.

Arbetslinjen befrämjar vare sig hälsa eller välstånd

Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Så stod det på en (ironisk) skylt som jag hade på min anslagstavla i tonåren. Det var på den tiden när man drev med starka plikt- och arbetsmoral som hade frodats i de auktoritetsstyrda samhället. Detta var också under den tid när arbetsgivarens rätt att fördela och styra arbetet enligt paragraf 32 stod i centrum för fackets engagemang. Då tog man strid, inte mot arbetet, men mot tanken att arbetet var ett tvång och en plikt. Och emot att arbetstagaren inte hade något som helst inflytande över arbetets organisering.

Så småningom fick arbetstagarna genom sina fackföreningar en hel del rättigheter och möjligheter till inflytande. och synen på arbetet förändrades. Arbetet skulle vara självförverkligande, det skulle ge plats för personligheter och det skulle vara kreativt. Arbeten som var monotona, saknade utveckling och innehöll moment där människan endast var styrd, inte styrde, tappade i attraktivitet.

Men nu tycks allt ha förändrats. Med Alliansregeringens nya s k arbetslinje har rätten till ett utvecklande, positivt och bejakande arbete istället återgått till en skyldighet att arbeta, oavsett med vad. Ett jobb är bättre än inget jobb alls, sa nyligen arbetsgivarorganisationen Almegas VD Jonas Milton. Och i vintras kritiserade Reinfeldt deltidsarbetande kvinnor för att de tror att man måste ”stå och slita och baka bullar” när de istället kan vara ute och jobba och få pensionsgrundande inkomster. Det där med bullarna då? Ja, de tjänsterna skall man köpa, enligt Reinfeldt.

När sentensen ”Arbete befordra hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” spreds i Sverige på 1800-talet var det industrialismens, kyrkans och borgerskapets motto. När denna sentens revs ned i samband med auktoritetsnedrivningen på 1960-talet var det ungdomarnas, miljörörelsens, individens och kommunikationens motto. Arbetet kunde inte legitimeras genom hänvisnings till hälsa då bevisligen många arbeten lett till ohälsa, arbete kunde inte legitimeras av välstånd då välstånd inte enbart är en ekonomisk fråga – och det där med synden trodde man nog var på utdöende.

Idag ser vi en hyllning till arbetet för arbetets egen skull. Det är en märklig s k arbetslinje. Rätten till ett arbete torde vara grunden i alla arbetslinjer, men den rätten har degraderas till ”sysselsättning”. Och vilket arbete? Hur länge skall vi acceptera en arbetsmarknad som endast har plats för de mest högpresterade eller de som är beredda att jobba för de absolut lägsta lönerna – övriga garanteras ”sysselsättning”, ofta meningslös för den enskilde. Det arbetet befrämjar inte hälsa.

Arbete är något av det mest utvecklande och fantastiska en människa ägnar sig åt. Att lösa problem, att samverka med arbetskamrater, att bygga upp något som man gjort ”själv”, att planera, tänka och fundera kring framtida projekt och att få gå hem och känna att ”idag har jag gjort ett gott dagsverke” och få sova gott. Men är det vad som erbjuds inom ”arbetslinjen”? Nej, det liknar mer statarkvinnornas vita piska (mjölkningen).

Livet är väldigt mycket än lönearbete. Reinfeldts idé om att kvinnorna inte arbetar när de bakar bullar är befängd. Välstånd är så mycket mer än pengarna på lönekontot – visst är det ett bidrag till landets välstånd med trygga barn, glada föräldrar och vänskapsrelationer som fungerar. När jag bakar, planterar eller läser en bok arbetar jag. Jag får bara inte betalt för det. Vi borde slåss för alla människors rätt till goda lönearbeten och möjligheten att arbeta med det man vill på sin fritid. Det är min arbetslinje.