För minst tio år sedan diskuterade jag ideologi och ”ideologisk genetik” med historikern Karl Molin vid en konferens i Stockholm. Jag berättade om en idé jag hade kring ”politiska familjer” i meningen att under lång tid studera generationers politiska engagemang. Ärvde man – i social mening – sitt politiska engagemang och intresse? Kanske t o m inriktningen på det? Kunde vi se vårt lands moderna historia som en serie sammanflätade långa släktkedjor som bar fram politiska ideologier, engagemang, intresse och deltagande?
Jag kom aldrig till skott med projektet, annan forskning kom emellan. Fortfarande driver jag dock tesen om den sociala platsens (l’espace politique) betydelse för politiskt engagemang, och tror nog att lite politisk släktforskning skulle ge utmanande resultat som skulle ifrågasättas både av sociologer och psykologer. Ett litet första steg närmare förverkligandet av dessa tankemodeller kom jag emellertid idag då Erik Amnå och Joakim Ekman presenterade sitt stora forsknngsprogram YeS (Youth et Society) som bedrivs vid universitetet i Örebro.
I programmet följs ungdomar från 13 till 30 år och deras samhällsengagemang analyseras i relation till olika livsstilar och val av umgänge. De resultat som presenterades vid dagens seminarium i Göteborg pekade på att synen på icke-aktiva medborgare som passiva är en förenklad och närmast förfelad syn. Istället är det i gruppen passiva stora skillnader mellan dem som verkligen misstror politik och dem som är nöjda men skulle rycka in om det behövdes engagemang. De mest aktiva, som både deltar i politiska aktiviteter och är intresserade, är som rimligt är mer missnöjda med hur demokratin fungerar. Man kan tala om en konstruktiv kritisk hållning. Rimligen tror också denna grupp på en möjlig förändring.
Över tid kommer gruppen att kunna jämföra de här grupperna, både mellan sig, mellan länder och mellan generationer. Kanske kommer vi att få svar på frågorna om de politiska familjerna om ett par decennier…
För min egen del tänker jag fortsätta fila på hypoteserna om platsens, släktens och det sociala arvets betydelse för ideologisk hållning, engagemang och intresse.
VÄNSTRA STRANDEN 
Mycket intressant detta. Ett intressant sidospår är om det finns en koppling mellan tillgång till partistrukturer genom familjeband och partiernas allt mindre storlek och verksamhet. Är det något i partiernas karaktär idag som förstärker effekten av att ha politiken i familjen, eller spelade det större roll förr?
Det är inte ovanligt med ”partifamiljer”, i synnerhet med svensk bakgrund. Mer sällsynt är det att personer med invandrarbakgrund har samma koppling, med Kurdistan, Chile och Iran som mycket tydliga undantag.
Adam: Spännande krok, en studie över tid vore ytterst intressant. Är t ex de krympande partierna ett problem också utifrån perspektivet att allt färre medborgare har familjär ”tillgång” till partiengagemang. Absolut intressant.
VS
Mycket intressant! Jag har alltid föreställt mig att jag inte skulle ha varit engagerad i politik om jag inte haft en morfarsfar som var kommunalpamp och en farfar som var kooperatör och även han kommunalpolitiskt engagerad.
Och eftersom detta på landet var före partipolitikens tid är inte jag heller särskilt engagerad i partipolitik utan försöker påverka världen i annan form, närmast Jordens Vänner och Gemensam Välfärd.
Men det skulle onekligen vara kul att se hur typisk jag är!