Etikett: ideologi

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Är Juholt en politiker som överskrider ramarna för det mediala samtalet?

Sällan har politikens krympande domäner illustrerats tydligare än av konsekvenserna när Håkan Juholt säger att han vill att alla medborgare skall kunna använda mobilnäten i sin permanenta bostad (för det är nog faktiskt så man bör tolka honom). Omedelbart meddelar Post- och Telestyrelsen (PTS) att det blir alldeles för dyrt. Och sedan hånas Juholt för att han är dum. Igen. Och anses i DN ”backa” från sitt förslag. Fast det gör han inte, han bara modifierar tolkningen lite grand.

I en helt annan del av Dagens Nyheter, och dessutom i en helt annan del av den intellektuella världen, diskuterar i partiledaren Håkan Juholt samhälle, politik och kultur med författaren Jerker Virdborg. På flera helsidor publiceras idag den tredje söndagen i advent en mejlväxling (fast det liknar mer en brevväxling) kring angelägna teman som litteraturens betydelse för den politiska debatten, partiernas förmåga (eller oförmåga) att gå förbi de mediala vinklarna och glädjen över de visioner som en gång vägledde politiken i vårt land. Juholt gläds över statyer, utsmyckningar, Elvis och T-banan. Virdborg pekar på litteraturens möjlighet att gestalta den verklighet politiken talar om. Juholt skriver att ingen frågar honom, som de frågade hans föregångare, varför han är demokratisk socialist. Ingen är intresserad av svaret. Virdborg påpekar att partierna borde kunna ta initiativ till en ideologisk debatt – utanför de mediala ramarna – hyra Hovet eller Globen eller så. Juholt säger att han tar den debatten med statsministern när och var som helst. Sådär går de på, det är högt i tak, precision i uttrycket och samtalet svänger mellan angelägna politiska sakfrågor och populärkulturens betydelse för utvecklandet av samhällets visioner.

Inget av detta finns ännu på nätet, men ser du söndagens DN-kultur någonstans på ett spårvagnssäte eller i en Pressbyrå så lägg beslag på ett ex. Läsningen är ett motgift mot den politiska nyhetsrapporteringens fördumning och framför allt pekar den på kvaliteter hos politiker som vi borde efterfråga. Håkan Juholt är kanske helt enkelt en politiker som överskrider det mediala samtalets gränser, men som ännu inte fått makten över dem såsom Gudrun Schyman till slut fick. Är det därför hans tankar och förslag hela tiden döms ut av snäv ekonomism, teknism eller ordmärkeri?

Jag vill läsa och höra fler sådana här samtal, och så vill jag vara med om de stora ideologiska debatterna i sporthallar och arenor över landet. Partierna bör notera att deras väljare finns utanför partistyrelser och programkommittéer, och det är dem – inte de valda partimotståndarna – som partierna skall vinna för politiken.

Läs också Ilse-Marie i samma ämne.

Här finns nu också mejlväxlingen på nätet.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).

Politiska familjer – om ungas politiska engagemang

För minst tio år sedan diskuterade jag ideologi och ”ideologisk genetik” med historikern Karl Molin vid en konferens i Stockholm. Jag berättade om en idé jag hade kring ”politiska familjer” i meningen att under lång tid studera generationers politiska engagemang. Ärvde man – i social mening – sitt politiska engagemang och intresse? Kanske t o m inriktningen på det? Kunde vi se vårt lands moderna historia som en serie sammanflätade långa släktkedjor som bar fram politiska ideologier, engagemang, intresse och deltagande?

Jag kom aldrig till skott med projektet, annan forskning kom emellan. Fortfarande driver jag dock tesen om den sociala platsens (l’espace politique) betydelse för politiskt engagemang, och tror nog att lite politisk släktforskning skulle ge utmanande resultat som skulle ifrågasättas både av sociologer och psykologer.  Ett litet första steg närmare förverkligandet av dessa tankemodeller kom jag emellertid idag då Erik Amnå och Joakim Ekman presenterade sitt stora forsknngsprogram YeS (Youth et Society) som bedrivs vid universitetet i Örebro.

I programmet följs ungdomar från 13 till 30 år och deras samhällsengagemang analyseras i relation till olika livsstilar och val av umgänge. De resultat som presenterades vid dagens seminarium i Göteborg pekade på att synen på icke-aktiva medborgare som passiva är en förenklad och närmast förfelad syn. Istället är det i gruppen passiva stora skillnader mellan dem som verkligen misstror politik och dem som är nöjda men skulle rycka in om det behövdes engagemang. De mest aktiva, som både deltar i politiska aktiviteter och är intresserade, är som rimligt är mer missnöjda med hur demokratin fungerar. Man kan tala om en konstruktiv kritisk hållning. Rimligen tror också denna grupp på en möjlig förändring.

Över tid kommer gruppen att kunna jämföra de här grupperna, både mellan sig, mellan länder och mellan generationer. Kanske kommer vi att få svar på frågorna om de politiska familjerna om ett par decennier…

För min egen del tänker jag fortsätta fila på hypoteserna om platsens, släktens och det sociala arvets betydelse för ideologisk hållning, engagemang och intresse.

It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen. 

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂

Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

Från den stora depressionen på 1930-talet (avbrutet av andra världskriget) och fram till 1975 gick hela det politiska spektrat lite åt vänster, och särskilt de konservativa partierna närmade sig en mittpunkt. Sedan 1975 har det politiska spektrat istället rört sig åt höger, och särskilt har socialdemokratiska partier och vänsterpartier rört sig. Under de senaste 25 åren har också mitt-punkten i politikens rum rört sig åt höger.

Ja, ungefär så kan man lite klatschigt sammanfatta min läsning av dels J C Thomas klassiska artikel från 1979 och en alldeles pinfärsk text av J Albright som snart kommer i Party Politics. (Se nedan för fulla referenser*).

Båda författarna använder sig av publicerat partimaterial för att bestämma partiernas ståndpunkter, inte väljares uppfattningar om partiernas ståndpunkter. Thomas visar att det under hela efterkrigsperioden skedde en konvergens mellan partierna i de stora industrinationerna. Tillväxt och regeringsstabilitet blev de allmer överordnade målen och partierna konkurrerade genom sin förmåga att regera och leda, snarare än genom tydliga politiska konflikter.

Thomas är nästan profetisk när han pekar ut två kommande konflikter som skulle kunna revitalisera partikonkurrensen: post-industriella frågor som miljö, sexuell frihet och ökat medborgerligt deltagande i besluten samt mångkulturalitet, minoriteters krav på rättigheter inom politiska, sociala och ekonomiska sektorer. Den tredje konflikt som han nämner rör relationen mellan arbetslöshet och inflation, en fråga som hade stark konliktpotential i Europa men som ”löstes” med starmare budgetregler och en oberoende riksbank.

Albright undersöker perioden efter 1975 och konstaterar dels att vänster-höger-skalan inte förklarar den mängd ståndpunkter som politiska partier idag intar. Han menar att graden av ”passning” mellan skalan och partiernas budskap blivit allt sämre. Orsaken är, menar han, att när de gamla konflikterna kring klass och religion suddas ut lägger partierna in en mängd nya sakfrågedimensioner för att locka nya väljargrupper.

Albright konstaterar att konvergensen fortsatt, men att det nu är vänsterpartierna som rört sig mest. Och inte nog med det, på grund av alla de restriktioner som globalisering och ökade krav på statens finanser har själv mittpunkten på skalan snarast förskjutits åt höger.

Socialdemokratiska partier och vänsterpartier till vänster om socialdemokratin har också blivit allt mer oklara i sin positionering på vänster-höger-skalan. Partierna har fört in en mängd nya sakfrågor vilka inte har en tydlig plats på vänster-höger-skalan och bilden som väljarna får blir luddig.

Redan Thomas skriver (1979) att nya partier har störst chans att lyckas om de hittar frågor som går på tvärs med klassiska socio-ekonomiska mönster. Övriga partier kommer att vara rädda för att konkurrera med ett sådant parti då de riskerar att förlora grupper av sina egna väljare oavsett vilken position i det nya partiets fråga som man intar. Hans iakttagelse pekar fram emot slutsatsen att ju fler politiska skiljelinjer i ett system desto lättare för nya partier att etablera sig.

I dag talar man ofta om att partierna konkurrerar med varandra inom olika sakfrågedimensioner. Detta leder, som Albright visar, till en mer diffus positionering särskilt för socialdemokratiska partier. Dessa partier har haft svårast att hantera globaliseringen och det allt hårdare trycket på att hålla igen med statens utgifter, menar han. eftersom deras grundideologi bygger på ökad nationell tillväxt som skall fördelas.

Albright avslutar med att konstater att vänster och höger fortfarande ger väljarna den bästa informationen om vad partierna står för. Skalan har visat sig töjbar och haft förmåga att anpassa sig till nya frågor och nya partier. Men, som han påpekar, ju fler nya sakfrågor som partierna för in i syfte att ta upp konkurrensen om väljarna desto svårare lär det blir för väljarna att urskilja positionerna.

Tillämpat på den svenska sitautionen har vi således sett en höger som fram till 1975 kom att acceptera allt mer av välfärd, arbetsrätt och höjd standard till arbetarklassen. Därefter har vi sett en lätt dragning åt höger, en förskjutning som fått särskilt stora konsekvenser för socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har accepterat en reformistisk agenda och det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor. Mittpunkten i svensk politik har förskjutits lite åt höger samtidigt som socialdemokratin har skaffat sig uppfattningar i en mängd andra frågor än de klassiska fördelningsfrågorna, t ex identitet och kultur. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

Vi har ett partisystem med en extrem trängsel i mitten och där har vänster-höger-avstånden minskat – samtidigt har nya frågor pockat på uppmärksamheten och skapat möjligheter för både Miljöpartiet och nu Sverigedemokraterna. Ju mer partierna fördelar sig på vänster- höger-skalan och ju mer man håller fast vid den, desto svårare blir det för nya partier och desto lättare för väljarna att välja parti.

*Thomas, John Clayton (1979) ”The changing nature of partisan divisions in the west: Trends in domestic policy orientations in ten party systems”, European Journal of Political research vol 7 s 397-413

*Albright, Jeremy J (2010 online) ”The multidimensional nature of party competition”, Party Politics published online March 22 2010 (kommer senare i den tryckta tidskriften)