Lars Ohly kom till Almedalen lite tilltufsad efter dagens diskussion om hans möjlige efterträdare Jonas Sjöstedt. Sjöstedt utfrågades på Säkerhetspolitiska torget före Ohlys tal och sa då att han ställer upp mot Ohly. Men om han bara nominerades av Vilhelmina så skulle han ta sin kandidatur till partiledare under betänkande. Det underförstådda budskapet är att så inte blir fallet. Sjöstedt håller en lågmäld och problematiserande ton i den vänliga utfrågningen som bl a rör svensk trupp i Afghanistan, vapenexport, NATO-medlemskap och svensk lagstiftning kring tortyr. Utfrågningen kommer i ett annat ljus när det visar sig att Ohly vid sidan av en kort sekvens om ”Ship to Gaza” inte nämner de internationella rättvisefrågorna alls i sitt tal.
Lars Ohly levererar ett potpurri av vänsterpartiets politik där publiken knappt hinner känna igen melodin innan han övergått till något annat. På slutet blir talet närmast en katalogaria över alla politiska beslut och åtaganden som måste göras, men utan konkretion. Talet börjar dock med en defensiv inledning där insikten om att det inte går så bra för vänstern dominerar. Lars Ohly påpekar att utan vänsterpartiets kampanj mot vinster i välfärden hade folkpartiets Jan Björklund aldrig talat om att begränsa vinsterna i friskolor och inom privat organiserad vård. Och det är säkert rätt. Men varför kan inte vänsterpartiet casha in den frågan? Jo, menar Ohly för människor tror inte att V är ett ekonomiskt ansvarigt parti. Och vecklar sedan in sig i att det är partiet visst.
Lars Ohlys bästa retoriska poäng är när han menar att vänstern inte ökar trots ökade orättvisor eftersom regeringen fått oss alla att tro att vi skall kunna överklassliv med betald städhjälp i ägd bostad, med låga skatter, egen sjukförsäkring och låga räntor – bara vi inte tänker på de andra. En politisk vision som underminerar vänsterns möjligheter till kollektiv mobilisering.
Lars Ohly verkade lite trött ikväll i sitt tal. Applåderna satt inte riktigt där de skulle för han vågade inte riktigt vänta in dem. Vågar han ta en fight med Jonas Sjöstedt om partiledarskapet med risken att splittra partiet och förlora presumtiva sympatisörer? Eller kastar han in handduken redan i höst? Den som lever får se.
Läs också DN debatt idag om vikten av att hitta en rödgrön linje om jobbskattefrågan.
VÄNSTRA STRANDEN 
Dörrarna är öppna, bara att slå in dom. Men kanske ska det göras av en annan partiledare? Men bolsjevikstämpeln sitter förstås ordentligt fast fortfarande och ligger vänstern i fatet…
Det är en viktig pedagogisk uppgift för vänstern att få folk att inse att ett solidariskt samhälle är bättre för alla. Men för att kunna ta till sig denna ganska avancerade idé, så krävs en helt annan ingång till politik än dagens plånboksideologi. Och kanske är det så att det jämlikt samhälle är så pass avancerat att det kräver mer avancerade människor? Jag är benägen att tro det. Det är ett samhällssystem som här framtiden till, när människan har utvecklats från ren egoism till längtan efter mer altruism. Så småningom kommer vi dit.
Enligt alla politiska undersökningar – Svallfors’ m.fl. – förstår folk mycket väl att ett solidariskt samhälle är bättre för alla. Problemet är nog snarast en fråga om hur. Ingen tycks ha något vettigt förslag på vägen dit, som folk törs tro på.
Och därmed visar man en viss realism. För vänsterpartiet kan inte skapa ett solidariskt samhälle. Inte ens sossarna kan det. Det kan bara en folkrörelsemobilisering av samma klass som den som ägde rum i Sverige från ca 1890 till 1930. Innan någon har ett recept för hur hur man får igång en sådan är skepsis mot partiers löften ganska sunt.
Jan, det låter hoppfullt om det förhåller sig på det viset. Och visst är det som du säger att det måste till en folkrörelse; jag tror inte heller att V kommer att kunna kanalisera hela det uppdämda behov av en solidariskt politik och utveckling som finns i detta land. Det viktiga är emellertid att det finns en rörelse vänsterut, sedan vilket parti som får mest nytta av den beror lite på. Helt klart är medborgarna skrämda av anti-kommunistpropagandan och jag kan nog tycka att det ändå måste till något annat, en ny vänster, en modern vänster som kan frigöra sig från sitt tunga arv. För det är ju inte mycket av det perversa kommunistiska experimentet i östblocket som vi vill ha kvar. Den var ju en vulgärtolkning genom ett totalitärt filter, som överhuvudtaget inte har med fred och frihet att göra.
Som du skrev, en vänstervåg måste ha sin grund i ett nytänkande hos massorna, de måste genomskåda den falska borgerliga propagandan själva. När tillräckligt många medborgare gör detta, ja då har vi en folkrörelse. Men den kommer helt säkert att ta sig ett uttryck som passar dagens individualistiska människa. Konststycket för vänstern blir att förstå att brutalkollektivistiska lösningar tillhör forntiden och att dagens och framför allt morgondagens vänstermänniska inte vill gå i led och sjunga Internationalen. Hela detta arv från 1800-talet måste bort, ja det kommer förstås att försvinna av sig självt när en ny rörelse tar form.
Idag har vi till exempel en andlig längtan och medvetenhet hos väldigt många som aldrig har fått plats hos vänstern, som närmast gjort narr av sådant. Men där får man absolut tänka om, för det är hos andligt och konstnärligt medvetna människor som den mest utvecklade solidariska inställningen finns. Den klassiska arbetaren var socialist, inte för att han älskade sin nästa utan för att han ville ha sin beskärda del av kakan. Inget fel med det, men utvecklingen har gått vidare och idag behövs en insikt om vad som rör sig i folklagren och som många undersökningar bekräftat så finns en bred andlig inställning, både kyrklig och icke kyrklig. Marie Demker som har den här bloggen är exempel på det förra, men i de breda lagren finns också en stor icke-organiserad andlighet samt även förstås ett brett lager av humana materialister, vilka väl är den traditionella målgruppen för vänstern; människor som har höga etiska ideal, men som inte är religiöst eller andligt intresserade. Vänstern måste kunna göra en syntes av dessa olika humana inställningar och i varje fall inte stöta bort människor med en andlig livssyn, som man i mångt och mycket har gjort tidigare.
Man måste inse att kommunismens ideal och de högsta religiösa idealen ligger mycket nära varandra och faktiskt börja prata om vad som är rättfärdigt och inte i ett samhälle. Detta tror jag kommer att kunna appellera till många. Begreppet rättvisa har ju till exempel förvrängts och betyder i politisk nysvenska idag snarast att var och en får stå sitt kast/skylla sig själv. Det är ju en kallhamrad version av rättvisa som för övrigt helt bortser ifrån att många av de mest besuttna i samhället har fötts in i sin rikedom och inte behövt agera särskilt mycket.
Kan man ta upp rättvisediskussionen på den politiska agendan så kan man föra spelet och få det politiska samtalet att handla om väsentligheter istället för procentsatser. Spelplanen ligger vidöppen, det är egentligen bara för vänstern att inse detta och att ta initiativet. Vi har inte haft någon ideologisk debatt i politiken på många år nu och här får vänstern i mycket skylla sig självt som har köpt marknadsparadigmet och helt fallit in i denna mycket krassa syn på världen och hur den ska administreras. Istället för religion så började man också dyrka marknaden som det högsta och visaste organet/funktionen för samhällsstyrning.