Kategori: Politiska partier

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Franska socialistpartiet: Försvagat och med osäkra vägval

Det franska socialistpartiet har allvarliga problem – inte bara för att partiet är litet (knappt fyra procent i parlamentsvalets andra omgång 2022) utan för att detta parti är splittrat. Och någon riktig fred mellan de stridande är inte i sikte.

Parti Socialiste (PS) hade partikongress sista helgen i januari, i Marseille. På agendan stod framför allt relationen inom Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale (NUPES) som utgör den samlade vänsteroppositionen i den franska Nationalförsamlingen. NUPES leds av vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon som ligger tydligt till vänster om den traditionella positionen för det franska socialistpartiet.

Inför kongressen fanns det stora motsättningar kring hur partiet skall förhålla sig till den enade vänstern NUPES. Sittande generalsekreterare (i praktiken partiets ledare) Oliver Faure önskar positionera PS inom det rödgröna spektrum som dominerar vänsterdebatten – socialt ansvar, ekologi, motstånd mot marknaden som universallösning och ifrågasättande av ständig tillväxt. Men Faures utmanare Nicolas Mayer-Rossignol vill istället säga nej till både socialliberalism och det han kallar ”socialpopulism”. Han vill ge PS en mer ledande roll inom vänstern och inte låta NUPES vara den samlade vänsterns ansikte utåt. Han har bland annat lyft den nu heta pensionsreformen i Frankrike som ett exempel på en fråga där PS kunde haft en starkare profil och mer konstruktiv opposition än som nu inom NUPES.

Mayer-Rossignol har också ifrågasatt om Faure omvaldes till generalsekreterare på ett korrekt sätt. Det skiljde bara ett par procent mellan dem på kongressen (som genomförde ett slags bekräftande val efter en medlemsomröstning). Men efter många timmars förhandlingar kom det ut ett kollektivt ledarskap, nu delat med en tredje person, Johanna Rolland, som politiskt står närmare Faure. Det är knappast fråga om någon samstämd trojka utan ledarskapet är mer ett symptom på partiets strategiska ideologiska problem, problem som gestaltas i termer av personkonflikter.

Med tanke på att en rapport från Fondation Jean Jaurés nyligen visade att 40 procent av PS sympatisörer inte anser att NUPES är regeringsdugliga och 51 procent till och med anser dem farliga för demokratin så lär PS inre konflikter inte ta slut med denna kongress.

Läs mer här och här. (Franska)

Segra eller dö: Om Sverigedemokraternas nationella revolution

Segra eller dö – det stridsropet är helt enkelt inte förenligt med idén om ett liberalt demokratiskt statsskick. Men det stridsropet ekar genom Sverigedemokraternas historia, och det är ett eko också från det tidiga 1900-talet. En demokrati är ett slags konstant vapenstillestånd som präglas av insikten om intressen i konflikt och som därför drivs framåt av en ständigt pågående kompromiss. Politikens utformning berör var gränserna för en kompromiss går, när är den uthärdlig och för vilka aktörer är det. Den som är skickligast på att via kompromisser nå sina mål med bibehållen styrka är också den som når störst framgång. Och det är väl i just det dilemmat de borgerliga partierna befinner sig nu – vilka kompromisser är legitima och var går smärtgränsen för att nå sina egna politiska mål?

I David Baas nya reportagebok ”Segra eller dö” (Mondial 2022) får vi följa Sverigedemokraternas idéutveckling via ett antal högprofilerade individer som verkat i, eller just vid sidan av, partiet. Jag har ännu inte läst del ett av den vitbok som Tony Gustavsson framställt för Sverigedemokraternas egen räkning, men att döma av medieuppgifterna som jag tagit del av ligger berättelsen om bildandet och personerna som deltog i det nära Baas beskrivning. Gustavsson har ju, att döma av intervjuer med honom själv, inte heller kommit något på spåren som inte redan var känt bland forskare och journalister.

Baas är, som han själv skriver, en av den handfull journalister som längst och mest ihärdigt bevakat Sverigedemokraterna. Hans kunskaper om partiets inre liv och om individerna i det är imponerande. Jag har tidigare skrivit om hans bok ”Bevara Sverige Svenskt” (Bonniers, 2014) som jag menade tillförde mycket ny och viktig kunskap om partiet. Den nya boken ligger inte långt efter, men åtta år senare är förstås samhället ett annat och mycket av vem, vad, hur och varför kring Sverigedemokraterna är känt (bl a tack vare Baas själv).

Det jag tar med mig från den nya boken är den entydiga berättelsen om hur tankegodset från 1930-talets fascism och nazism har levt vidare i dagens parti. Baas övertygar när han pekar på hur både formuleringar och personer hängt med sedan 1980-talet och hur förändringen av partiet i huvudsak rört framtoning, yta och position. Grunden för partiets tankar är att Sverige och svenskarna håller på att utplånas och att nationell gemenskap är viktigare än individers livsval. Demokratin måste därför underordnas tanken om att det svenska folket representeras av en rörelse, en rörelse för gemenskap och enhet, den nationella rörelsen.

Så, segra eller dö. Som Baas skriver, en rörelse med apokalyptiska tankegångar där allt motiveras av ett högre syfte besitter en ideologisk sprängkraft som övriga politiska partier inte är i närheten av. Därav uthålligheten att arbeta i motvind så länge, för att citera en annan partiledare. För den som studerat politik länge är överensstämmelserna i taktik, som Baas beskriver dem, mellan Sverigedemokraterna och 1970-talets revolutionära vänster slående. Sverigedemokraterna bär på ett budskap om revolution. En nationell revolution.

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

Brexit: Kommer May att orka hela vägen upp?

Ser och hör just den diskussion som uppstått i det brittiska parlamentet efter att premiärminister May’s avtal om Storbritanniens utträde ur EU återigen röstats ned. (BBC har en särskild kanal som sänder enbart parlamentsarbetet – en fantastisk transparens.) Det är idag 17 dagar kvar till den tidsgräns då processen kring Storbritanniens utträde ur EU skulle vara klart (29 mars). Under denna vecka kommer ett flertal avgörande parlamentsomröstningar i frågan att äga rum. Situationen är allt annat än klarlagd och än mindre avslutad. Frågan om en ny omröstning, ett nyval, en s k hård brexit eller någon form av förlängning av processen (så ser jag möjligheterna) har ännu inget svar.

Jag har inte professionellt fördjupat mig i brittisk politik eller i förhandlingsprocessen kring Brexit, men jag ser den desperation som präglar de aktiva ledamöterna i diskussionen just denna kväll. Och det är inte roligt att se. För den som vill förstå både komplexiteten och konsekvenserna av olika beslut rekommenderar jag BBC:s oerhört pedagogiska guide här.

För Skottland hänger förstås Brexit-debatten också samman med kraven på självständighet. När den tidigare omröstningen om självständigheten hölls 2014 var ett av hindren eller bekymren att landet då skulle tvingas lämna EU. Nu måste Skottland lämna EU ändå, mot sin vilja enligt utfallet i Skottland (62 procent för att vara kvar) vid folkomröstningen om utträde ur EU 2016.

Min personliga åsikt är att det är ett mycket stort misstag av Storbritannien att lämna EU. Men jag är också bekymrad på ett mer demokratiteoretiskt plan över att folkomröstningen tillkom som ett försök från tidigare premiärminister Cameron både för att ena sitt parti i denna fråga (där han själv önskade bli kvar) och för att vinna ett parlamentsval. Det har funnits ett motstånd mot EU i stora grupper i Storbritannien under lång tid, det är partiet UKIP också ett tecken på, men grundläggande är att den politiska eliten har inte förmått komma vidare från den konflikten sedan medlemskapet 1973. När Cameron valde att använda denna extremt känsliga fråga som han gjorde var förstås hans ambition att en gång för alla avsluta debatten och gå vidare. Hans fatala felbedömning har fått de konsekvenser vi kan se framför våra ögon dessa dagar i mars 2019. Att lösa partipolitiska problem genom att göra dem till nationell politik, eller snarare internationell politik, är mycket sällan en lyckad strategi.

Man kanske skall hålla med gamle general de Gaulle (president i Frankrike 1959-1969) som önskade hålla Storbritannien utanför EU. ”Storbritannien är en ö.” Hans motiv var att en ö-nation hade helt andra försvarspolitiska möjligheter, handelspolitiska likaså, men också att man var ett imperium med andra globala åtaganden och med särskilt starka relationer till USA. Han pekade åtminstone i den riktning som utvecklingen faktiskt gått.

***

Kanske är Theresa May’s väg just nu ungefär lika tung som min vandring till toppen av Arthurs Seat i Edinburgh idag (se bild) i stormbyar, på hala lerstigar och över vassa bergskanter och stenar? Jag kom hela vägen upp. Gör May det?