De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

Brexit: Kommer May att orka hela vägen upp?

Ser och hör just den diskussion som uppstått i det brittiska parlamentet efter att premiärminister May’s avtal om Storbritanniens utträde ur EU återigen röstats ned. (BBC har en särskild kanal som sänder enbart parlamentsarbetet – en fantastisk transparens.) Det är idag 17 dagar kvar till den tidsgräns då processen kring Storbritanniens utträde ur EU skulle vara klart (29 mars). Under denna vecka kommer ett flertal avgörande parlamentsomröstningar i frågan att äga rum. Situationen är allt annat än klarlagd och än mindre avslutad. Frågan om en ny omröstning, ett nyval, en s k hård brexit eller någon form av förlängning av processen (så ser jag möjligheterna) har ännu inget svar.

Jag har inte professionellt fördjupat mig i brittisk politik eller i förhandlingsprocessen kring Brexit, men jag ser den desperation som präglar de aktiva ledamöterna i diskussionen just denna kväll. Och det är inte roligt att se. För den som vill förstå både komplexiteten och konsekvenserna av olika beslut rekommenderar jag BBC:s oerhört pedagogiska guide här.

För Skottland hänger förstås Brexit-debatten också samman med kraven på självständighet. När den tidigare omröstningen om självständigheten hölls 2014 var ett av hindren eller bekymren att landet då skulle tvingas lämna EU. Nu måste Skottland lämna EU ändå, mot sin vilja enligt utfallet i Skottland (62 procent för att vara kvar) vid folkomröstningen om utträde ur EU 2016.

Min personliga åsikt är att det är ett mycket stort misstag av Storbritannien att lämna EU. Men jag är också bekymrad på ett mer demokratiteoretiskt plan över att folkomröstningen tillkom som ett försök från tidigare premiärminister Cameron både för att ena sitt parti i denna fråga (där han själv önskade bli kvar) och för att vinna ett parlamentsval. Det har funnits ett motstånd mot EU i stora grupper i Storbritannien under lång tid, det är partiet UKIP också ett tecken på, men grundläggande är att den politiska eliten har inte förmått komma vidare från den konflikten sedan medlemskapet 1973. När Cameron valde att använda denna extremt känsliga fråga som han gjorde var förstås hans ambition att en gång för alla avsluta debatten och gå vidare. Hans fatala felbedömning har fått de konsekvenser vi kan se framför våra ögon dessa dagar i mars 2019. Att lösa partipolitiska problem genom att göra dem till nationell politik, eller snarare internationell politik, är mycket sällan en lyckad strategi.

Man kanske skall hålla med gamle general de Gaulle (president i Frankrike 1959-1969) som önskade hålla Storbritannien utanför EU. ”Storbritannien är en ö.” Hans motiv var att en ö-nation hade helt andra försvarspolitiska möjligheter, handelspolitiska likaså, men också att man var ett imperium med andra globala åtaganden och med särskilt starka relationer till USA. Han pekade åtminstone i den riktning som utvecklingen faktiskt gått.

***

Kanske är Theresa May’s väg just nu ungefär lika tung som min vandring till toppen av Arthurs Seat i Edinburgh idag (se bild) i stormbyar, på hala lerstigar och över vassa bergskanter och stenar? Jag kom hela vägen upp. Gör May det?

 

 

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

Januariöverenskommelsen: en vändpunkt för det svenska partisystemets utveckling?

Kommer vi att nästa vecka att få en regering i Sverige? Ja, jag tror det i skrivande stund, trots att det pågår mobilisering inom Vänsterpartiet för att rösta nej till Löfven. Om V kommer fram till den slutsatsen så är det mycket osannolikt att talmannen ens lägger fram Löfven för omröstning i den nu tredje omröstningen. Om jag förstått rätt så kan Socialdemokraterna förhandla med vem man vill vid sidan av de 73 punkterna i överenskommelsen, och hur V då skulle kunna hållas utanför ”allt” inflytande tycks egendomligt.

Men vid sidan av hur dessa taktiska frågor skall hanteras så är en ny regering med sin tyngdpunkt i mitten faktiskt ett historiskt steg för det svenska partisystemet. Vi har i så fall fått en regering där värderingsfrågorna inom ramen för den s k GAL-TAN-skalan avgjort regeringsbildningen istället för den klassiska vänster-höger-skiljelinjen. Den sedan en tid etablerade blockpolitiken har i så fall lidit ett betydande nederlag genom att en liberal värdegemenskap fått avgöra den politiska inriktningen då Sverigedemokraternas inträde på scenen skapat ett tre-blockssystem. I Sveriges politiska historia kommer 2018-2019-års regeringsbildning att bli en självklar referenspunkt för alla statsvetarstudenter och bli ett märkesår för ett nytt svenskt politiskt landskap.

Socialdemokraterna är fortfarande en nyckel till regeringslåset eftersom de rödgröna fick ett ynka mandat mer än den borgerliga alliansen. Moderaternas förmåga att leda alliansen är ifrågasatt eftersom de liberala partierna (C och L) tar sina värderingar på större allvar än vad Kristersson tycks ha förstått. I skrivande stund menar KD:s ledare Ebba Busch Thor i SvT:s Agenda att det varit bättre att tillträda som Alliansregering för att sedan få avgå om man inte får igenom sin politik då SD inte stödjer dem. En situation som alltså väldigt sannolikt skulle utsätta Sverige för en ny regeringskris långt innan mandatperioden avslutas.

Som jag ofta sagt i olika sammanhang så måste politiken kännetecknas av pragmatism, försonlighet och förhandlingsvilja. Hur detta slutar vet vi inte, men det har ändå redan nu visat på partisystemets transformation under trycket av en ny nationalistisk höger och en ny framväxande skiljelinje även i svensk politik. Och om överenskommelsen håller så har Sverige gått en annan väg än våra skandinaviska grannar och många av de europeiska länderna.

Utpressning, anpassning och isolering – olika strategier i mötet mellan demokrati och populism

Idag säger Sverigedemokraterna att enda möjligheten för någon regeringskonstellation att få deras stöd i riksdagen är att tillgodose deras viktigaste krav, nämligen en minskad invandring. Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, kallar själv utspelet för ett ultimatum. Inget parti i riksdagen har ännu (såvitt vi vet) förhandlat sakpolitik  med SD, men Karlssons utspel är heller ingen förhandlingsinvit, det är istället ett agerande som överensstämmer med vad partiforskningen kallar ett partis ”utpressningspotential”. Om ett nytt parti skall påverka konkurrensen mellan partierna i ett partisystemet måste det antingen vara en tänkbar koalitionspartner eller ha s k utpressningspotential. SD är inte önskat av något parti som koalitionspartner och bara ytterst motvilligt som stöd för en regering (M och KD). I en parlamentarisk situation utan klara majoritetsförhållanden använder SD därför den makt som erbjuds; utpressning.

Syftet är att tvinga andra partier att närma sig den egna ideologiska positionen. På det sättet kan partiet få ett inflytande även utan förhandlingar. Alla partier agerar inte så även om det vore en möjlighet. De flesta partier försöker förverkliga sin politik med hjälp av förhandlingar, kompromisser och förslag i syfte att påverka regeringen eller utöva vass opposition.

Frankrikes president 1959-1969 Charles de Gaulle tyckte inte att partier skulle ha för stort inflytande i en demokrati. Hans demokratisyn byggde på en uppfattning av närmast monarkiskt ursprung där den politiska ledaren själv mötte folket i val, utan de mellanhänder som partierna utgjorde. Men det är just som mellanhänder – eller länkar – mellan väljare och valda som partierna är livsnödvändiga för en demokrati. I dagens Europa ser vi en mängd nya partier som hävdar att de står för den okorrumperade och genuina folkviljan, trots att de endast  har 10-20 procent av väljarna bakom sig. Budskapen är färgade av en populistisk retorik om ett bedraget folk och en korrumperad elit och bygger på en uppfattning av ett samhälle utan intressekonflikter. Oftast är dessa partier nationalkonservativa och bygger på en idé om nationen som ett organiskt helt och konflikten är därför uppbyggd mellan ”vi” i folket och ”dom” som antingen är eliten eller främlingar, eller båda. Dessa partier spelar s a s på en annan spelplan än andra partier, då de menar sig representera folket som helhet på ett närmast mytologiskt sätt. Och detta trots att dessa partiorganisationerna i allmänhet är ovanligt elitstyrda, hierarkiska och slutna.

Poängen med politiska partier är inte att de var och en för sig representerar en folkvilja och sedan konkurrerar med andra motsvarande partier om vilken folkvilja som skall komma till makten – och då inkarnera hela makten utan att dela den med någon. Folkviljan är ju odelbar. Att konkurrera med sådana partier i ett partisystem blir en maktkamp, en kamp om hur demokratin skall uttolkas. Partier med populismens retorik är logiskt sett fiender till en liberal demokrati; andra partier konkurrerar om väljarnas stöd för att få möjlighet att genomföra sin politik, populistiska partier konkurrerar med andra partier i syfte att förändra systemet. Syftet är att genomdriva en politik där demokratins pluralism och rättigheter är hot istället för självklara delar av systemet.

Men hur motverkar man att partier av populistisk eller systemfientlig typ får fortsatt väljarstöd? En del menar att sådana partier skall förvisas från demokratins spelplan och isoleras, andra menar att man måste lyssna på deras väljare och anpassa sin egen politik för att gå dessa till mötes. I en nyligen publicerad studie* tycks resultaten peka på att båda dessa strategier måste användas samtidigt för att ha effekt. En isolering och exkludering av SD bör alltså kombineras med en justering av det egna politiska innehållet. Det är ju ingen enkel väg, att ett parti är exkluderat och isolerat brukar ju bero på att övriga partier på ideologiska grunder motsätter sig partiets politik. Hur skall andra partier då förväntas anpassa sin egen politik efter detta s k paria-parti? Alldeles klart tycks det dock vara att enbart anpassning av sin politik till t ex SD inte kommer att minska väljarstödet för det partiet alls. Endast om en sådan justering av det egna budskapet kombineras med skarp ideologisk och organisatorisk isolering av partiet finns en viss effekt.

***

För några år sedan formulerade sig en politisk debattör ungefär så här: ”Jag skulle ju helst av allt vilja att x-partiet hade alla 349 platserna i Sveriges riksdag, men nu är verkligheten en annan…”  Jag har kommit ihåg det eftersom påståendet när det gjordes tycktes vara en självklar sak; att alla väljare önskade att det egna partiet hade alla platser i riksdagen. Sådana utsagor är dock anti-demokratiska (även om det absolut inte var debattörens avsikt) eftersom det förutsätter en önskan att den egna uppfattningen skall vara allenarådande. Så fungerar inte en modern och liberal demokrati – istället är det förhandlande och kompromissandet mellan olika artikulerade intressen som är själva nerven i ett demokratiskt styrelseskick.

Lästips om populism och demokrati: Jan-Werner Müller ”What is populism?”

* Joost van Spanje & Nan Dirk de Graaf (2018) How established parties reduce other parties’ electoral support: the strategy of parroting the pariah, West European Politics, 41:1, 1-27, DOI: 10.1080/01402382.2017.1332328

 

 

 

Vad är viktigast – att förverkliga den egna politiken eller att blockera Sverigedemokraterna?

Den som väntar på något gott kan aldrig vänta för länge heter det i ordspråket. Men frågan är om vi skall få vänta på en regering ända till nästa ordinarie val?

Situationen är, som alla visste på förhand, extremt komplicerad. Partierna har gett löften om samarbeten och icke-samarbeten, och ett parti har inte ställt ut några andra löften än att man röstar ner allt som inte ger det egna partiet inflytande.

En grundläggande förutsättning för ett politiskt parti är att man vill försöka förverkliga den politik man gått till val på. Några moraliska betänkligheter kan man inte ha i denna fråga. Partiet verkar på väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan i syfte att förverkliga den politik som partiets medlemmar och ledning på olika, mer eller mindre interndemokratiska, sätt kommit fram till.

Därför är det partistrategiskt märkligt när Liberalernas Jan Björklund säger att det vore bättre med en regering som bestod av Socialdemokrater och Moderater, än att hans eget parti skulle kunna sitta i en mittenregering. Syftet är att kunna vara i opposition samtidigt som de båda huvudmotståndarna S och M är oskadliggjorda i en påtvingad gemenskap.

Likaledes är det partistrategiskt märkligt att Centerpartiets Annie Lööf vidhåller att hela alliansen skall regera med stöd av S. Den lösningen tvingar in Socialdemokraterna i en position där de inte skulle kunna förverkliga sin egen politik utan istället understödja en politik som tänkts ut av partier som står långt från Socialdemokratin i centrala policyfrågor. Syftet är att tvinga andra partier att betala priset för att hålla SD från inflytande men själv få möjlighet att förverkliga sitt program.

Och lika partistrategiskt märkligt är det att Ulf Kristersson i sina sonderingar för att hitta en regering som kan tolereras (inte stödjas, bara tolereras) av riksdagen inte diskuterat med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna vilka krav de skulle ställa för att inte rösta ned en regering med fyra borgerliga partier.

Bakgrunden är att det svenska partisystemet just nu genomgår vad som sannolikt är en bestående transformation. I systemet finns nu åtta partier som dels har olika positioner på en höger-vänster-skiljelinje, dels har olika positioner på en ny skiljelinje som vi kan kalla GAL-TAN. Därutöver finns ett flertal ”karteller” i systemet som bygger på ideologisk närhet: Alliansen; M+KD; L+C; S+Mp; S+Mp+V samt SD som inte ingår i någon kartell.

I första hand är det Sverigedemokraternas skugga som vilar över regeringsförhandlingarna. Men flera av partierna har svårt att avgöra vad som är viktigast: att hålla SD borta från inflytande eller att förverkliga sin egen politik. För Centern och Liberalerna är den frågan just nu avgörande, och sannolikt inser partiledningarna att dessa två också hänger ihop. (Med SD-inflytande blir det svårare att få igenom sin egen politik.) För Mp och S lär frågan komma smygande under Löfvens sonderingar.

Det finns bara en utväg ur detta dilemma och det är att varje parti bestämmer vad som är viktigast; att maximera möjligheten att förverkliga den egna politiken eller att maximera möjligheten att isolera SD från inflytande över den svenska politiken. I detta beslut spelar också partiets storlek roll; är man trolig som dominerande parti i en koalition eller mera som en junior partner?

***

Den som lever får se. M som i möte eller M som i Moderaterna. Eller M som i mitten…

 

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….