En av de mera oväntade, och glädjande effekterna av journalistuppbådet som belägrade Sveavägen 68 i Stockholm under Socialdemokraternas VU-sammanträde under torsdag och fredag var den absurda humor som snabbt spred sig i sociala medier. Sällan har jag haft så roligt som när jag läste alla kommentarer om de stackars huttrande journalisterna liksom de ofta lika roliga kommentarerna från desamma på t ex twitter och facebook. Humorn flödade och stod inte den den gamla sovjetiska satiren efter, när lustiga hashtags och ordvrängeri fick ersätta den substantiella debatten. Men bortsett från det var väl det journalistiska fiskafänget fåfängt.
Den svenska socialdemokratins klass-koalition mellan medelklass och arbetarklass gjorde löntagargruppen till den dominerande kraften i svensk politik. Det var så svensk socialdemokrati blev vad Fredrik Reinfeldt idag kallar ”ett statsbärande parti”. Socialdemokratin var en naturlig kraft att ansluta sig till för den samhällsengagerade löntagaren i och till vänster om den politiska mitten. Så är inte längre fallet. Även de ledargestalter som följt partiet länge har lämnat för andra mer attraktiva positioner, karriärer eller möjligheter. Det handlar inte om maktbegär men om människor som har visioner, idéer och kraft som de vill förverkliga i form av ett intresse för politik och det gemensamma. Partiet har inte förmått behålla och odla ledare som t ex Margot Wallström, Ulrika Messing, Thomas Bodström, Pär Nuder, Anders Lago och Jan Nygren. Andra har gått bort som Anna Lindh och Kjell Larsson. Redan i samband med valet av Mona Sahlin kritiserades valproceduren till ny partiledare, en kritik som blåste upp till full orkan kring valet av Juholt och redan från början gav honom ett svagt mandat. Det mandatet gjorde han dock själv starkare genom inledningen av sitt ordförandeskap – för att sedan steg för steg urholka tilltron till den egna förmågan som partiledare.
Socialdemokratins ledarkris handlar inte om Håkan Juholt, han är möjligen ett symptom på oförmågan i partiet att vaska fram ledartalanger. För ett parti som under 90-talet blev alltmer slutet under Göran Persson, där hierarkierna blev starkare i samband med minskande medlemsunderlag och -engagemang och där partiet lutade sig mer mot en organisationsapparat och kommunikationsteam blev förlusten 2006 ett dråpslag mot partiets möjlighet att upprätthålla sin centrala maktposition. Socialdemokratin lider av en organisatorisk atrofi (förtvining) som i sig själv leder till en nedåtgående spiral, en spiral som stöter ut och bort såväl goda krafter för förnyelse som tänkbara ledartalanger.
Personligen tror jag att Håkan Juholt nu blivit en belastning för ett parti som redan förlorat sin inre vitalitet. Skall socialdemokratin kunna återkomma och utgöra ett relevant regeringsalternativ så krävs det närmast Herakliska storverk, och trots min beundran för Juholts fantastiska förmåga att tåla motgångar och stå pall så tror jag inte att det är han som kan genomföra dem. En ny ledare får dock under inga som helst omständigheter tas fram på det slutna och närmast bigotta sätt som skett med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Lär av andra partier med aktiva medlemmar som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Hur det än går med Håkan Juholt så behöver både Sverige och den nuvarande regeringen en vital opposition, en opposition som kan skärpa konflikterna, utgöra alternativ för stora grupper väljare och som kan delta i att utveckla en politik som bryr sig om social ojämlikhet, arbetslöshet och vanliga människors otrygghet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Håller med om att problemet är större än personen Juholt. Men att partiet skulle kännetecknas av en kommunikationsorganisation är motsatten till min uppfattning. Moderaterna vann valet 2006 med förändrad kommunikation à la Schlingmann, och sedan dess har (S) förlorat allt i kommunikationsväg. De har börjat använda ”lyssna in” och ”min utgångspunkt” som är moderata språktillverkningar. Och dagens presskonferens var ett skämt. Jämtin i någon opassande klänning som utstrålar fredagsmys snarare än allvar. Dessutom kunde hon inte motstå att svara på journalisternas skrikande frågor trots att de innan sa att det inte skulle vara några frågor.
Mitt tips är att byta ut kommunikationsavdelningen, se till att skapa egna ord istället för att använda moderaternas och inse att det är viktigare att vinna media än väljarna i storstäderna.
Jonas: Du har helt rätt, jag menar snarast att partiet lutar sig mot dessa organ, inte att de är särskilt framgångsrika…
VS
Om de figurer du nämnt hoppat av för att partiet inte längre är i maktställning, ja då kan det väl kvitta? Politik får aldrig bli en födkrok eller karriärväg, då får vi fel sorts människor där. Tyvärr har det nog redan blivit fel sedan länge i det avseendet och kvar är nu en samling grå teknokrater utan större passion och karisma. Östros, Österberg och Damberg väcker väl knappast entusiasm hos någon? Därvidlag skiljer sig Juholt hälsosamt åt. Han är vital och entusiasmerande, men tydligen inte tillräckligt höger för att tolereras av partiets högerfalang. De misstag han sagts göra hade väl varit småsaker om hans politiska riktning varit accepterad i partiets högre sfärer? Nu tar man istället misstagen till intäkt för att göra sig av med en politisk fiende, en inre sådan. Pressen har tacksamt tagit emot och agerat drevkarlar som tack.
Det är väldigt viktigt att Sverige får an fungerande opposition snarast möjligt. Sedan är det också viktigt att S-ledaren håller fast med Juholts nej till ett undertecknande av euro pakten.
Håller fullständigt med om analysen, även om jag inte håller med om att det hela började med Göran Persson. Så länge jag har varit politiskt aktiv (sen 1970) har S varit ett slutet och hierarkiskt parti där allt ifrågasättande av någon sakfråga har setts som ett moraliskt förkastligt förräderi, och där tillit till partiledningen har varit överordnad alla andra kvaliteter.
Att S fick en så stark ställning tror jag helt berodde på att vi från ca 1920 hade en osedvanligt stark och aktiv arbetarrörelse, som inte var rädd att ta konflikter. Sverige var faktiskt världens mest strejkbenägna land på 20-talet. På grund av detta ansåg även kapitalägarna att det var bättre med kompromisser än med öppen strid.
Emellertid var det lättare att regera om folk höll tyst, och det visade sig vara en övermäktig frestelse för en regering som samtidigt var partiledning. Hierarkiseringen började åtminstone 1932, kanske tidigare (Branting framstod ju för många som något av en gud).