De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.
I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:
1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.
2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst, och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.
3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?
När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.
* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.
** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.
VÄNSTRA STRANDEN 
Är inte Eastons definition av politik den bestämmande fördelningen av VÄRDEN(”values”; såväl materiella som icke-materiella) i ett samhälle? Även de normer som styr våra beteenden — allt från att inte gå mot röd gubbe till att inte mörda — är således, enligt Easton, politik.
Den auktoritativa värdeallokeringen, om man skall vara exakt. Jag uppfattar värde/value här som såväl materiella som icke-materiella resurser. Inte som värdesystem eller normer. Jfr också Lipset/Rokkkans diskussion om att konflikter längs de materiella konfliktlinjerna går att kompromissa kring, men inte kring de värderingsbaserade.
VS
Vettigt som alltid!
För mig är att detta ett jätteproblem dvs att resursfördelningsdebatten är så vingklippt. Det har ju varit så i många år och den har urgröpt vänstern. Hela det ”identitets-politiska” projektet ( pomo ) är en del av grenarna på vänsterträdet men det är inte stammen. Just nu känns det som det är huvudfåran. Stammen måste alltid vara fördelning av resurser. Sverige är inget fattigt land. Vi har råd att bygga bostäder. Vi har råd att ge utbildning till alla. Det är ingen ekonomisk fråga, utan det handlar om ”Den auktoritativa fördelningen av resurser.” .
Begrepp som White Trash blir begripliga i en debatt utan fördelning. WT står då för alla dem som inte klarade av ”kampen” i samhället utan måste på något sätt tas om hand av ”skyddsnätet” http://bit.ly/oSaVT8 . Människan ( jag tycker ordet människa är vackrare än hen ) blir på många sätt avklippt ifrån sin historia, när vi tar ifrån henne sin bakgrund. En bakgrund som inte enbart hennes; Människan är ju hennes relationer. I begreppet relationer ingår klass, kön mm. I ett individuellt samhälle är vi INTE våra relationer bara isolerade individer med livsmål som styrs av våra val – i ett individuellt ( pomo ) samhälle hamnar våra konflikter ofta i familjegräl, på fotbollsläktaren, tablett ätande osv. Konflikter försvinner inte bara för att vi har förpassat dem in i oss själva. Och det tragiska är att vi kan inte lösa våra konflikter hur många terapitimmar vi än lägger ner. För många av våra problem är inte mina, utan allas.
Vidare så är ju ”Faling down” tanken lika gammal som borgerlighetens framväxt. Rädslan för pöbeln, massan och inte synas, men samtidigt vara med i ”gänget” är en klassisk borgerlig konflikt. Att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin är nog så nära ett borgerligt ideal man kan komma ( typ Reinfeldt som går sida med sida med folket ). En fot i varje klass, kampen att lyckas utan flygande sparvar, är medelklass ideal av stora mått. http://bit.ly/aOP3aZ. Jag tror att Ortega Y Gasset bok ”massornas uppror” ifrån 1930 fortfarande har mycket att berätta när det gäller medelklassens syn på massan/WT. En kopp kaffe för 10kr eller en för 50? Nej, det är inte innehållet som skiljer oss åt, utan kostnaden. Ingen vill trängas med svenne banan!
Borgerligheten har alltid haft disciplinering av WT som mål. Den anständige arbetaren har alltid varit ett ideal är så än idag. Arbetaren som går upp varje dag till jobbet, betalar skatt, aldrig sjuk, drömmer om bostadskarriär, tar ansvar för sina barn, pluggar på kvällar, strävar framåt osv. I motsats till dem där som kräver bostad, vill ha a-kassa, studielån, bra dagis, leva ett liv på sina egna villkor osv dvs. en oändlig räcka av bidrag som aldrig tar slut. För egentligen vill de inte arbeta, ta ansvar, bara lata sig i all oändlighet. Men, arbetaren ska veta vem han är och vem som bestämmer. En gammal film visar väl borgerlighetens syn på massorna vita som svarta. http://bit.ly/tB6Q1X.
Borgerligheten har ALDRIG haft som mål att omfördela ett samhälle. Om vänstern fortsätter med sitt identitetspolitiska projekt, glömmer man bort, förtränger, vår tids största problem; Arbetslösheten. Vi lever inte i en finanskris utan arbetslöshetskris. http://bit.ly/yhOJo7 Arbetslöshet är också en fråga om fördelning. Rätten till arbete är gammal slogan som måste tillbaka. http://bit.ly/a9iwLL
Så visst sår vi fröet till det auktoritära system om vi inte snart gör något, så är det!
Lysande råsop mot Arena-gänget! Här gäller det för oss materialister att hålla ihop!
Äntligen tar nån upp det jag tänkt och försökt få fram (fast på feministiska forum) och fan det är exakt det här jag ville säga. De här sidospåren som tagit groteska proportioner spär på klassskillnader och rasism, för det är som du säger polariserade disskusioner som hålls akademiker.” Vanligt” och ännu mer folk som inte bott i Sverige länge står helt utanför det här. Det här är saker man kan spara till när ekonomiskmakt är jämnare fördelat, villkot kommer ge utdelning på det det här planet oxå
Tack för kommentarer. Disciplinering är en viktig mekanism i klass-samhället, och dess evige följeslagare. Och, jag lär med en dåres envishet fortsätta att hävda makt och resurser som de avgörande politiska frågorna, då blir det en helt annan plattform att kräva t ex kvinnors rättigheter. Roligt att jag inte är ensam.
VS
Känner att jag ville kommentera detta också. Delar din uppfattning till 100%, det som tidigare gick under benämningen klassfrågor måste komma igen, av det enkla skälet att ojämlikhet både ekonomisk, social, hälsomässig och arbetsmarknadsmässig ökat nu under en lång rad år. Jag bloggar en del om detta. Gini-koeficienten i Sverige, Eurostat-rapporten om Europas invandring, hälsostatistik m.m. som jag tagit del av tycks tala sitt entydiga språk, vi har inte så mycket att slå oss på bröstet för längre i de här frågorna. En journalist sa till mig för ett tag sedan att han tyckte det verkade som om ordet solidaritet var på väg att försvinna ur det svenska språket.