Etikett: klass

En bref: Vi måste sätta stopp för den social snedrekryteringen till högre utbildning

Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning.

Ja, så skrev jag i min söndagskrönika den 16 juni i Borås tidning. Märkligt nog handlar väldigt lite av utbildningsdebatterna om att det fortsätter att vara barn till högutbildade föräldrar som tar examen på universitet och högskolor. Istället är det mycket prat om sådant som mobilförbud och ordningsbetyg – samtidigt som klassklyftorna fortsätter att reproduceras i de yngre generationerna!

Och allra mest problematiskt är det att skiljelinjen mellan landsbygd och stad förstärker könsskillnaden i högre utbildning – pojkar på landsbygd är extremt underrepresenterade i högskolan.

Att utbildning skapar frihet för individen är på många sätt givet, men att öppna nya möjligheter att läsa ämnen och fält som kanske inte är de givna är också en frihet. Jag skulle vilja se akademiska basår, och särskilt inom humaniora för att öppna vägar in i akademiska studier för nya grupper och inom nya fält.

 

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.

En bref: Lite mer om näthat

Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.

Så skrev jag i GP när jag i torsdags gav mig in i debatten om näthat, återstartad i DN av Jonas Thente, men förstås en debatt som pågår mer eller mindre ständigt.

Jag vet inte om Thente egentligen ville så mycket mer än dra igång en debatt, och i så fall fick han ju det, men jag reagerade på vad jag tyckte var en fladdrighet, brist på precision och ganska provinsiella perspektiv på ett gammalt demokratiskt fenomen.

Många andra har också skrivit i ämnet men jag kanske helst ser att fler tar del av den forskning på området ”näthat” som trots allt finns. Man kan t ex starta med Raphael Cohen-Almagor, ”The scope of tolerance” eller söka sig vidare i den diskussion som förs inom filosofioch statsvetenskap kring just tolerans, hat, demokrati och opinionsbildning.

En bref: Barnfattigdomen är en fråga om klassklyftor

Att vart åttonde barn lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll bör givetvis också relateras till den ekonomiska utvecklingen generellt bland barnfamiljerna under senare år. Medan andelen barnfamiljer med låg inkomststandard varit mer eller mindre oförändrad sedan 1990-talets början har de allra flesta barnfamiljer fått det reellt ekonomiskt bättre de två senaste årtiondena. Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard och andelen barnfamiljer som har minst tre gånger detta gränsvärde har ökat från 4 procent 1991 till 19 procent av alla barnfamiljer 2010.

Ojämlikheten bland barnfamiljerna har således ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.

Så skriver professor Tapio Salonen i dagens Svenska Dagbladet angående det uppmärksammade inslaget i Uppdrag Granskning i SvT i veckan. På samma sätt framhöll professor Björn Halleröd för mer än två år sedan att fattigdom i Sverige måste ges en nationellt kontext, ses som relativ, om den skall vara relevant: ”Fattigdom är att vara utestängd från materiella ting och sociala värden som är självklarheter för den stora folkmajoriteten. Vi ska inte acceptera att samhället har olika måttstockar för olika människor.” (Framtider, sid 18)

I såväl Sverige som flera andra västländer har klyftorna ökat under det senaste decenniet. OECD konstaterade redan 2008 att ”barnfattigdomen” ökat påtagligt med ”pensionärsfattigdomen” minskat lika påtagligt. (s 3 i länken) Konsumtionssamhället har skapat en underklass, en grupp människor som är ställd utanför när alla andra har VIP-kort till värmen och gemenskapen. Jag kan inte förstå att en gnällig diskussion och ett program med oklart kritiskt syfte skall stå i vägen för det faktum att Sverige håller på att återskapa klassmärkena – om än de ser annorlunda ut än när jag växte upp. Då när jag som tolvåring betalade 100 surt hopsparade kronor för en utsliten och tunn Bogner-jacka som jag köpte av en kompis, bara för att få se ut som alla andra.* Det handlade inte om att jag frös och svalt, det handlade om att inte skilja ut sig från de andra. Svårare än så är det inte. Och, det går inte att förneka, skillnaderna är mycket större idag än när jag växte upp. Är det liksom okej, eller?

Läs också Andres Lokko i dagens Svenska Dagbladet.

* Vid den tiden tjänade en genomsnittlig vuxen manlig industriarbetare 17.50 i timmen.

Vad händer när resursfördelning försvinner ur den politiska debatten?

De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.

I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:

1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.

2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst,  och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.

3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?

När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.

* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.

** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.

Fotbollsvåld handlar om identitet, manlighet och alkohol

Återigen kan vi läsa och höra alla innovativa recept på att få en ”huligan-fri” fotboll: bort med ståplats, registrera alla besökare, personliga biljetter, klubbarna måste ”ta ställning”, regeringen skjuta till pengar och supporterklubbarna ta tag i saken osv. Jag har hört allt detta så många gånger att jag inte längre riktigt lyssnar. Låt mig säga det direkt – jag har inget alternativt recept, jag vill bara att vi funderar på om detta verkligen kommer åt problemet? Vill vi komma åt problemet?

Vad är det den unge mannen i Malmö gjort? Han har onekligen betett sig som en idiot men det är ju inte olagligt. Han har överträtt en regel som upprättats på privatägt område, konsekvenserna blev jättestora eftersom sportens egen domstol (domarna) anser att beteendet måste stävjas. Men han har inte mördat någon, inte ens skadat någon trots att han kunde ha gjort det. Låt oss ha lite proportioner på händelsen. Fotbollen kommer inte att dö och ordningsproblemen i samband med sport kan ta sig betydligt mer våldsamma uttryck. (Den här idén fick jag av en okänd journalist, beklagar att jag glömt namnet.)

Märkligt nog var min första tanke när jag såg bilderna på den 18-årige bråkmakaren ”stackars hans mamma”. Mamman har nu vädjat om att ge sonen en schysst rättegång och inte ägna sig åt lynchstämning. Jag undrar var den kvalitativa skillnaden ligger mellan det den unge mannen gjort och det hat och symboliska våld han nu utsätts för på nätet?

Min uppfattning är att många av de recept som framförs för att bli av med fotbollsvåldet säkert kan ge viss effekt. Vi vet att tror man på en åtgärd så har den ofta en viss effekt, okänt hur. Sedan använder man något annat medel, tror på det och då fungerar det också.

Men, det som ingen tycks vilja prata om är att det verkliga våldet kring fotbollsmatcher (slagsmål i Landala häromveckan när jag körde förbi t ex) och våldet mellan åskådare alltid försigår mellan män i viss ålder, nästan alltid berusade eller drogpåverkade,  och har funnits kring fotbollen sedan decennier. Fotbollen är en historiskt sett arbetarklassförankrad sport, våld har alltid varit vanligare bland yngre arbetarmän i städerna. Att alkohol är ett villkor för våld vet vi genom att runt 80 procent av alla misshandelsfall har en gärningsman som är berusad. Lägg därtill den identifikationsprocess som fotbollen tillhandahåller för unga män som står på gränsen mellan barn och vuxen och du har en för vissa individer mycket explosiv blandning.

Om vi inte börjar tänka på fotbollsvåldet i termer av samhällsvåld, begånget av unga män i samband med alkohol och en stark identitet som sätts på spel så tror jag inte att Sverige på något avgörande sätt kommer att kunna förändra mängden våld i samband med fotboll.

Läs Anders Widfeldt om fotbollssupportrar (2002) här.

Läs en uppsats om fotboll och manlighet (2008) här.

Politiken växlar, klassröstningen består

Många är de som menat att klassröstningens minskande betydelse också innebär att partier och politiska aktörer skall sluta tänka i klasstermer. Ett amerikanskt inspirerat schema där 70 procent av befolkningen anses tillhöra en heterogen medelklass och 10 procent tillhör överklass och 20 procent underklass har vunnit insteg i den svenska debatten. Vad som emellertid sällan kommer upp till ytan i den diskussionen är att den minskande klassröstningen närmast uteslutande berör arbetarklass och röstning på vänsterpartier. Få skiljer också på klassröstning i traditionell mening där klass är en definierad befolkningsgrupp med en gemensam kollektiv identitet samt organisering och klassposition vilken helt enkelt hänför sig till individens position på arbetsmarknaden. En tydligare sådan skiljelinje hade gjort klassdebatten på ABF i Göteborg för en dryg vecka sedan klarare.

Om vi använder oss av begreppet klassposition som indikator på klassröstning finns det fortfarande ett mycket starkt samband mellan klass och vilka partier man röstar på. Statsvetaren Daniel Oesch* har i en jämförande studie av Storbritannien, Tyskland och Schweiz visat att den traditionella klassskiljelinjen består i Tyskland och Storbritannien, trots att de dåvarande socialdemokratiska regeringsledarna Blair och Schröder inte precis kan sägas ha stått till vänster i sina partier. Oesch visar också att utbildningsnivå – allt annat lika – ökar sannolikheten att stödja ett liberalt eller vänsteralternativ (där de gröna ingår) i alla länderna medan det inte alls påverkar sannolikheten att stödja de konservativa alternativen.

I såväl Storbritannien som Tyskland är det mer sannolikt arbetarklassen att stödjer den traditionella vänstern och minst sannolikt att man stödjer den nya, liberala vänstern, men också osannolikt att man röstar höger. På samma sätt är det traditionella borgerskapet och småföretagare de som har lägst sannolikhet att rösta vänster. I Schweiz däremot är den starkaste skiljelinjen mellan högutbildade grupper som arbetar i yrken med mellanmänskliga relationer och samhällsfrågor å ena sidan och arbetare i produktionen och småföretagare å den andra. Den förstnämnda gruppen röstar vänster och liberalt medan den senare gärna väljer det högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet (SVP).

Oesch poängterar att den så ofta diskuterade medelklassen (salaried middle class) inte alls är så homogen som debatten ger intryck av. Den del av medelklassen som arbetar med s k socio-kulturella yrken (hälsovård, utbildning, socialt arbete, media och konst) skiljer sig åt från den del som arbetar med tekniska och ekonomiska yrken. De sistnämnda är överrepresenterade bland konservativa/höger-väljare medan de förstnämnda är den grupp som har allra minst sannolikhet att rösta konservativt/höger. Detta mönster har påtalats under lång tid utan att egentligen få något genomslag i den politiska debatten, kanske för att den förbli gömd i undermåliga operationaliseringar av klass. Oesch slutsats är att så länge vi mäter klass genom position på arbetsmarknaden samt håller medelklassen isär i två delar på det sätt som ovan diskuterats så finns det ingen minskande klassröstning!

Alltså, skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass avseende röstande på vänster och högerpartier består (den traditionella) samtidigt som en ny skiljelinje som skär tvärs igenom medelklassen är på uppsegling. Att välbetalda och etablerade grupper röstar vänster har länge uppfattats som en signal om minskad klassröstning. Skall vi tro Oesch och andra så är det tvärtom ett uttryck för att klassposition fortfarande är avgörande för partival – medelklassen är inte en, den är två. Den ena delen röstar vänster/liberalt och den andra höger/konservativt. Klassröstning är så mycket mer än att arbetarklass röstar vänster – t ex att icke-yrkesutbildad arbetarklass röstar på högerpopulister och välutbildad medelklass i sociala yrken röstar vänsterliberalt.

Om svensk politik skall lära något av de analyser som sedan en tid diskuteras inom akademin så är det väl att socialdemokraterna borde sluta prata om att vinna medelklassen – utan ställa frågan vilken medelklass? Regeringsalliansens vinnande koncept har varit att förena grupperna till ”arbetare” i mer amerikansk anda, något som förstås underlättats av att ett traditionellt liberalt parti som folkpartiet tydligt valt högersidan.

*Oesch, Daniel  (2008) The changing shape of class voting. European Societies 10:3 s 329-255.

Klass – en fråga om makt och medvetande

Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.

Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i  Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.

Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.

Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.

Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.

Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…

Läs gärna ”En fråga om klass”,  en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.

Betyg inte längre arbetarbarnens bästa vän

Det fanns en tid när betygen var arbetarbarnens bästa vän. Åtminstone är det vad jag fått mig sagt. Jag var själv länge en förkämpe för betyg eftersom det var ett av de få sätt som barn- och ungdomar utan studietraditioner och rätt vokabulär ändå kunde överbevisa om sin begåvning. På den tiden var det relativa betyg, tanken var att varje årskull bestod av en normalfördelningskurva och det fanns plats för lika många ”femmor” som ”ettor”. Nog fanns det utrymme för betygsinflation och betyg som man ”snackade” sig till. Men med tanke på alla standardprov och rektorer som höll sina lärare i schack – eftersom ingen hade något att tjäna på höga betyg utan snarare på en normalfördelning – så funkade det nog rätt bra.

I Lärarförbundets nya rapport visar det sig dels att betygen skenar, dels att de skenar mycket ojämlikt. Vem tror på fullt allvar att ungdomar 1990 var mycket mindre intelligenta än 2010? Ändå får oerhört många fler MVG i betyg. Och värre är att det är de högutbildades och höginkomstagarnas barn som får än högre betyg än andra.

Min förklaring ligger i målrelaterade betyg med lärare som inte har klara kriterier, den verbala förmågan hos barn från högutbildade hem och skolor där man tjänar pengar och status på att erbjuda höga betyg. Skolpolitiken havererade efter kommunaliseringen, det nya betygssystemet och friskolereformen.

Betyg är absolut inte längre arbetarbarnens bästa vän. Tyvärr.