Jag är alldeles utmattad. Inga tankar på Sandler eller remissdebatten. Bara några sidor Sartre, ‘Äcklet’ utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är sagt. Hans självbiografi söker vi läsa genom att jag stammar mej igenom den franska texten och Aina följer den (dåliga) svenska översättningen.
Tage Erlander 1 nov 1964 ant 482 ur ”Dagböcker 1963-1964” (På semester i Italien)
Under morgonens pressfika berättade Fredrik Reinfeldt dessutom vad han läst under sin ”korta men sköna” semester. Statsministern höll sig till en författare – Camilla Läckberg. Reinfeldt plöjde inte mindre än fyra av deckardrottningens alster. – Jag gör ofta så, läser jag en författare så läser jag ofta flera böcker. Jag påminns än en gång vilka begåvade svenska deckarförfattare Sverige har, säger han.
Pär Karlsson, Aftonbladet politikerblogg 11 aug 2011
I utredningen ”Läsandets kultur” (SOU 2012:10) påvisas att läsfärdigheten hos svenska ungdomar sjunkit det senaste decenniet, skillnaden i läsning mellan hög- och lågutbildade består liksom mellan flickor och pojkar, trots att bokutgivning och bokförsäljning ökar. I Dagens Nyheter den 24 september lanserar det största oppositionspartiet (och det parti ovannämnde Erlander ledde) sin ”affärsplan” förs Sverige där ord som läsning, kultur eller bildning följdriktigt lyser med sin frånvaro.
Det är länge sedan landet hade en statsminister som läste och intellektuellt förmådde värdera europeisk kvalitetslitteratur, till och med på ett originalspråk som inte var engelska, på semestern. Dessutom en statsminister som ledde arbetarrörelsens stora politiska parti. En ikon som vår nuvarande statsminister uttryckligen sagt sig vilja efterlikna.
Göran Greider sa sylvasst i söndagens Godmorgon Världen (Panelen) att arbetarrörelsen har ett större behov än borgerligheten av att lyfta den politiska debatten från det privata. Arbetarrörelsen har en kollektivistisk vision om samhället som inte går att reducera till individuell framgång, personlig tillfredsställelse eller privatekonomi. Men också borgerligheten bar en gång ett bildningsarv, en idé om vikten av att behärska språk, kulturella koder och intellektuella resonemang. Den tidiga arbetarrörelsen förmedlade kulturarvet genom folkrörelser och bildningsarbete, man vill inte att bildning skulle vara ett klassmärke eller förbehållet den som växt upp med ett mindre bibliotek i sitt hem.
Utan historia finns ingen framtid. Att de flesta partier glatt kastar ut tanken på att det finns något som heter kulturarv, bildning, god litteratur eller intellektuell kvalitet påminner mig om sketchen från 1967 ur programmet ”Fri Entré” med Lars Ekborg och Beppe Wolgers. Ekborg skäller ut Wolgers som ”jävla lyriker” och anser att det där konstnärliga dravlet har inget med honom att göra, här skall ingen komma och göra poesi av hans vardagsliv. Verklighetens folk har talat.
Mest banal vinner, mest simpel, mest utslätad vinner. Så ser svensk politik ut i vårt 2010-tal. Försök inte provocera de stora Läckberg-läsande massorna, hoppsan inget ont om villaägare och bostadsrättsföreningar, och förresten, är det inte risk att vi förolämpar kvällstidningsläsarna också?
Min erfarenhet är att vi medborgare är avsevärt mer kulturellt avancerade än våra politiker (i allmänhet), har förmåga till intellektuella resonemang och längtar efter utmanande debatter kring de stora värdefrågorna. Måste man vara uppvuxen i arbetarklassen för att begripa det? Eller för att bry sig? Var finns idag ”den bildade medelklassen” – knappast i politiken (dessvärre).
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Ängslighet, nivellering, genomsnitt och medelmåttlighet – är det svensk politiks särprägel idag? Utan bildning stannar Sverige.
VÄNSTRA STRANDEN 
Mycket bra sagt, kan bara hålla med! Men är inte allt på väg åt samma håll? Företag hyr ju idag in ”kommunikations”-konsulter istället för att se till substansen. Se bara på Caremafallet etc.. Det humanistiska idealet dör ut även på högskolorna. Vem vill läsa latin, vad är vitsen med det? Ännu idag är två av de mest prestigefyllda utbildningarna i England ”greats” och ”modern greats”, dvs, latin, grekiska och filosofi samt filosofi, politik, ekonomi. Ingenstans stämmer Oakeshotts Rationalism in Politics så bra som här.
Alltså, det här var det mest träffsäkra jag läst i frågan! Bugar och bockar. Manuell pingback: http://maktverktyg.blogspot.se/2012/09/rekommenderat-inlagg-om-bildning-och.html
En problematisering av ”den bildade medelklassen” kunde vara läglig, med en viss grad av polemik gentemot DN:s Erik Helmersons positiva syn på medelklassen.
Men varför så ängsliga för att kritisera kvällstidningsläsare? Det kan finnas fog för det.
Lyssningstips för den historiskt intresserade så här inför USA-valet:
http://www.npr.org/2012/09/29/161567206/listening-in-to-jfks-secret-white-house-recordings
Personligen betackar jag mig för alla former av bildningsrelaterad elitism. ”Bildning” är ett vagt begrepp som jag mest ser som ett medel för dominans. Jag är inte alls säker på att man blir en bättre politiker eller en bättre människa bara för att man läser Sartre snarare än svenska samtida deckare, även om jag själv har läst en hel del av Sartre och inte en enda roman av Camilla Läckberg. Det är nog inget fel på Camilla Läckberg och säkert inga större fel på hennes böcker heller. ”De stora Läckberg-läsande massorna…” Kom igen!
Richard Sörman
Det är t.o.m. värre än så. Vi lever i en tid då det är värre att säga ”skitjobb” än att det finns skitjobb. Det fick Karin Wanngård, s-politiker i Stockholm, erfara. Sa man det skulle man nämligen störa statusen hos dem som hade ett skitjobb. Sådan är vår postmodernistiska politik. Reformer är omöjliga, allt man kan göra är slåss om relativ status.
Och då finns inget behov av kunskap och bildning. Sånt behöver man bara om man vill förändra något. Om man har slagit fast att förändring är omöjlig går det lika bra att höja sin status som obildad som att skaffa sig bildning. Eller sin status som boende i slum, för det är omöjligt att avskaffa slum. Eller sin status som lågavlönad, för det är omöjligt att höja lönerna.
Jag frågade mig häromdagen när jag senast hörde eller läste något tänkvärt från en ledande politiker. Och minns faktiskt inte!
Tack för kommentarer. Ett par reflektioner, det är inte alltid lätt med ironi. Ibland går saker inte fram till alla. Jag ber om överseende med det.
Rädslan för elitism driver politiska företrädare att anpassa sig till en verklighet som är så mycket mindre sann än den verkliga verkligheten. Vi medborgare är vare sig bara vandrande plånböcker eller mordlystna läsare – vi vill bli talade till utifrån utgångspunkten att vi är begåvade, nyfikna och smarta men inte har kunskap om allt.
VS
A propos ovanstående; Läste av en tillfällighet just idag en nekrolog över Pierre Mendès France (bl a premiärminister och partiledare i Frankrike, 30 år sedan hans död i oktober i år) där ett av hans kännetecken ansågs vara att han behandlade de franska medborgarna som vuxna människor. ”PMF blev nog ibland bedragen av det politiska spelet ” fortsätter Serge July sin nekrolog ”men han ljög aldrig för folket” om sina motiv. Många andra försöker övertyga ”med charm och förförelse”, skriver July, men PMF erbjöd inget annat i politiken än sin ”intellektuella integritet (honnête)”.
Onekligen något åtminstone jag längtar efter i dagens politik. Intellektuell integritet.
VS
Då får vi nog först efterlysa politiska aktörer som vill något, och som inte skäms för det.
Och så får vi nog först efterlysa detta på basplanet, enligt modellen ”ni dieu, ni césar, ni tribun”.