Etikett: Fredrik Reinfedlt

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

Om bildningens oundgänglighet i politiken

Jag är alldeles utmattad. Inga tankar på Sandler eller remissdebatten. Bara några sidor Sartre, ‘Äcklet’ utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är sagt. Hans självbiografi söker vi läsa genom att jag stammar mej igenom den franska texten och Aina följer den (dåliga) svenska översättningen.

Tage Erlander 1 nov 1964 ant 482 ur ”Dagböcker 1963-1964” (På semester i Italien)

Under morgonens pressfika berättade Fredrik Reinfeldt dessutom vad han läst under sin ”korta men sköna” semester. Statsministern höll sig till en författare – Camilla Läckberg. Reinfeldt plöjde inte mindre än fyra av deckardrottningens alster. – Jag gör ofta så, läser jag en författare så läser jag ofta flera böcker. Jag påminns än en gång vilka begåvade svenska deckarförfattare Sverige har, säger han.

Pär Karlsson, Aftonbladet politikerblogg 11 aug 2011

I utredningen ”Läsandets kultur” (SOU 2012:10) påvisas att läsfärdigheten hos svenska ungdomar sjunkit det senaste decenniet, skillnaden i läsning mellan hög- och lågutbildade består liksom mellan flickor och pojkar, trots att bokutgivning och bokförsäljning ökar. I Dagens Nyheter den 24 september lanserar det största oppositionspartiet (och det parti ovannämnde Erlander ledde) sin ”affärsplan” förs Sverige där ord som läsning, kultur eller bildning följdriktigt lyser med sin frånvaro.

Det är länge sedan landet hade en statsminister som läste och intellektuellt förmådde värdera europeisk kvalitetslitteratur, till och med på ett originalspråk som inte var engelska, på semestern. Dessutom en statsminister som ledde arbetarrörelsens stora politiska parti. En ikon som vår nuvarande statsminister uttryckligen sagt sig vilja efterlikna.

Göran Greider sa sylvasst i söndagens Godmorgon Världen (Panelen) att arbetarrörelsen har ett större behov än borgerligheten av att lyfta den politiska debatten från det privata. Arbetarrörelsen har en kollektivistisk vision om samhället som inte går att reducera till individuell framgång, personlig tillfredsställelse eller privatekonomi. Men också borgerligheten bar en gång ett bildningsarv, en idé om vikten av att behärska språk, kulturella koder och intellektuella resonemang. Den tidiga arbetarrörelsen förmedlade kulturarvet genom folkrörelser och bildningsarbete, man vill inte att bildning skulle vara ett klassmärke eller förbehållet den som växt upp med ett mindre bibliotek i sitt hem.

Utan historia finns ingen framtid. Att de flesta partier glatt kastar ut tanken på att det finns något som heter kulturarv, bildning, god litteratur eller intellektuell kvalitet påminner mig om sketchen från 1967 ur programmet ”Fri Entré” med Lars Ekborg och Beppe Wolgers. Ekborg skäller ut Wolgers som ”jävla lyriker” och anser att det där konstnärliga dravlet har inget med honom att göra, här skall ingen komma och göra poesi av hans vardagsliv. Verklighetens folk har talat.

Mest banal vinner, mest simpel, mest utslätad vinner. Så ser svensk politik ut i vårt 2010-tal. Försök inte provocera de stora Läckberg-läsande massorna, hoppsan inget ont om villaägare och bostadsrättsföreningar, och förresten, är det inte risk att vi förolämpar kvällstidningsläsarna också?

Min erfarenhet är att vi medborgare är avsevärt mer kulturellt avancerade än våra politiker (i allmänhet), har förmåga till intellektuella resonemang och längtar efter utmanande debatter kring de stora värdefrågorna. Måste man vara uppvuxen i arbetarklassen för att begripa det? Eller för att bry sig? Var finns idag ”den bildade medelklassen” – knappast i politiken (dessvärre).

Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…

Ängslighet, nivellering, genomsnitt och medelmåttlighet – är det svensk politiks särprägel idag? Utan bildning stannar Sverige.

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.