Att vart åttonde barn lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll bör givetvis också relateras till den ekonomiska utvecklingen generellt bland barnfamiljerna under senare år. Medan andelen barnfamiljer med låg inkomststandard varit mer eller mindre oförändrad sedan 1990-talets början har de allra flesta barnfamiljer fått det reellt ekonomiskt bättre de två senaste årtiondena. Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard och andelen barnfamiljer som har minst tre gånger detta gränsvärde har ökat från 4 procent 1991 till 19 procent av alla barnfamiljer 2010.
Ojämlikheten bland barnfamiljerna har således ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.
Så skriver professor Tapio Salonen i dagens Svenska Dagbladet angående det uppmärksammade inslaget i Uppdrag Granskning i SvT i veckan. På samma sätt framhöll professor Björn Halleröd för mer än två år sedan att fattigdom i Sverige måste ges en nationellt kontext, ses som relativ, om den skall vara relevant: ”Fattigdom är att vara utestängd från materiella ting och sociala värden som är självklarheter för den stora folkmajoriteten. Vi ska inte acceptera att samhället har olika måttstockar för olika människor.” (Framtider, sid 18)
I såväl Sverige som flera andra västländer har klyftorna ökat under det senaste decenniet. OECD konstaterade redan 2008 att ”barnfattigdomen” ökat påtagligt med ”pensionärsfattigdomen” minskat lika påtagligt. (s 3 i länken) Konsumtionssamhället har skapat en underklass, en grupp människor som är ställd utanför när alla andra har VIP-kort till värmen och gemenskapen. Jag kan inte förstå att en gnällig diskussion och ett program med oklart kritiskt syfte skall stå i vägen för det faktum att Sverige håller på att återskapa klassmärkena – om än de ser annorlunda ut än när jag växte upp. Då när jag som tolvåring betalade 100 surt hopsparade kronor för en utsliten och tunn Bogner-jacka som jag köpte av en kompis, bara för att få se ut som alla andra.* Det handlade inte om att jag frös och svalt, det handlade om att inte skilja ut sig från de andra. Svårare än så är det inte. Och, det går inte att förneka, skillnaderna är mycket större idag än när jag växte upp. Är det liksom okej, eller?
Läs också Andres Lokko i dagens Svenska Dagbladet.
* Vid den tiden tjänade en genomsnittlig vuxen manlig industriarbetare 17.50 i timmen.
VÄNSTRA STRANDEN 
”Är det liksom okej, eller?”
Problemet med vänstern är nog att man inte har lyckats presentera en populärt gångbar normativ teori (i still med vissa av liberalismens grundsatser) om varför det inte är okej.
Ja, det är okej. En relativ fattigdomfinns per definition om så alla levde på en nivå som sträckte sig från vanlig börs-vd till Stefan Persson. Någon gång måste man dra strecket och säga att det inte är självklart att alla ska kunna ha ett privatjet.
Problemet är inte fattigdomen utan den överdrivna rikedomen. Det borde vara dags att ta ställning till vilket spann som ska tillåtas. På 60-talet var spannet mellan arbetare och direktör mycket lägre än idag – ändå presterade direktörerna mer på den tiden i form av seriös företagsledning till skillnad från trixiga börs- och räntemanipulationer.
Ojämlikhet resulterar i social stress som i sin tur resulterar i sjukdomar, kriminalitet och en massa annat elände – inte bara bland de fattiga utan långt upp i medelklassen, se Wilkinson & Pickett. Medan överbetalning för direktörer bara resulterar i tomt prål och dåligt arbete. All modern motivationsforskning visar att man inte presterar bättre för att man får mer pengar (bortsett från rent intelligensbefriat muskel- och tempoarbete).
En utjämning, gärna uppifrån, skulle alltså resultera i att allt blev bättre. Hälsotillstånd, kultur, politik, företagsledning. Bättre teori än så behövs inte. Däremot förstås fler människor som hävdar den.
Jan: Ett slags kvasiutilitarism med andra ord. Och utilitarismen övergavs nog av liberaler främst för att fakta stödjer en omfattande välfärdsstat. En välfinansierad tankesmedja för att utveckla dessa tankar vore väl ett bra första steg…
Ja, intresset ljuger inte.