Förstår inte vi svenskar att vårt land befinner sig i krig? Eller hur skall vi annars förstå den valhänthet med vilken försvarsfrågorna, Afghanistaninsatsen och de politiska konsekvenserna av ett yrkesförsvar har hanterats?
Lyssna på Katarina von Arndts skarpa inslag om den svenska närvaron i Afghanistan, dagens Godmorgon, Världen (SR/P1).
När det svenska försvaret förändrades från ett stående insatsförsvar med en värnplikt till ett yrkesförvar med förmåga att försvara Sverige men också för internationella insatser skedde förändringarna med motiveringar om förändrade säkerhetspolitiska överväganden. Men i realiteten tycks det ha handlat om ekonomiska överväganden, där en stark svenska försvarsindustri skulle fortsätta att vara en central del i svensk produktion men där själva försvarsorganisationen skulle kosta mindre. Tillsammans med det kunde vi också skapa ett försvar som genomförde internationella insatser och därmed bidrog till alliansbyggande med andra länder samt genererade en hög trovärdighet runt om i världen.
Vad ingen tycks ha räknat med var att värnpliktsarmén var en del av det folkliga stödet för försvaret. Utan värnplikt en lägre förståelse och ett lägre engagemang. Inte heller tycks det faktum att internationella insatser är detsamma som krig, och alltså kräver såväl en veteranpolitik som beredskap för att soldaterna kommer hem i liksäckar har funnits med i kalkylen. För att inte tala om vad som händer på sikt med människor som tvingas döda andra människor.
Att satsa försvarspengar på det gigantiska projektet JAS Gripen samtidigt som manskapet skall minskas till ett minimum genom att anställas som reservister är stötande. Att medverka i NATO-ledda insatser men inte ställa upp när FN kallar och sedan tala om vikten av internationella insatser är hyckleri. Att inte möta de hemvändande soldaterna med ett komplett socialt ”omsorgspaket” och en välutvecklad veteranpolitik är ovärdigt.
Läs gärna vad jag för mer än tre år sedan skrev om detta i SvD.
Och ta gärna del av Wilhelm Agrells nya bok om den svenska Afghanistaninsatsen.
VÄNSTRA STRANDEN 
Även Vindskupan alias Klas Sandberg har skrivit lysande om detta, se http://sandberg.be/vindskupan_hem/2012/01/hur-svensk-sakerhetspolitik-drog-in-oss-i-ett-gerillabempningskrig-i-afganistan-pa-den-forlorande-sidan/
Eller kortkort: Sedan ungefär 1820 hade det handlat om att inte binda upp sig till någon stormakt för att kunna hålla sig utanför de krig dessa hittade på. Men runt 1990 kom man på att man kanske kunde spara pengar om man hyrde ut militären till stormakten som legosoldater mot att stormakten sen hjälpte till att försvara oss om det behövdes.
Som på 1600- och 1700-talen.
Sandberg förundras inte i första hand över den moraliska härdsmältan, utan den intellektuella. Hur kan de svenska politikerna vara så säkra på att stormakten betalar – när stormakten i det här fallet blir alltmer skuldsatt och inkompetent?