Retoriska dimridåer och historielöshet i debatt om svensk invandringspolitik

Dagens asylsystem är inte gjort för de flyktingströmmar som vi har idag i världen, och det (sic) måste anpassas, säger Ulf Kristersson.

Så citeras den nye ledaren för Moderaterna i en intervju med Karin Eriksson i DN, publicerad i papperstidningen i onsdags. Nu skall omedelbart sägas att jag respekterar Kristersson som politiker, jag ser fram emot att följa hans väg och vill därför genast säga att den här texten inte är riktad vare sig mot honom eller mot Moderaterna. Men kanske var det just därför att jag finner Kristersson både sympatiskt och vettig som jag blev så frustrerad – han också! För vi har nu under flera månader hört politiker från alla delar av den politiska solfjädern ifrågasätta såväl ”asylsystem” som ”flyktingpolitik” eller påstå att ”vi skall aldrig tillbaka till hur det var före 2015”.

För mig framstår alla dessa uttalanden dels som historielösa, dels som retoriska grepp.

För det första, de internationella konventioner som styr rätten att söka asyl tillkom efter andra världskriget. Smaka lite på det. Den s k Genèvekonventionen tillkom 1951 efter andra världskriget just för att klargöra hur de hundratusentals människor som blivit hemlösa och förfölja under vår moderna tids inferno 1939-1945 skulle behandlas och tas omhand. För i år femtio år sedan beslutades att konventionen skulle gälla alla flyktingar, inte bara europeiska och de som berörts av andra världskriget. Att då tala om att asylsystemet inte skapats för en tid som vår är hisnande historielöst. Har vi glömt den totala katastrof som rådde i Europa många år efter krigets slut? Tror dagens beslutsfattare att livet återgick till det normala när Hitler tagit sitt liv i Berlin? Inte ens femton år efter kriget slut var flyktinglägren stängda, miljoner människor hade tvingats bort, flytt eller förföljts och skuggorna av dessa flyktingströmmar är inte borta än idag.

Dagens rättigheter kopplade till asyl och flyktingsskap är skapade för att hantera en situation som inte var mindre allvarlig eller omfattande än dagens situation med krig i Syrien och terrorvälde i Afghanistan. Världen har blivit mindre, visst, men den fullständigt överväldigande majoriteten av flyktingar är fortfarande internflyktingar eller söker skydd i angränsande länder, det är en mindre del som söker sig till Europa. Asyllagstiftning och konventioner är inte stiftade för solsken och lata dagar, de finns där för att garantera varje individ sina mänskliga rättigheter trots att ingen statsmakt eller något medborgarskap kan skydda eller ta tillvara individens rättigheter. Asylsystemet, som Kristersson kallar det, behöver inte göras om för att antalet flyktingar är stort, tvärtom, det är då det skall användas.

För det andra, när olika politiska aktörer och debattörer talar om att asylsystem/flyktingpolitik/invandringspolitik måste ändras samt säger att vi kan aldrig ha det som ”före 2015” så är det en dimridå av ord som döljer komplexiteten i frågan. Först och främst så är svensk migrationspolitik sammansatt av en mängd lagar och förordningar som rör olika typer av gränspassager: EU:s inre rörlighet, arbetskraftsinvandring, studenter från EU och studenter utanför EU, kvotflyktingar, asylsökande, migranter som flyter runt inom Europa, krigsflyktingar, återvändare, arbetssökande, turister och ensamkommande barn och ungdomar. Bara för att nämna de jag kommer på. För alla dessa grupper gäller olika regler, en del är internationellt reglerade och en del enbart inrikespolitiskt beslutade. Sedan, hur människor sedan tas emot, alltså hur själva integrationspolitiken (invandrarpolitiken om man så vill) fungerar beror dels på vilken grupp migranten tillhör och dels på var i landet man hamnar. Det finns ingen ”invandring” som sådan.

Men svensk lagstiftning för migration har också varierat över tid – det finns inget ”före-efter 2015”, det finns bara olika grader av reglering. Sverige har nu infört gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd (som dock omprövas) men även minskat möjligheten till familjeåterförening. Samtidigt har Sverige genomfört drastiska åtgärder förr, och även öppnat upp möjligheterna att få uppehållstillstånd.

Så vad är det för något som fanns ”före 2015”? Enligt min uppfattning är det bara ett retoriskt grepp för att inkludera alla som är kritiska mot invandring på ett eller annat sätt, oavsett om det betyder att inte en enda invandrare skall komma till Sverige eller t ex att fler papperslösa skall utvisas. Sverige hade många sorters migrationspolitik redan på 1970- och 1980-talen. Och reglerad invandring har varit normen sedan 1970-talet – trots att debatten ibland låter som om det inte vore fallet. Tonen för politiken har generellt satts av Socialdemokrater och Moderater som tillsammans hållit krafter som önskat fri invandring och de som önskat stängda gränser stången. Så låt oss lämna de här dimridåerna och prata om migrations- och integrationspolitik i all sin komplexitet utan hänvisningar till ett före och ett efter. Det blir lite jobbigare så.

Och, slutligen, i mina svarta stunder tror jag att uttrycket ”aldrig som före 2015” är en besvärjelse som syftar till att undvika att världens flyktingströmmar kommer till Europa. Besvärjelser funkar aldrig. Politik funkar.

***

För den som vill läsa mera:

Julia Boguslaw ”Svensk invandringspolitik under 500 år” Studentlitteratur 2012

Carl Dahlström ”Nästan välkomna? Invandrarpolitikens retorik och praktik” Göteborgs universitet 2004

Marie Demker och Cecilia Malmström ”Ingemansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” Studentlitteratur 1999

Christer Lundh och Rolf Ohlsson ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring” Studentlitteratur 1999 (andra utökade upplagan)

Gott Nytt År 2017 – och en spaning tio år framåt

Nyår är för mig en lite vemodig och kontemplativ helg. Årets slut ger anledning att samla sina tankar inför framtiden, och att reflektera över inte bara året utan livet såsom det förflutit hittills. Att göra bokslut är inte enkelt, men på den stora scenen har kriget i Syrien, valet i USA, folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU samt den alltmer auktoritära utvecklingen i Turkiet, Polen och Ungern präglat året. Inga glada nyheter i något av fallen. Vi har också förlorat såväl Leonard Cohen som David Bowie detta år – en liten tröst är att deras musikaliska och poetiska arv lever kvar.

Inför 2017 hoppas jag framför allt att kriget i Syrien skall få ett slut, att dödandet skall upphöra och någon form av förhandlingar om framtiden kunna påbörjas. Kanske är det min mest intensiva förhoppning inför det kommande året – så mycket annat i världen är beroende av utvecklingen i Syrien.

Idag publicerar Göteborgs-Posten en artikel där jag tittar framåt – och bakåt – ett decennium. Förra gången jag skrev (2006) hävdade jag att individualismen skulle ta många steg framåt men samtidigt också fragmentisera delar av offentligheten. När jag tittar tillbaka var det oväntat många ting som stämde rätt bra, kanske därför att framtidsspaningar alltid innehåller ett visst mått av samtidsanalys. Vi tar trender vi ser och drar ut konsekvenserna av dem.

I dagens artikel pekar jag på fortsättningen – den politiska makten om tio år är mindre viktig än idag för hur vi lever våra liv, pluralismen inom kultur och traditioner blir en självklarhet, nya partier bildas och familjens roll blir allt mer central som samhällsaktör. Arbetsmarknaden förändras kraftigt och betalt och obetalt arbete glider samman. Och kommunikationsteknologin blir så självklar att vi inte ens talar om den längre.

Artikeln kan du läsa här.

Vi kan nog behöva en och annan livboj i mörkret inför nästa år – alla läsare önskas härmed ett verkligt Gott Nytt År 2017!

img_0268(Bild från Malens strand nyårsaftonen 2016)

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

 

 

 

Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

Ledarlösa rörelser utmanar partipolitiken

I tidningen le Monde menar den franske statsvetaren Bertrand Badie att den arabiska våren blev en föregångare till en stor, månghövdad politisk rörelse, som spridit sig den ovanliga vägen från det globala syd till det globala nord. Den arabiska våren 2011, Occupy-rörelsen i USA, Syriza (Grekland) , Podemos (Spanien) och Femstjärnerörelsen (Italien), de gula paraplyerna i Hongkong är bara några exempel på hur det politiska – för att använda Chantal Mouffes term – tar kropp på våra gator. I Göteborg ser jag både i dagens Feministiska marsch på Internationella Kvinnodagen och i gårdagens Trängselskatteprotest nya och skilda grupper av medborgare som väljer att manifestera sin politiska vilja i det urbana offentliga rummet. Värt att nämna är också rörelser som kräver gratis kollektivtrafik eller som protesterar mot övervakning och kontroll både av våra fysiska kroppar i det offentliga rummet individer och av vårt virtuella agerande.

Jag menar att mobiliseringen av folket i protester mot etablissemanget, överheten, staten, systemet m m bör ses som en varning. De politiska partiernas roll är att vara transportbanden mellan makten och medborgarna, men dagens partier har i stor utsträckning själva blivit en del av makten. En hel del av den här folkliga mobiliseringen fångas upp via nya partier som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller i Göteborg Vägvalet men oftast i form av ledarlösa rörelser utan kontinuitet eller organisation. Många av de nya rörelserna gestaltar en kraftfull maktkritik – förespråkar en annan form av politik, mer transparent, mer medlems eller sympatisörsstyrd, anti-auktoritär och individualiserad, ofta hänvisande till ”verklig” demokrati.

Till skillnad från de ”gamla” partierna är de nya rörelserna inte i första hand intresse- eller klassbaserade utan bygger på en moraliserande kritik mot makten. De arbetar heller inte i den representativa demokratins andra utan är direktdemokratiskt inspirerade. Kritik mot etablissemanget har naturligtvis alltid funnits, och utom-parlamentariska rörelser likaså. Men de proteströrelser vi ser idag menar filosofen Sandra Laguier har gemensamt att ett enda slagord återkommer hela tiden och det är demokrati. Med hjälp av detta begrepp kräver människor tusentals olika saker, den enda gemensamma nämnaren är ett krav på jämlikhet och krav på respekt för individens integritet. Rörelserna menar sig inte representera någon annan än sig själva. Sättet att protestera är inte med krav på åtgärder eller reformer utan att ockupera, manifestera, blockera eller ta plats antingen i det offentliga eller digitala rummet. Bakom tankegången ligger, menar Laguier, idén att medborgarna skall återta ett territorium/plats som de anser sig ha rättigheten till eftersom den är (skall vara) gemensam.

Olika händelser utlöser de här folkliga upproren men det är onekligen svårt att blunda för den kraftfulla förändring av den politiska scenen som dessa ledar- och organisationslösa rörelser idag skapat. De är en mycket prekär utmaning för de traditionella partierna, kanske särskilt i europeiska länder som Frankrike där politikerföraktet redan är utbrett. Sociologen Albert Ogien påpekar att de politiska partierna sedan förra seklet levt i tron att det är de som formar opinionen. Men dagens medborgare vill inte ha någon som talar i deras ställe.

Är det möjligt att dessa rörelser kan växa in i och bli en del av partisystemen i de demokratiska länderna? Kanske, men då krävs dels ledarskap dels en vilja från de styrande.

Kan de utgöra grunden för en fredlig demokratisering i icke-demokratier? Tveksamt på kort sikt, eftersom de inte bär med sig någon form av alternativ organisering som kan ersätta de hegemoniska regimerna. Kanske på längre sikt.

Viktigast är dock att om inte de politiska partierna vaknar upp ur sin gemensamma sövande sagostund där allt kommer att förbli som det varit, bara med lite fler partier och lite färre medlemmar, så står även vår stabila svenska demokrati inför risken att förlora sin politiska legitimitet.

***

Artikeln i Le Monde finns bakom betalvägg men kan hittas här.

Laugier och Ogien har tillsammans skrivit ”Le Principe Démocratie” där de undersöker och diskuterar hur politik i demokratin har gått från ett ”hur” till ett ”varför”. För den som läser franska.

Läs gärna också mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011, slut på förlaget, kan beställas från författarna) samt i kapitlet ”A new era of partypolitics in a globalized world” i Gloppen och Rakner ”Globalization and democratization” (2007).

Oförsvarligt med Sveriges (och andras) gullande med Saudiarabien

Det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien bör snarast sägas upp. Redan när avtalet tecknades 2005 var många kritiska över att Sverige gick med på en form av militär kunskapsöverföring och vapenexport till ett land som Saudiarabien. Saudiarabien kan inte sägas vara en demokrati – det är en auktoritär monarki vars lagstiftning och rättsliga institutioner inte uppfyller ens lågt ställda krav på mänskliga rättigheter. Saudiarabien är också med sin wahhabistiska religiösa tradition och sina stora oljeresurser (läs ekonomiska muskler) en avgörande kraft för att nära och inspirera de jihadistiska idéer som sprider våld, död och förödelse främst i Mellanöstern och Nordafrika men också i andra delar av världen. Trots detta har Saudiarabien setts som en västallierad och någon djupare analys av Saudiarabiens roll som broms för en demokratisk utveckling i Mellanöstern finns vare sig bland de europeiska eller amerikanska beslutsfattarna.

De senaste uttrycken för den chockerande brist på civilisation som de saudiska rättsinstanserna visat är spöstraffet, fängelsestraffet, reseförbudet och förbudet att använda sin yttrandefrihet som bloggaren Raif Badawi drabbats av samt den avskyvärda offentliga halshuggningen av en burmesisk kvinna som skall ha dömts för ”häxeri”. Till det kan läggas fängslandet av Palmepristagaren Walid abu al-Khair, förbudet för kvinnor att rösta eller delta i det offentliga livet samt Saudiarabiens intervention i Bahrain under de demokratiska försöken där. Därtill kan läggas de fruktansvärda villkor under vilka många gästarbetare i familjer (ssk kvinnor) lever under.

Den nuvarande kungen Abdullah är sjuk och hans ålder (90 år) tyder på att en generationsväxling torde vara förestående. Inget tyder på att en sådan innebär en förändrad policy i relation till mänskliga rättigheter eller grundläggande rättsstatliga principer.

Användandet av dödsstraffet är (förstås) helt oacceptabelt.

Jag är glad att den svenska regeringen kallat till sig Saudiarabiens chargé d’affaires för att framföra sina protester mot behandlingen av Raif Badawi – men nästa steg är att avsluta allt militär samarbete och istället inleda ett direkt bistånd och politiskt samarbete med de krafter i Saudiarabien som önskar se en fredlig omvälvning till demokrati och rättsstat.

Att kalla hem eller inte kalla hem en ambassadör

…i Grekland tog vi hem ambassadören och det visade sig vara fel för det var ohyggliga problem att få tillbaka honom. (Olof Palme, citerat ur Adelsohn, U ”Partiledare 1981-1986” Gedins 1987, s 250)

Så skriver Ulf Adelsohn om ett samtal med statsminister Olof Palme tillsammans med övriga oppositionspartiledare den 10 oktober 1984. Att ta hem sin ambassadör kan tyckas kraftfullt och tydligt som reaktion på en annan stats agerande, men svårigheten ligger i att identifiera de kriterier som skall vara uppfyllda för att skicka tillbaka ambassadören.

Israel kallade den 30 oktober 2014 hem sin ambassadör Isaac Bachman från Stockholm, ”för konsultationer” som det heter på diplomatspråk. Orsaken var det svenska erkännandet av staten Palestina samma dag.

Bakgrunden till Palmes uttalande ovan var att Sverige den 15 december 1967 tog hem sin ambassadör Gösta Brunnström från Aten. Han skulle aldrig mer återvända till Aten och det skulle ta ända till sommaren 1972 innan en ny ambassadör var på plats, det blev den tidigare förste ambassadsekreteraren Dag E Bergman som varit kvar som både svensk och sedermera skandinavisk representant i Grekland. Orsaken till den svenska åtgärden att kalla hem Brunnström var militärkuppen den 21 april 1967 och den efterföljande militärdiktaturen fram till 1973. Opinionen i Sverige var extremt negativ till juntan i Grekland, Sverige tog emot närmare 5000 flyktingar från Grekland och väldigt många arbetskraftsinvandrare från landet befann sig redan i vårt land. Såväl politiska partier som folkrörelser engagerade sig starkt mot regimen och krävde också någon form av åtgärd från svensk sida.

När Israel kallade hem sin ambassadör angavs inga skäl som skulle kunna tolkas som kriterier eller villkor för när han skulle kunna återvända. För en stat kan de möjliga utrikespolitiska strategierna vid ett missnöje beskrivas i termer av form och innehåll. En stat kan välja dialog eller konfrontation som form, men staten kan också välja ett innehåll med tonvikt på opinionsbildning eller diplomati. Att kalla hem sin ambassadör är en konfrontativ form med diplomatiskt innehåll. I det svenska fallet övergick de grekiska relationerna till mer av dialog och opinionsbildning redan kring 1970. Men det var en svår process som sannolikt inte kunnat genomföras utan ett byte på utrikesministerposten (Krister Wickman tillträdde). Och några lättnader i det politiska läget i Grekland kunde inte ses. Den svenska internationella opinionsbildningen för att förbättra läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Grekland var omfattande och det är också den linje som både Palme och Wickman ville följa, inte konfrontation. Den svenska regeringen trodde sig kunna åstadkomma förändringar genom närvaro och samtal snarare än genom konflikt och att vända ryggen till. I Sveriges fall menar jag att Greklandsfrågan markerade en förändring i svensk utrikespolitik, från folkrättsliga och diplomatiska medel till opinionsbildning, ekonomisk utveckling och socialt engagemang som verktyg för förändring.

Med tanke på Israels utsatta läge i regionen och den starka kritiken mot t ex bosättningspolitiken från många väststater inklusive USA är det ett diplomatiskt märkligt agerande att kalla hem sin ambassadör från ett Sverige som i många avseenden varit en viktig spelare i relationerna mellan Israel och övriga stater i regionen. Enligt vissa uppgifter skulle ambassadören väntas tillbaka till Stockholm denna vecka men det är oklart för mig om något återvändande skett.  Skälen skulle i så fall vara att andra EU-länder inte följt Sveriges exempel. Det tycks dock som en mycket kort tidsperiod (två veckor) för att avgöra en sådan sak. Oavsett om och när Bachman kommer tillbaka så är det svårt att se vad i den svenska politiken som skulle ha förändras på ett sådant sätt att ett återvändande är rimligt givet skälen för hemkallandet.

Palme hade nog rätt. Det där med att kalla hem ambassadörer kan tyckas frestande för att uttrycka missnöje, men det är knappast en effektiv väg att uppnå mål som inbegriper politisk förändring.

*

Mer om det grekiska fallen kan läsas i min rapport ”Dans på slak lina. Sverige och den grekiska diktaturen 1967-1974” Arbetsrapport 15 inom forskningsprogrammet Sverige Under Kalla Kriget (SUKK)

Ubåtar, försvar, medier och den egna värderingsförmågan

I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.

För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.

Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket,  försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.

Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.

Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.

Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.

Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?

 

 

 

En bref: Gaza är en kollaps för moralen

Läser den israeliska ambassadörens debattartikel på Svenska Dagbladet för någon dag sedan och förundras över den moralsyn han visar prov på. Ingen relevant debattör försvarar Hamas eller har något stöd att ge till den i grunden desperata och hämningslösa kampanj mot Israel som Hamas för. Men när ambassadören för det Israel som vill beteckna sig som Mellanösterns enda demokrati anser att det faktum att Hamas använder civilbefolkningen som skydd för sina vapen berättigar Israel att döda denna civilbefolkning så baxnar jag. Jag förväntar mig mycket mer av en välutbildad och diplomatiskt förfaren person som Bachman.

Israel vill framställa sig som den moraliskt högstående parten och lutar sig mot sin folkrättsliga rätt att försvara sig – men hur det kan leda fram till att denna moral är bortflugen i samma ögonblick som en moraliskt mindre högtstående aktör bryter mot alla rimliga internationella regler är för mig obegripligt. Det finns såvitt jag vet inga belägg för att Hamas använder civilbefolkningen som sköldar och absolut inte för det som ambassadören påstår, nämligen att Hamas har som ”mål” att palestinska civila skall dö. Men om så vore – hur kan det vara moraliskt försvarbart att gå med på dessa moraliskt korrupta spelregler och döda de civila som naturligtvis är helt oskyldiga i konflikten? Det är Israel som trycker på knappen, det är Israel som fattar beslutet att bekämpningen av Hamas är värt att döda ett stort antal civila! Israel har makten i sin hand att skona eller döda dessa civila – det är Israel som fattar detta moraliska val.

För övrigt hänvisar jag till vad jag skrev om Palestinakonflikten redan för mer än fem år sedan – då jag menade att en stat, inte en tvåstatslösning, vore det lyckligaste. Lite i samma riktning som det initiativ som Mathias Mossberg presenterade i Aftonbladet igår.