Etikett: försvarspolitik

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

En bref: Konsekvenserna av att vara i Afghanistan

Förstår inte vi svenskar att vårt land befinner sig i krig? Eller hur skall vi annars förstå den valhänthet med vilken försvarsfrågorna, Afghanistaninsatsen och de politiska konsekvenserna av ett yrkesförsvar har hanterats?

Lyssna på  Katarina von Arndts skarpa inslag om den svenska närvaron i Afghanistan, dagens Godmorgon, Världen (SR/P1).

När det svenska försvaret förändrades från ett stående insatsförsvar med en värnplikt till ett yrkesförvar med förmåga att försvara Sverige men också för internationella insatser skedde förändringarna med motiveringar om förändrade säkerhetspolitiska överväganden. Men i realiteten tycks det ha handlat om ekonomiska överväganden, där en stark svenska försvarsindustri skulle fortsätta att vara en central del i svensk produktion men där själva försvarsorganisationen skulle kosta mindre. Tillsammans med det kunde vi också skapa ett försvar som genomförde internationella insatser och därmed bidrog till alliansbyggande med andra länder samt genererade en hög trovärdighet runt om i världen.

Vad ingen tycks ha räknat med var att värnpliktsarmén var en del av det folkliga stödet för försvaret. Utan värnplikt en lägre förståelse och ett lägre engagemang. Inte heller tycks det faktum att internationella insatser är detsamma som krig, och alltså kräver såväl en veteranpolitik som beredskap för att soldaterna kommer hem i liksäckar har funnits med i kalkylen. För att inte tala om vad som händer på sikt med människor som tvingas döda andra människor.

Att satsa försvarspengar på det gigantiska projektet JAS Gripen samtidigt som manskapet skall minskas till ett minimum genom att anställas som reservister är stötande. Att medverka i NATO-ledda insatser men inte ställa upp när FN kallar och sedan tala om vikten av internationella insatser är hyckleri. Att inte möta de hemvändande soldaterna med ett komplett socialt ”omsorgspaket” och en välutvecklad veteranpolitik är ovärdigt.

Läs gärna vad jag för mer än tre år sedan skrev om detta i SvD.

Och ta gärna del av Wilhelm Agrells nya bok om den svenska Afghanistaninsatsen.

Argumenten för svensk vapenexport sviktar mer idag än förr

Vapenexport har varit en omtvistad och moraliskt laddad fråga länge i svensk politik. I samband med den s k Boforsaffären genomförde jag en undersökning av argument, perspektiv och teser kring vapenexporten som förekom på ledar-och debattsidor i några av Sveriges då ledande dagstidningar. I april 1989 skrev jag ett PM inom ramen för det forskningsprojekt där jag arbetade som assistent och jag roade mig med att igår ta fram och läsa igenom det.

Inte nog med att jag slås av likheterna i historien – hemlighållandet, speciallösningar och motsvarande länder – utan också av den moraliskt indignerade ton som alltid kännetecknar denna typ av diskussion. Då, för 25 år sedan, rörde det sig om Bofors smuggling av Robot 70 via ett tredje land (Singapore) till Dubai och Bahrein, krut till Iran och FFV som smugglat granatgevär till krigförande länder (bl a Thailand) och sedan också om mutor i Indien för att få ett kontrakt på luftvärnskanoner. Idag rör det sig om ett avtal om nära samarbete med Saudiarabien som utvecklats till en flora av vägar i syfte att bl a bistå saudierna i arbetet med att bygga upp egen vapentillverkning.

Den svenska opinionstrenden avseende vapenexport är idag entydigt negativ. År 2009 visade Ulf Bjereld att fler är för att införa ett totalförbud för vapenexport (37 procent) än de som är emot (32 procent). På tio år hade opinionen svängt. År 1999 stödde 33 procent ett totalförbud medan 41 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Och de remarkabla skillnaderna mellan män och kvinnor håller i sig – 24 procent av männen och 48 procent av kvinnorna vill ha förbud (Bjereld 2010:103). Vapenexporten är den fråga som uppvisat störst könsgap i de svenska opinionsundersökningarnas historia (Bjereld 1998:45). Stödet i opinionen för vapenexporten sviktar.

I mitt gamla PM gick jag igenom 187 ledar- och debattartiklar från Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Arbetet. Min övergripande slutsats var att det moraliska perspektivet var det helt dominerande och att indignationen var stor. Men de olika tidningarnas ledarsidor skiljde sig lite åt. Svenska Dagbladet ansåg vapenexporten oundgänglig i svensk försvarspolitik, något som komprometterades av den lumpna smugglingen, medan Aftonbladet betonade att svensk säkerhetspolitik borde skötas av staten och alltså borde Bofors förstatligas. Dagens Nyheter drev linjen att vapenexporten inte skulle ske till de regioner där det fanns risk för krig, en vapenexport till länder utan behov av att använda dem, om man vill vara lite elak. Arbetet drev starkt kraven på ”benhård” kontroll från regeringens sida så att Bofors inte fick hålla på och smussla medan Expressen just gav regeringen skulden för slapp tillämpning av lagen och tonade ner den moraliska aspekten. Jag väljer att citera ett stycke i den avslutande analysen eftersom den tycks ha viss efterklang i dag:

Många tidningar menar att just genom Bofors smuggling så sätts hela vapenexportens existens på spel vilket skadar den svenska säkerhetspolitik. Man anser därför dels att ett mål är att nå fram till klarhet i Boforsaffären (Dagens Nyheter, Expressen) genom utredningar och redogörelser, dels att ett mål är fortsatt trovärdig vapenexport genom ett slut på smugglingsaffärer via bättre kontroll och/eller omprövning av reglerna (Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbete och Expressen). Svenska Dagbladet anser vapenexport vara både mål och medel, genom att den understödjer svensk säkerhetspolitik och genom att den i största allmänhet anses vara oundviklig. Och en fortsatt vapenexport skall ske genom att sanningen om smugglingen hos Bofors kommer fram och att denna affär röjs bort och inte längre komprometterar svensk vapenexport.

De argument som nästan helt lyser med sin frånvaro för svensk vapenexport idag är just de säkerhetspolitiska argumenten, eller försvarspolitiska. Idag är det bara jobb som gäller. Och i något enstaka fall har t ex Sten Tolgfors försökt sig på ett argument som går ut på att man skall påverka mänskliga rättigheter i Saudiarabien på ett positivt sätt, men det kan väl rimligen ingen tro på. Om det vore målet bör det finnas utomordentligt mer effektiva sätt att påverka MR-situationen i Saudiarabien än att hjälpa dem att bygga vapenfabriker.

Jag tror att situationen i vilken debatten förs idag inte bara kännetecknas av att opinionen mot vapenexport har ökat utan hela grunden för den svenska vapenexporten sviktar idag. Frågan kommer också på bordet i samband med den nya stora satsningen på JAS Gripen. Eftersom vår alliansfrihet inte längre är ett signum för Sverige, eftersom den svenska försvarspolitiken inte längre bygger på nationellt folkförsvar och eftersom samverkan med NATO i praktiken sker på så många fronter (samt EU-samarbetet) blir det obegripligt varför just Sverige skall upprätthålla en vapenindustri. Det var oberoendet av andra för att kunna försvara oss själva som var det politiska argumentet – och kanske det enda moraliskt gångbara argumentet. Argumentationen för svensk vapenexport sviktar.

Nu finns bara ett enda argument kvar – att vi är duktiga på vapentillverkning. att våra vapen och vår teknologi håller verkligt hög kvalitet och att vår vapenindustri bidrar på ett tydligt sätt till arbete, välfärd och tillväxt i vårt eget land. Frågan är bara, räcker det argumentet? Fan tro’t säger jag.

Läs mer om vapenexportaffärerna på 80-talet i Henrik Westanders rapport Vapenexport- Svenskt stål biter från 1995.

Och glöm inte Ingvar Bratts insatser i Boforsaffären.

Ulf Bjereld Kön och politiskt våld. Attityder under svensk efterkrigstid Gidlunds, 1998

Ulf Bjereld ”Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen” i Holmberg & Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-institutet 2010, Göteborgs Universitet.

Re: Afghanistan och svensk utrikespolitik

I virvlarna efter debatten om den svenska närvaron i Afghanistan finner jag anledning att påminna om den Kommentar som jag publicerade på SvD:s kultursidor den 6 augusti förra året. Artikeln var en recension och reflektion efter läsningen av Aslak Nores bok ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket 2008).

Sverige har omärkligt bytt internationell roll.

… hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer om de tvingas ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med posttraumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Anna Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg och Moss, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet eller bilder av döende spädbarn utan vatten i Tchad på näthinnan?

Jag har också tidigare på bloggen skrivit om den internationella insatsen i Afghanistan här och här.

Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?