När mediedebatten om Metropolitprojektet var som hetast 1986 stod jag inför ett svårt beslut, skulle jag satsa på en examen i statsvetenskap eller historia? I vilket ämne skulle jag alltså läsa C-kursen?* Jag bestämde mig för statsvetenskap, och ångrade mig aldrig, det blev också det ämne jag 1993 disputerade i. Jag planerade min egen C-uppsats – en slags spelteoretisk maktanalys av fransk författningspolitik – i skuggan av Metropolitdebatten och minns att jag nog tyckte att det lät rätt otäckt, det där med registrering. Så småningom skulle jag komma att veta mycket mer, både om Metropolit och om samhällsvetenskaplig metod.
Sten-Åke Stenberg, själv född 1953 och en del av dem som undersöktes inom Metropolit men också professor i sociologi och idag ansvarig för uppföljningen av Metropolitprojektet, publicerade i våras boken ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus” (Boréa, 2013). I den redogör Stenberg för såväl bakgrund och process i Metropolitprojektet som övergripande resultat från forskningsprogrammet. Boken är ett försvar både för Metropolit och för storskalig samhällsvetenskaplig forskning, men också ett viktigt inlägg i en vetenskapspolitisk debatt. Mot bakgrund av dagens nyhet att statliga myndigheter utnyttjar offentlighetsprincipen för att sälja och tjäna pengar på de personuppgifter vi måste lämna till dem tycks upprördheten kring Metropolit närmast tragikomisk. Att en journalist har fått göra intervjuerna i boken eftersom de annars skulle kräva en omfattande etikprövning är ytterligare en illustration till de märkliga effekter som vår tids lagstiftning fått. Journalister skyddas av tryckfrihetslagstiftningen, något en forskare inte kan åberopa.
Resultaten av Metropolitprojektet har bidragit till att vi numera vet att det sociala arvet är mer komplicerat än vad Gustav Jonsson (Skå-Gustav) trodde på sin tid. Sociala problem och ekonomisk knapphet kan vägas upp av en mängd olika faktorer och ge barn från förfördelade hem en god framtid. Undantagen är missbruk, uttalad ensamhet och utsatthet som barn samt fäders kriminalitet vilka är faktorer som ökar risken för den enskilde att få bekymmer i sitt eget liv. Resultaten pekar t ex på att blandade skolklasser är vad som bör eftersträvas om vi vill ge så många barn som möjligt en god framtid.
Boken är fylld av information kring resultat – vilka man kan gå vidare och läsa vidare om – som t ex att de som undersökningen betecknade som anhängare av vänsterrörelser till vänster om SAP var mer verbala, ville lära sig främmande språk och läste nyheterna i tidningarna i större utsträckning än övriga politiskt engagerade. (s 167ff) Och det gick inte så särskilt illa för de s k modsen, det var snarast missbruk som blev problemet. (162ff) Och visste ni att det inte var fler av dem vars familjer hade socialbidrag som senare själva fick försörjningsstöd? (201ff) Visst känns det litet halsbrytande att en tredjedel av alla mammor som tillfrågades 1968 tyckte det var okej att deras 12-åringar rökte i hemmet? ( s 125) Vi behöver alla lite perspektiv på vår egen samtid…
Den här boken borde läsas och diskuteras på varenda samhällsvetenskaplig institution värd namnet i Sverige, framför allt utifrån ett forskningsetiskt och vetenskapsteoretiskt perspektiv men också för att den ställer en del förgivettagna föreställningar på huvudet. Och det borde inte gå att läsa en master-examen i motsvarande ämnen utan att komma i beröringen med ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus”.
* Vilken var grundutbildningens sista termin i ett ämne, tre betyg hette det förr.
VÄNSTRA STRANDEN 