En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.

 

En bref: Vetenskapliga tidskrifter på svenska mister stöd

I VR:s miljardbudget utgör dessa två bidragsformer endast några få miljoner. Så besparingar är förstås inte syftet. Däremot finns en annan logik. De två stora vetenskapsområdena inom VR – naturvetenskap och medicin – har inte sådana bidragsformer. Följdriktigt behöver därför inte heller humaniora och samhällsvetenskap. Logiken har till och med ett namn – harmonisering, det vill säga likriktning som inte tillåter avvikelser eller särbehandling. Harmonisering tycks dessutom ha blivit ett ändamål i sig. Andra forskningsfälts mallar ska också bli samhällsvetenskapens och humanioras.

Så skriver Kim Salomon, professor i historia i Lund, i Svenska Dagbladet angående att Vetenskapsrådet beslutat att dra in stödet till ett antal svenskspråkiga mindre vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Vetenskapsrådet självt hävdar att inget är beslutat ännu, bara att stödet skall avvecklas (sic). Ett argument som anförs är att tidskrifterna bör kunna klara sig själva mot bakgrund av ”vad de tillför vetenskapssamhället”. Jag antar att det argumentet också kan användas för att sluta med all form av stöd till forskning. (Det var nog det mest korkade argument jag hört från en nationell statlig forskningsfinansiär.)

Vetenskapsrådet finns inte för att befrämja viss forskning, det är inget s k sektorsorgan som vill ha saker och ting ”beforskade”. Vetenskapsrådet är statens organ för att säkra hög kvalitet i den grundforskning som bedrivs i Sverige. En del av grundforskningens problem är just det faktum att den är grundforskning, och alltså inte har så lätt att få finansiering från aktörer som vill ha vissa problem lösta.  De här tidskrifterna fyller en central funktion för att upprätthålla framför allt humanistisk forskning och föra en debatt inom vårt språkområde. Det är uttryck för en anti-intellektuell hållning att dra in just denna typ av stöd.

 

Född 1953 – Om folkhemmet och Metropolitprojektet

När mediedebatten om Metropolitprojektet var som hetast 1986 stod jag inför ett svårt beslut, skulle jag satsa på en examen i statsvetenskap eller historia? I vilket ämne skulle jag alltså  läsa C-kursen?* Jag bestämde mig för statsvetenskap, och ångrade mig aldrig, det blev också det ämne jag 1993 disputerade i. Jag planerade min egen C-uppsats – en slags spelteoretisk maktanalys av fransk författningspolitik –  i skuggan av Metropolitdebatten och minns att jag nog tyckte att det lät rätt otäckt, det där med registrering. Så småningom skulle jag komma att veta mycket mer, både om Metropolit och om samhällsvetenskaplig metod.

Sten-Åke Stenberg, själv född 1953 och en del av dem som undersöktes inom Metropolit men också professor i sociologi och idag ansvarig för uppföljningen av Metropolitprojektet, publicerade i våras boken ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus” (Boréa, 2013). I den redogör Stenberg för såväl bakgrund och process i Metropolitprojektet som övergripande resultat från forskningsprogrammet. Boken är ett försvar både för Metropolit och för storskalig samhällsvetenskaplig forskning, men också ett viktigt inlägg i en vetenskapspolitisk debatt. Mot bakgrund av dagens nyhet att statliga myndigheter utnyttjar offentlighetsprincipen för att sälja och tjäna pengar på de personuppgifter vi måste lämna till dem tycks upprördheten kring Metropolit närmast tragikomisk. Att en journalist har fått göra intervjuerna i boken eftersom de annars skulle kräva en omfattande etikprövning är ytterligare en illustration till de märkliga effekter som vår tids lagstiftning fått. Journalister skyddas av tryckfrihetslagstiftningen, något en forskare inte kan åberopa.

Resultaten av Metropolitprojektet har bidragit till att vi numera vet att det sociala arvet är mer komplicerat än vad Gustav Jonsson (Skå-Gustav) trodde på sin tid. Sociala problem och ekonomisk knapphet kan vägas upp av en mängd olika faktorer och ge barn från förfördelade hem en god framtid. Undantagen är missbruk, uttalad ensamhet och utsatthet som barn samt fäders kriminalitet vilka är faktorer som ökar risken för den enskilde att få bekymmer i sitt eget liv. Resultaten pekar t ex på att blandade skolklasser är vad som bör eftersträvas om vi vill ge så många barn som möjligt en god framtid.

Boken är fylld av information kring resultat – vilka man kan gå vidare och läsa vidare om – som t ex att de som undersökningen betecknade som anhängare av vänsterrörelser till vänster om SAP var mer verbala, ville lära sig främmande språk och läste nyheterna i tidningarna i större utsträckning än övriga politiskt engagerade. (s 167ff)  Och det gick inte så särskilt illa för de s k modsen, det var snarast missbruk som blev problemet. (162ff) Och visste ni att det inte var fler av dem vars familjer hade socialbidrag som senare själva fick försörjningsstöd?  (201ff) Visst känns det litet halsbrytande att en tredjedel av alla mammor som tillfrågades 1968 tyckte det var okej att deras 12-åringar rökte i hemmet? ( s 125) Vi behöver alla lite perspektiv på vår egen samtid…

Den här boken borde läsas och diskuteras på varenda samhällsvetenskaplig institution värd namnet i Sverige, framför allt utifrån ett forskningsetiskt och vetenskapsteoretiskt perspektiv men också för att den ställer en del förgivettagna föreställningar på huvudet. Och det borde inte gå att läsa en master-examen i motsvarande ämnen utan att komma i beröringen med ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus”.

* Vilken var grundutbildningens sista termin i ett ämne, tre betyg hette det förr.

Forskningspolitik: basanslag och akademiskt ledarskap

Idag ledde jag ett samtal med Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet, och Mats Viberg, prorektor vid Chalmers Tekniska Högskola kring akademisk frihet och styrning av akademin.*  Jag fick förmånen att ställa några frågor till de två rektorerna och en av dem var frågan om den s k autonomireformen för universiteten, alltså att de skulle kunna styra sig själva i högre grad än tidigare och stå friare från statens regleringar. Istället för autonomi tycks konkurrenslogiken blivit styrande. Att lärosäten konkurrerar med varandra är en ganska främmande tanke för en forskare vars identitet snarare ligger inom ämnet, disciplinen eller forskningsområdet. Enligt min uppfattning har konkurrenslogiken strömlinjeformat universitetens inre arbete mycket mer än vad statens regleringar någonsin gjorde. Jag var t o m så infam att jag frågade om sektorn fick som den ville och slapp den formella statliga styrningen eftersom konkurrensen ändå skulle styra universiteten åt det önskade hållet.

Mats Viberg påpekade att Chalmers varit autonom under lång tid (vilket jag borde nämnt) och att den starka konkurrensen är global, snarare än nationell. En åhörare noterade dock att de flesta studenter vid Chalmers fortfarande kommer från Västsverige och förblir verksamma i Västsverige. Pam Fredman markerade att sektorn själv hade önskat autonomireformen men att den nog inte alls blivit som de flesta inom sektorn önskat. Något kunde jag nog ana mig till ett ”vad var det jag sa” i hennes undertext när hon svarade. Hon upplevde att universiteten aldrig fått så mycket pekpinnar och bestämmelser som nu och tog som exempel att ett antal nya platser inom sjuksköterskeutbildningen fördelas till Göteborgs universitet men utan någon som helst resurs. Istället tänks lärosätet själv omprioritera så att departementets tilldelade platser uppfylls.

Kanske tyckte jag dock att Pam Fredmans viktigaste svar på frågan kom i ett litet senare sammanhang när hon förklarade att får lärosätena ökade basresurser så ”låt dem utvärdera resultaten så mycket de vill”. Hennes poäng var att med fasta basresurser har lärosätena möjlighet att göra de prioriteringar som krävs, och att lärosätena med hjälp av fasta basresurser också kan leva upp till högt ställda krav på kvalitetsutvärderingar. Kamp för en större andel basanslag är således en viktigt väg framåt.

Men, som hon också påpekade, låser vi fast alla dessa nya fasta anslag i nya tillsvidareanställningar på alla nivåer så går vi miste om möjligheterna till de omprioriteringar och nysatsningar som krävs av en kreativ forskningsmiljö. Onekligen en nöt att knäcka.

Själv undrade jag varför det numera finns så många chefer vid universiteten men så få akademiska ledare. Vad kan vi göra för att ge utrymme för akademiskt ledarskap? Fast det fick jag nog inte riktigt svar på. Blir nog fler tillfällen att diskutera det.
* Arrangör var Professorsföreningen vid GU/CTH som är en del av SULF.

En brèf: Svensk forskning organiseras på fel sätt

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Så skriver professorerna Mats Benner och Gunnar Öquist i DN idag och kritiserar svenska forskningspolitik.

I samband med att svensk statsvetenskap utvärderades av bl a professor Arild Underdal höll han för tio år sedan ett seminarium vid min institution kring hur god forskning skapas. Han talade om att stimulera originalitet å ena sidan och genombrottskraft å den andra.

För att stimulera originalitet behövs handledare som skapar lekfullhet snarare än påpekar fel, forskare som har tid att sätta sig in i andra diskurser än den egna och en akademisk ledning som ställer riskvilligt kanpital till förfogande (pengar OCH personal). För att stimulera genombrottskraft kravs fokusering (vilket är det vetenskapliga problemet?), en kritisk massa av forskare samt en mycket stor uthållighet. Detta var Underdals recept.

Lägg detta bredvid dagens utmärkta DN Debatt-artikel av Gunnar Öquist och Mats Benner och vi skulle kunna skapa en forskningspolitik präglad av akademiska värden och öppenhet för världens problem. Istället blir externförsörjningen allt större, allt färre tjänster innehåller fri forskningstid, ledarskapet av-akademiseras, budgetstyrningen ökar, fixeringen vid resultatmål likaså, likhet premieras och någon tydlig anställningsväg för en ung forskare ses inte vid horisonten.

Precis som Benner och Öquist skriver kan det anas en annan hållning från statsmakterna. Kanske. Det är som mörkast före gryningen.

Björklund pratar aldrig om forskarutbildning

En kollega påpekade häromveckan att han inte hört vår högskoleminister Jan Björklund nämna forskarutbildningen i ett enda tal han hållit sedan utnämningen. I förrgår nämndes ”forskarutbildning” i alla fall i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet, nämligen beskedet om att lärare skall få möjlighet att ta en licentiatexamen i sitt ämne eller i ämnesdidaktik (två-årig utbildning på forskarnivå) och sedan efter fyra års arbete kunna bli ”lektor”. Hela syftet är att ”höja kvaliteten” i svensk skola.

Det är symptomatiskt att när nu forskarutbildningen* kommer på tal från departementets sida så är det som ett instrument för att höja kvaliteten i svensk för-, grund- och gymnasieskola. Inte för att utveckla vetenskapen, nå forskningsfronten eller förbättra kompetens och kunskapsnivå i vårt land. Det privata näringslivet verkar inte värdesätta forskarutbildning, medan däremot offentlig sektor (likt skolan ovan) anser sig behöva denna den högsta av alla examina i sina led.

Antalet antagna doktorander sjunker reellt sedan tio år och antalet examina har nu också börjat minska. Genom införandet av Bolognasystemet skapades en längre väg till en doktorsexamen. I praktiken måste man nu ha en Masterexamen (fem år studier) för att kunna konkurrera om en doktorandplats, och för många är det t o m ytterligare arbete t ex som forskningsassistent där man skriver artiklar ihop med sin projektledare som krävs. Väl på forskarutbildningen är det inte tre år som gäller – som tänkt enligt Bologna – utan istället fyra år. Och nu har allt fler forskarutbildande institutioner börjat återskapa ett kurspaket avpassat för studier på forskarnivå trots att tanken med det extra masteråret var att ”flytta ned” forskarutbildningens kursnivå till masternivån.

Eftersom resurserna för utbildning på forskarnivå är små uppstår allt fler forskarskolor av multidisciplinärt snitt, ett system som är gynnsamt för inlärning men som rimligen kräver större resurser för att upprätthålla kvalitetsnivån i varje enskilt ämne än om ämnet driver en egen forskarutbildning. Resultatet blir en utslätning av spetskompetens. (Men då satsas en massa miljoner på män som har sina lagrar bakom sig, gör mer av samma sak och knappt kan göra av med pengarna istället.)

Med autonomireform och avskaffad reglering av kompetensnivåer vid landets högskolor och universitet lämnas forskarutbildningsämnena ut på en marknad där ”mina” doktorander skall konkurrera med ”dina” doktorander i samma ämne men på annan högskola/universitet istället för att poola resurser och samarbeta med sikte på högsta kvalitet inom ämnet. Utbildning på forskarnivå bedrivs för att utveckla och upprätthålla hög vetenskaplig kompetens på alla områden i samhället, för att stimulera till innovation och kreativitet och för att skapa upplysning och en bättre värld. Och för en genuin forskare/lärare vid universiteten är det sanningssökandet som står i fokus, inte att hamna högre i rankningen än systerinstitutionen, trots att incitamentsstrukturerna håller på att pervertera många bland oss.

Jag tror att kollegan har rätt. Jan Björklund har inte pratat om forskarutbildningen. Och jag tror det är symptomatiskt för det bristande intresse för politiken inom högre utbildning som regeringen visar. Allt skall lösa sig (där också) genom avreglering, outsourcing, autonomi, konkurrens och upphandling.

Det är så lätt att riva sönder ömtåligt balanserade system som byggts upp över decennier. Jag tror inte alls att Björklund förstår vad han medverkar till – men det kommer framtida generationer att bittert få erfara.

* Sedan Bolognasystemet infördes för fyra år sedan heter det egentligen ”utbildning på forskarnivå”.

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram  till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.