Likt tussilago i vårsolen dyker debatten om Almedalen som demokratins torg eller fåfängans marknad upp varje år vid denna tiden. Och likt många andra – både akademiska kolleger, politiker och journalister – säger jag att ”visst finns det problem med ett sommarkollo för det politiska Sverige, men det vore faktiskt sämre om vi hade ett politiskt klimat som gjorde Almedalen omöjlig.”
Jag har haft förmånen att lyssna på alla partiledartal utom ett (hittills) och dessutom privilegiet att få medverka i offentliga samtal kring min egen forskning och kring statsvetenskapliga frågeställningar av extremt stor relevans för dt politiska Sverige idag. Som forskare och intellektuell har jag också ställts inför nya frågor, nya problematiker och en och annan knivig diskussion med nya människor där jag känner att jag behöver tänka ett varv till. Genom att vara på plats och höra var partiledarna faktiskt säger och hur det faktiskt ter sig på plats har jag möjlighet att göra en egen s k reality check både av statsvetenskapliga hypoteser och perspektiv och av medierapporteringens rimlighet och trovärdighet. Att ha kolleger på plats ger ytterligare en dimension åt just den processen, vi diskuterar med varandra, stämmer av och genererar faktiskt en och annan idé till både forskningsprojekt och analyser. Gott så.
Under fredagen genomförde Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA) den s k statsvetardagen med fyra seminarier (plus mingel) kring både samhällsvetenskapens nytta som sådan och kring specifika frågor som statsvetare uppfattar särskilt viktiga och intressanta att ta upp just i Almedalen. Intresset var enormt! Vid ett tillfälle skickade jag ett sms till maken som ”skötte dörren” för att stoppa fler åhörare eftersom det började bli farligt trångt och varmt i lokalen – många fick vända i dörren och andra stod utanför och försökte höra, någon undrade om seminariet inte kunde webbsändas till annan lokal (och då var det ändå en 50-sal som bokats). Naturligtvis blir det introvert att hylla ett initiativ som ligger inom ramen för den egna verksamheten men jag tar upp detta som ett exempel på vad man kan göra i – och med – Almedalen om viljan finns.
Den svenska politiska kulturen kännetecknas fortfarande, trots två ofattbart tragiska förluster där två framstående politiker mördats på öppen gata, av en mycket stor öppenhet, jämlikhet och närhet mellan medborgare och beslutsfattare. Alla former av våldsamma attacker, eller låtsade dito, ökar avståndet och misstänksamheten och måste därför exkluderas ur det politiska samtalet. Om vi vill utveckla Almedalen så är det inte genom att kritisera att politiska tjänstemän, akademiska forskare, kyrkliga företrädare, aktiva politiker, offentliganställda tjänstemän, aktivister och vanliga medborgare träffas och pratar med varandra. Om vi vill utveckla Almedalen bör vi kanske hellre betänka mängden seminarier (kan vi ha ett kvalitetstänk på något sätt?) och även syftet med seminarierna (handlar det verkligen om ett samtal eller kunskapsöverföring?). Många aktörer borde kanske också tänka över att saken de driver skulle tjäna på samverkan mellan likartade aktörer snarare än att konkurrera om utrymmet.
Jag är glad över den plats partiledaretalen i år fått i SvT men skulle kanske också gärna se att Almedalen som koncept blev ännu mer digitalt (de enskilda aktörerna är det i stor utsträckning) och därmed också kunde följas mer systematiskt på andra platser och även kunde användas i undervisning och folkbildning vid andra tillfällen på året.
Jag säger som min politiska förebild Pierre Mendès France sa om demokrati och medborgarskap – alla som vill vara med, alla som vill bidra konstruktivt, alla som vill utveckla demokratin (i det fallet Frankrike) är välkomna! Så är det med Almedalen och den svenska demokratin också.
VÄNSTRA STRANDEN 