Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.
Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.
Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.
Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.
Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vilka konsekvenser valet får känns ganska osäkert, men sannolikt går moderaterna och socialdemokraterna tillbaka. Och Fi har nog en god chans att komma in i parlamentet.
Nåt som oroar mig mer är att avståndet tycks öka mellan det officiella Sverige, inklusive media, och inte obetydliga grupper av medborgare. Upplever att det oftare finns en ökad känslomässig tyngd i individuella reaktioner.
Kanske är jag helt ute i ogjort väder; läste en bok av en svensk journalist om framväxten av den heterogena amerikanska högern för nåt år sedan(minns ej namnet på honom just nu).
Var det Martin Gelins ”Den amerikanska högern” kanske?
Jo, relationen mellan medborgare och representanter är helt avgörande för demokratins kvalitet och partierna sviktar därvidlag.
VS