Varför så farligt med särlösningar?

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var med min moster på Valhalla badade vi självklart bastu med bara kvinnor, min mormors syjunta bestod förstås bara av kvinnor och blotta tanken på att karlarna skulle utfodra hönorna var skrattretande. Att politiska partier hade kvinnoförbund med egna möten, att frikyrkoförsamlingens äldste bestod av bara män eller att min mosters alla vänner på sjuksköterskehemmet var kvinnor var självklart. Såhär är det inte längre. Ganska många av särlösningarna har skrotats och ersatts med lösningar baserade på individuella preferenser och/eller andra egenskaper.

Samtidigt tror jag att vårt samhälle fortfarande behöver särlösningar, inte bara avseende kön utan också ibland kanske ålder, sexualitet eller fysisk förmåga. Vi uppnår inte jämlikhet genom att behandla alla lika utan genom att bemöta alla på samma inkluderande sätt. Själv tränar jag på ett gym som har en avdelning för kvinnor, jag skulle aldrig börjat utan den möjligheten. Visst kan man säga att då kunde jag väl låta bli – absolut, det finns andra lösningar. Men för mig personligen blir det en möjlighet till inkludering i en gemenskap som jag annars stått utanför, en gemenskap som innefattar både män och kvinnor. Nu kan jag diskutera styrketräning med alla som sysslar med det själva.

Flickor och pojkar utvecklas i lite olika takt, det finns tillfällen när det skulle vara bra att dela på dem i skola och fritidsverksamhet. Män och kvinnor har till viss del olika erfarenheter just på grund av sin könsidentitet, ibland kan det vara skönt att dryfta det man har gemensamt och slippa förklara allting för den som inte vet. För den äldre kvinnan kan det vara skönt att få lära sig hantera datorn med andra äldre damer som har liknande referensramar. Ibland. I det gamla samhället fanns de här särlösningarna ändå, alldeles för många, men idag har vi nästan helt utplånat dem. Det kanske gick lite för långt för att jämställdheten skulle tjäna på det?

Att vi har idrottslag för kvinnor och män, att män och kvinnor tävlar för sig i friidrott eller att det finns olika platser att lyfta vikter på för män och kvinnor är bra. Det viktiga är att värdera dem lika. På samma sätt tycker jag att några egna badtider för kvinnor är bra. Vi kan inte låtsas att hela världen är jämställd när den inte är det – könsmaktsordningen finns där och den värderar kvinnligt och manligt olika, och den skapar kvinnors underordning i vissa situationer. Så länge det är på det sättet så förbehåller jag mig rätten att basta med bara kvinnor, träna med bara kvinnor, ibland få diskutera litteratur med bara kvinnor och kanske också få simma med bara kvinnor.

Jag har väldigt svårt att förstå varför behovet av tillfälliga särlösningar förnekas.