Etikett: Jämställdhet

En bref: Nej universitetens stora fråga är inte s k cancelkultur

Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.

Så skrev jag tillsammans med Erika Alm, vicedekan och docent i genusvetenskap vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet på Göteborgs-Postens kultursida den 16 november. Bakgrunden var att den nye utbildningsministern Mats Persson i en debattartikel i Expressen gått ut och föreslagit att regeringen skulle initiera en utredning om förekomst av s k cancelkultur på universiteten. Motivet angavs vara en granskning i TV4 som lyft upp något exempel på vad som skulle kunna utgöra en sådan händelse som avses med ”canceling” (som alltså inte innebär inställt flyg eller tåg). Vi menar dels att ministern letar efter något som han inte kan definiera och som inte heller utgör något avgörande problem inom sektorn, dels att en nytillträdd minister borde ge sig i kast med vad som är de stora problemen för våra studenter och våra unga forskare, nämligen underfinansieringen av humaniora och samhällsvetenskap och de ständigt nya pålagorna som skall kontrollera, registrera, bedöma, utvärdera och rapportera till andra myndigheter och till regeringen.

En av våra poänger var just att med tanke på alla de regler och krav som läggs lärosätena avseende likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering så är det närmast komiskt att påtala att vi ägnar oss för mycket åt sådant. För det är ju ur dessa strukturer som uppmärksamheten på hur vi talar om varandra och agerar mot varandra kommer. Vi har ju båda också ledningsuppdrag och vet att kränkningar och diskriminering hanteras i enlighet med myndighetens handläggningsordningar, svensk lag och arbetsmiljöverkets förordningar.

Det utbildningsministern gör är istället att utifrån anekdotisk bevisning använda sin egen plattform för att intervenera i akademins inte liv, i den frihet under ansvar som forskning och utbildning förväntas ha. Om han nu inte är nöjda med alla de hundratals dokument och rapporter som vi lämnar inom området (likabehandling, arbetsmiljö, jämställdhet, diskriminering m m) så kanske han kan börja med att fatta beslut om dem istället.

En bit kvar till jämställdhet i statsvetenskapen

Under de här dagarna pågår Statsvetenskapliga Förbundets årsmöte i Karlstad, jag är inte själv där men jag har läst den ambitiösa jämställdhetskartläggning (O Folke, M Hagevi och M Solevid 2017) av det svenska statsvetarsamhället som förbundet genomfört. Jag är väldigt glad att tillhöra en akademisk gemenskap som är så självreflekterande att man genomför denna typ av kartläggning, och det är inte första gången utan istället den femte sedan starten 1996!

Mycket är positivt i denna femte omgång, det bör verkligen understrykas. Det svenska statsvetarsamhället består av nästan 550 svenska statsvetare (doktorander och disputerade verksamma inom akademin) och av dem är ca 40 procent kvinnor. När jag disputerade 1993 fanns i landet inga kvinnor som var professorer i statsvetenskap och mer än 90 procent av alla lektorer var män!

Men, fortfarande återstår mycket att göra. Andelen professorer som är kvinnor är mycket låg vid de två av de fyra största institutionerna, de i Göteborg (24 procent) och i Uppsala (16 procent). Både i Stockholm och Lund är könsbalansen betydligt bättre bland professorerna. Totalt finns det idag 25 kvinnor i landet som är professorer i statsvetenskap medan antalet män i samma position är drygt dubbelt så många (56). Och bland lektorerna är fortfarande männen i majoritet (61 procent) och utjämningen mellan könen har stannat upp sedan 2007.

Rapporten konstaterar också att kvinnor tar längre tid på sig för professorsmeritering, oftare än män leder egna projekt men mindre ofta bjuds in att medverka i andras forskningsprojekt, oftare än män lämnar akademin efter disputation, oftare innehar anställningar med lägre andel forskning i anställningen samt oftare arbetar med kvalitativa metoder vilka har sämre förutsättningar för publicering i de högst rankade tidskrifterna. Sammantaget är alltså de akademiska trösklarna enligt denna rapport högre för en kvinna som disputerar i statsvetenskap än för en man.

Rapporten finns att läsa på SWEPSA:s hemsida.

Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba mot en jämställd akademi! Sådana här kartläggningar gör dock det jobbet mycket lättare.

En bref: Trafikpolitik och jämställdhet är en vinnande kombination

Bilen ger frihet, särskilt för den som bor på landsbygden, men i dag tror jag att trafikpolitiken mer och mer håller på att få en jämställd prägel – något som inte uppskattas av alla. Hånet mot den s k feministiska snöröjningen var ganska omfattande, trots att principen egentligen bara är enkel logik: röj först för fotgängare, barnvagnar och cyklister så att de inte behöver gå i gatan och riskera livet.

Så skrev jag söndagen den 11 december i Borås Tidning i min krönika på ledarsidan. Trafikpolitik är ett brett fält som ofta uppfattas i ett perspektiv av tekniskt eller ekonomiskt värde. Trafikpolitik idag är istället ett politikområde som berör nästan alla medborgare – infrastruktur och resande är helt centralt i ett modernt samhälle. I städerna talar vi om trängsel och kollektivtrafik, på landsbygden om avstånd och kvalitet på vägnätet. Men ändå är det litet svårt att skapa verklig politisk dynamik kring detta avgörande område.

Är det på väg att förändras? Får vi en mer jämställd och brett förankrad trafikpolitisk diskussion under de kommande åren? Jag hoppas det – det vore en hjälp också för andra politikområden som klimat, byggande, familj och kultur.

Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

  1. För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
  2. För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer.  Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

Varför så farligt med särlösningar?

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var med min moster på Valhalla badade vi självklart bastu med bara kvinnor, min mormors syjunta bestod förstås bara av kvinnor och blotta tanken på att karlarna skulle utfodra hönorna var skrattretande. Att politiska partier hade kvinnoförbund med egna möten, att frikyrkoförsamlingens äldste bestod av bara män eller att min mosters alla vänner på sjuksköterskehemmet var kvinnor var självklart. Såhär är det inte längre. Ganska många av särlösningarna har skrotats och ersatts med lösningar baserade på individuella preferenser och/eller andra egenskaper.

Samtidigt tror jag att vårt samhälle fortfarande behöver särlösningar, inte bara avseende kön utan också ibland kanske ålder, sexualitet eller fysisk förmåga. Vi uppnår inte jämlikhet genom att behandla alla lika utan genom att bemöta alla på samma inkluderande sätt. Själv tränar jag på ett gym som har en avdelning för kvinnor, jag skulle aldrig börjat utan den möjligheten. Visst kan man säga att då kunde jag väl låta bli – absolut, det finns andra lösningar. Men för mig personligen blir det en möjlighet till inkludering i en gemenskap som jag annars stått utanför, en gemenskap som innefattar både män och kvinnor. Nu kan jag diskutera styrketräning med alla som sysslar med det själva.

Flickor och pojkar utvecklas i lite olika takt, det finns tillfällen när det skulle vara bra att dela på dem i skola och fritidsverksamhet. Män och kvinnor har till viss del olika erfarenheter just på grund av sin könsidentitet, ibland kan det vara skönt att dryfta det man har gemensamt och slippa förklara allting för den som inte vet. För den äldre kvinnan kan det vara skönt att få lära sig hantera datorn med andra äldre damer som har liknande referensramar. Ibland. I det gamla samhället fanns de här särlösningarna ändå, alldeles för många, men idag har vi nästan helt utplånat dem. Det kanske gick lite för långt för att jämställdheten skulle tjäna på det?

Att vi har idrottslag för kvinnor och män, att män och kvinnor tävlar för sig i friidrott eller att det finns olika platser att lyfta vikter på för män och kvinnor är bra. Det viktiga är att värdera dem lika. På samma sätt tycker jag att några egna badtider för kvinnor är bra. Vi kan inte låtsas att hela världen är jämställd när den inte är det – könsmaktsordningen finns där och den värderar kvinnligt och manligt olika, och den skapar kvinnors underordning i vissa situationer. Så länge det är på det sättet så förbehåller jag mig rätten att basta med bara kvinnor, träna med bara kvinnor, ibland få diskutera litteratur med bara kvinnor och kanske också få simma med bara kvinnor.

Jag har väldigt svårt att förstå varför behovet av tillfälliga särlösningar förnekas.

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev. Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.

GLAD PÅSK!

Inte bara kvinnor missgynnas av s k excellenssatningar

För några dagar sedan presenterades en rapport om de forskningspolitiska excellenssatsningarna inom medicin och naturvetenskap. Resultatet för jämställdheten var nedslående. Kvinnor ratas, oavsett goda meriter. Och utlysningarna var utformade på ett sätt som leder tanken till manliga ledargenskaper. Själv kände jag att termer som”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements” stötte bort mig direkt. Jag hade knappast sökt ett anslag som utlysts på det sättet, och jag tror att det gäller ganska många av mina kvinnliga kolleger (om än absolut inte alla).

Själv hade jag hellre sett ord som kreativitet, dynamik, möten, uthållighet och teoriprövande eller ledaregenskaper som oräddhet, integritet, omdöme, erfarenhet och förmåga att gå utöver sina egna intressen i rekryteringar. Detta är nämligen inte bara mindre ”könade” ord utan också de egenskaper som lyfts fram i den forskning som finns om goda och framstående forskningsmiljöer.

Jag har tidigare (tillsammans med flera andra) skrivit om den omorientering av forskningspolitiken som skulle krävas om Sverige skall fortsätta att vara en stark forskningsnation, och om vi därmed skall kunna bidra till den globala kunskapsutvecklingen på ett sådant sätt att det goda livet kan förverkligas för allt fler. Jag menar att vad som behövs är utökad fri och ostyrd forskning i anställningen för de forskare som redan finns i systemet, tenure-track, utvärderingar av uppnådda resultat och incitament som främjar långsiktig kunskapsuppbyggnad (i motsats till projektetens tre-års-kontrakt). Konkurrensen idag sker på grundval av utlovade resultat och är destruktiv för kunskapsutvecklingen. Vad som bedöms är idag förmågan att framställa visioner och/eller utlova resultat som i praktiken redan finns framme. Vi verifierar också antagligen många fler meningslösa hypoteser än vad vi skulle göra om forskningen styrdes av genuina teretiska frågor som ibland besvarades med någon slags nej. Som forskare behöver vi istället betydligt större frihetsgrader att utveckla nätverk och seminarier över ämnesgränserna utan att varje steg vi tar måste finansieras externt, bedömas och beläggas med förvaltningsavgifter. Det finns mycket mer att göra som skulle stimulera svensk forskning och gynna jämställdheten. Och kanske även ge de få kvinnliga professorerna möjlighet att ägna sig mer åt forskning och mindre åt administration (kvinnor har en större belasting av t ex sakkunnigprocesser eftersom vi är färre). 

Problemet – inte för oss kvinnor men för finansieringen – är att många av oss kvinnor (och många män) tänker och arbetar på ett lite annat sätt, ett sätt som inte premieras av det maskinella forskningspolitiska system som sedan ett decennium dominerar forskningspolitiken. Vill Sverige gynna ett framstående forskningsklimat så är det dags att lägga om kursen nu. Ta vad som händer med skolan som ett varnande exempel.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.