Etikett: feminism

En bref: Inga rättigheter utan kamp

Hundra år efter farmors födelse blev jag professor i statsvetenskap, och det som den första kvinnan vid Göteborgs universitet i detta ämne. Ingen ifrågasatte längre kvinnors rätt till statliga anställningar eller deras rösträtt. Rösträtten för kvinnor var dock ingenting som skänktes oss som en gåva. Rösträttskampen var lång och svår i vårt land, och sammanflätad med kampen för demokrati och politiska rättigheter för alla medborgare oavsett kön, inkomst eller familj.

Så skrev jag i en krönika i Borås tidning söndagen den 4 november. Vi firar rösträttens hundraåriga historia, den 17 december är den verkliga födelsedagen men som så många andra rättigheter så vanns den efter många års politisk kamp.

Idag när många talar om jämstälddhet och det inte är alltför sällan man kan få höra att ”nu har väl feminismen gått för långt” så kan det vara bra att påminna om att så har många tyckt redan för många decennier sedan. Rättigheter får man inte, de griper man efter genom arbete och kamp. Och det är alltid ett motstånd mot förändring som försöker stoppa såväl kvinnlig rösträtt som friheten att utöva sin religion.

Glöm inte att om ingenting hade förändrats, om alla nej-sägare fått som de ville, då hade vårt samhälle inte fått glädje av all den begåvning, kraft och kreativitet som ryms i ett jämlikt samhälle. Och vi är nog inte färdiga än.

Vad betyder lite mensblod?

Ibland tror jag att mensblod fortfarande är det hos kvinnor som provocerar män allra mest. Av en olycklig slump såg jag ett avsnitt av ”Opinion Live” på SvT igår torsdag, en debatt som handlade om att Jämställdhetsmyndigheten har tilldelat föreningen ”Mensen” ett anslag på 500 000 kronor för ett projekt som syftade till ”menscertifierade arbetsplatser”. Förutom att jag är rätt trött på att det skall krävas ”certifiering” för att kunna bete sig anständigt så ser jag inga som helst bekymmer med ett projekt som skall förbättra möjligheterna för kvinnor att få utrymme för sig egenart i arbetslivet. Men bekymmer är det många andra som får av detta beslut.

Sällan har jag hört och sett en sådan öppen raljans mot kvinnor som ville tala om mens utifrån olika perspektiv som i detta avsnitt av Opinion Live. Programledaren tillät det ena hånfulla uttalandet efter det andra och såg närmast road ut. Jag anser att beteendet kan jämställas med trakasserier – hade det som några ur publiken sade istället sagts på en arbetsplats hade det varit en anledning att påtala för chefen att man utsatts för en kränkande handling. Men nu var det ”bara teve” och därför ingrep ingen.

Mensblod har alltid provocerat – för att inte tala om att det närmast ansetts som ett kvinnligt vapen mot mannen. Jag minns några rader ur Marilyn Frenchs fortfarande lika aktuella bok ”Kvinnorummet” (1978) där en grupp kvinnliga universitetsstudenter själva gestaltar det hot som de utgör mot de manliga studenterna på biblioteket. Kvinnorna beskriver det som att män tycker att kvinnor blodar ner golvet i det fina biblioteket. Ibland har jag sett bilden framför mig av oss kvinnor i biblioteket, bärande på tunga böcker och rapporter, och lämnande ett litet spår av små röda blodfläckar efter sig på golvet. Då kan jag le lite inombords.

Det faktum att vi kvinnor regelbundet menstruerar är en viktig del av våra kvinnoliv. Arbetsplatser, bostäder och samhälle måste naturligtvis anpassas till den verkligheten. Om inte kvinnor ges utrymme att byta mensskydd, har lämpliga platser att slänga använda mensskydd och kan vila i samband med smärtsam menstruation då är inte villkoren på arbetsplatsen anständiga. Och ingen kvinna skall någonsin behöva utsättas för raljanta påhopp eller hånfulla gliringar för att man har behov som den icke-menstruerande har. Basta.

 

 

”Du är i alla fall söt att se på” Om att vara kvinna och forskare på Handelshögskolan

ja, du är i alla fall söt att se på

Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.

Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.

Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.

Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:

Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)

När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.

Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser –  som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.

En bref: Försörjning i centrum för Sjuhärads sömmerskor och brittiska suffragetter

Kvinnors väg till jämlikhet har sällan gått raka vägar. Men såväl hemarbeterskornas medvetna försörjningsstrategier som de brittiska arbetarkvinnornas uppror var nödvändiga delar i den process som gav både farmor och mig fullt politiskt medborgarskap. Men varje tid har sin kamp.

I Borås Tidning söndagen den 14 februari – Valentindagen! – skriver jag om kvinnors kamp för rättigheter och arbete. Den lite märkliga bilden att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden först i slutet av 1960-talet är inte sann. Kvinnor, särskilt arbetarklassens kvinnor, har alltid arbetat för sin försörjning. För att inte tala om kvinnorna på småbruken runt om i landet som i allra högsta grad bidrog till familjens försörjning.

Långsamt har kvinnor också fått de rättigheter som män haft, och långsamt har jämlikheten ökat såväl mellan män och kvinnor som mellan de sociala skikten i vårt samhälle. Men kvinnors arbete och kamp för rimliga arbetsvillkor har varit en oundgänglig del av den utvecklingen.

Varför så farligt med särlösningar?

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var med min moster på Valhalla badade vi självklart bastu med bara kvinnor, min mormors syjunta bestod förstås bara av kvinnor och blotta tanken på att karlarna skulle utfodra hönorna var skrattretande. Att politiska partier hade kvinnoförbund med egna möten, att frikyrkoförsamlingens äldste bestod av bara män eller att min mosters alla vänner på sjuksköterskehemmet var kvinnor var självklart. Såhär är det inte längre. Ganska många av särlösningarna har skrotats och ersatts med lösningar baserade på individuella preferenser och/eller andra egenskaper.

Samtidigt tror jag att vårt samhälle fortfarande behöver särlösningar, inte bara avseende kön utan också ibland kanske ålder, sexualitet eller fysisk förmåga. Vi uppnår inte jämlikhet genom att behandla alla lika utan genom att bemöta alla på samma inkluderande sätt. Själv tränar jag på ett gym som har en avdelning för kvinnor, jag skulle aldrig börjat utan den möjligheten. Visst kan man säga att då kunde jag väl låta bli – absolut, det finns andra lösningar. Men för mig personligen blir det en möjlighet till inkludering i en gemenskap som jag annars stått utanför, en gemenskap som innefattar både män och kvinnor. Nu kan jag diskutera styrketräning med alla som sysslar med det själva.

Flickor och pojkar utvecklas i lite olika takt, det finns tillfällen när det skulle vara bra att dela på dem i skola och fritidsverksamhet. Män och kvinnor har till viss del olika erfarenheter just på grund av sin könsidentitet, ibland kan det vara skönt att dryfta det man har gemensamt och slippa förklara allting för den som inte vet. För den äldre kvinnan kan det vara skönt att få lära sig hantera datorn med andra äldre damer som har liknande referensramar. Ibland. I det gamla samhället fanns de här särlösningarna ändå, alldeles för många, men idag har vi nästan helt utplånat dem. Det kanske gick lite för långt för att jämställdheten skulle tjäna på det?

Att vi har idrottslag för kvinnor och män, att män och kvinnor tävlar för sig i friidrott eller att det finns olika platser att lyfta vikter på för män och kvinnor är bra. Det viktiga är att värdera dem lika. På samma sätt tycker jag att några egna badtider för kvinnor är bra. Vi kan inte låtsas att hela världen är jämställd när den inte är det – könsmaktsordningen finns där och den värderar kvinnligt och manligt olika, och den skapar kvinnors underordning i vissa situationer. Så länge det är på det sättet så förbehåller jag mig rätten att basta med bara kvinnor, träna med bara kvinnor, ibland få diskutera litteratur med bara kvinnor och kanske också få simma med bara kvinnor.

Jag har väldigt svårt att förstå varför behovet av tillfälliga särlösningar förnekas.

”Stopp – jag äger min kropp!” Tal på Internationella Kvinnodagen i Göteborg

Systrar, vänner och mötesdeltagare!

Kvinnors kroppar blir väldigt lätt en angelägenhet för andra än kvinnan själv. För män, för samhället, för föräldrar, för barn och för väninnor. Kvinnors förmåga att föda barn tycks ge henne en kraft som till varje pris måste tämjas, eller utnyttjas. Och kvinnors roll att tillfredsställa manliga behov kan mångfaldigas. För några veckor sedan kom ännu ett exempel på att inte ens i vårt relativt jämställda land har rättsstaten blivit riktigt blivit klar över på vilket sätt kvinnors kroppar tillhör dem själva. En man dömdes till olaga tvång efter att ha genomfört vad han definierade som en s k otrohetskontroll, detta ansåg inte Hovrätten var sexuellt övervåld och dömde därför inte för våldtäkt. En annan Hovrätt har nyligen gjort motsatt bedömning och saken kommer nu upp i Högsta Domstolen. På ett väldigt tydligt sätt visar denna åtskillnad på hur kvinnors kroppar utgör ett slags frontavsnitt i en kamp om makt och herravälde. Om det inte är en form av sexualbrott att föra in sina fingrar i en kvinnas underliv mot hennes uttryckliga vilja – och under hot och tvång – därför att gärningsmannen inte upplevde händelsen som sexuell så har man också helt förnekat kvinnan rätten till sin egen sexualitet. Om det är mannens upplevelse av sexuell lust eller sexuell njutning som är avgörande för brottet så är kränkningen av kvinnan sexualitet helt enkelt ingenting värd. Hennes kropp utgör bara ett ting, något som mannen behärskar eller inte behärskar med hjälp av olika maktverktyg, och kränkningen av hennes kropp är aldrig en fråga om vad hennes integritet kräver utan en fråga om motiven hos den som kränker.

Kvinnors kroppar har alltid varit mer allmän egendom än mannens kropp har varit. När jag i tolvårsåldern, det var under tidigt 1970-tal, för första gången fick höra talas om det som sedan kom att kallas för kvinnlig könsstympning var det en total överraskning för mig. Hur kunde någon människa utsätta en flicka, ett barn, för en sådan kränkning, ett sådant övergrepp på allt vad personlig integritet heter? Men det blev samtidigt ett uppvaknande för mig som kvinna. På olika sätt tror jag att den informationen kom att bli en grundsten i den syn på kvinnors rätt till sina kroppar som sedan lett mig till att understödja kvinnors krav på att råda över sina kroppar i alla avseenden. Fortfarande anses det allmänt mera rimligt att anföra synpunkter på kvinnors kläder, utseende, vikt, ålder och sätt i en debatt än ifråga om män. Nu senast har två ledande kvinnliga politiker i vår stad, Kia Andréasson och Annelie Hulthén fått utstå jämförelser med häxor eftersom de varit med om att fatta beslut om en skatt som i högre utsträckning drabbar bilkörande män än kollektivtrafikåkande kvinnor. Trots att flera manliga politiker varit med om beslutet är det inte de som utsätts för hån och inte heller bemöts de med synpunkter på hur de ser ut.

I en mängd underhållningsprogram i TV, på nätet och i radio anses det helt legitimt att på olika sätt ge uttryck för att kvinnor behöver dresseras; är det inte unga mödrar som får veta att de skall sluta röka, sköta sin ekonomi eller lära sig laga mat så är det kvinnor som skall leva upp till extrema och helt igenom kommersiella skönhetsideal genom att sminka sig, klä sig och klä av sig samt utföra de mest märkliga rörelser och poser inför en allseende kamera, bakom vilken det nästan alltid står en man.

I svensk lagstiftning tvekar beslutsfattarna inför att fatta ett beslut om att alla former av sexuell aktivitet utan samtycke är att betrakta som våldtäkt. Trots att vi vet att de flesta sexuella övergrepp begås mot kvinnor av män. Det är alltså kvinnors samtycke till att låta sin kropp användas i syfte att ge män sexuell njutning som står på spel. Självklart skall alla former av handlingar som inbegriper människors sexualitet ske först om det finns samtycke från båda parter.

Internationellt ser vi att kvinnor fortfarande dör i samband med illegala aborter och i samband med förlossningar, att våldtäkter används som vapen i krig och kvinnors och barns hälsa kommer i andra hand i alltför många länder. Även om barnadödligheten minskar och förlossningsvården förbättras så får vi inte sluta kämpa för alla kvinnors rätt att avgöra om och när hon vill föda ett barn, rätten att få god omvårdnad i samband med förlossningen och möjligheten att tillgodose sin och barnets hälsa.

I Sverige har jämställdhetsarbetet kommit långt, och stödet för ett jämställt samhälle är mycket stort bland medborgarna. Över 80 procent av alla svenskar tycker det är viktigt att satsa på ett jämställt samhälle, och det är något att vara glad över. Men, det finns förstås fortfarande många saker kvar att åtgärda. I vårt land, liksom globalt, är mannen fortfarande norm. Det är inte svårt att konstatera att saker som män gör har högre status än saker som kvinnor gör. Män kör bil och kvinnor åker kollektivt, män blir ingenjörer och kvinnor blir lärare och sjuksköterskor, och män får saker gjorda och kvinnor pratar och läser böcker. Verktyg, standardmått och offentlig miljö är anpassad till den manliga normen, kvinnor skall köpa rosa små spännen att ha i håret. Det är kvinnor som upprätthåller den traditionella kultursektorn genom att gå på teater, läsa böcker och delta i studiecirklar, det är kvinnor som håller reda på familjens födelsedagar och vilka kläder Nisse och Elvira skall ha med till förskolan. Kvinnor jobbar deltid och män jobbar heltid, kvinnor är anställda av kommunen och män är chefer i privat sektor. Att kvinnor tjänar mindre än män är ett välkänt faktum.

Därför är kvinnors möjlighet att utveckla sin fulla potential begränsad. Kvinnor måste lära sig att röra sig både på den manliga scenen och på den egna, kvinnor måste kämpa för sin egenart medan män kan vara nästan hur excentriska som helst utan att betraktas som normbrytare. Män är genier för själva definitionen av geni handlar om den manlige hjälten, kvinnor som är lika smarta får vänta i sekler på erkännande eller helt avstå från allt det som definierar dem som kvinnor, nämligen moderskap, sexualitet och kroppslighet.

Den internationella kvinnodagen är en nödvändig påminnelse om att kvinnors underordning är strukturell och global och att den återfinns på alla nivåer. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnors närvaro i det offentliga rummet fortfarande ses som något utanför normen, hoppsan vi kanske måste lysa upp gångstigarna och bygga bort tunnlarna så att även kvinnor känner sig trygga. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnors sätt att utöva ledarskap får särskilda epitet som ”inkännande” när man inte borde kunna utöva ledarskap överhuvudtaget utan att vara inkännande. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnor alltid är sårbara för den sexistiska diskursen, för hån och hat som handlar om att vi är just kvinnor och därmed inte självklart har rätt att ta plats i det offentliga rummet som individer och människor. Den 8 mars är en dag när vi tillsammans, både män och kvinnor, skall visa att den enda grunden för inflytande och påverkan i vårt samhälle är människan och hennes behov, inte ett köns beteende eller ett köns prioriteringar. Den 8 mars är en nödvändighet för kvinnors fortsatta kamp för mänskliga rättigheter och det är den dag när vi manifesterar alla kvinnors okränkbara rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och protesterar mot allt det som kränker den rätten som att försumma, förtrycka, tvinga, utnyttja, skada och till och med döda kvinnor.

Den internationella kvinnodagen är och skall vara en kampdag för alla kvinnors mänskliga rättigheter.

(Detta tal höll jag som huvudtalare vid 8:e mars-kommitténs offentliga möte på Götaplatsen i Göteborg den 8 mars 2013.)

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

Välkommen till den kvinnliga erfarenheten, Nina Björk!

Läser idag i DN att Nina Björk i samband med arbetet på sin avhandling kommit till insikt om den kvinnliga erfarenhetens betydelse för feminismen. Roligt. Jag har inte läst ”Under det rosa täcket”, jag var inte med i det racet. Jag läste Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet” (1977) när den kom och blev aktivist. Björk säger att hon tror det är typiskt för 70-talisternas feminism att vara ”high-brow” alltså att förakta allt som har med kunskap genom erfarenhet att göra. Nu har hon fått en lite annan syn. Det gör mig glad. För mig har begreppet levd erfarenhet alltid varit centralt i tänkandet kring feminism och jämställdhet. Välkommen, Nina!

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.