Sveriges befolkning visar sig i nästan alla avseenden i olika europeiska undersökningar vara det mest välkomnande landet i EU för invandrare och flyktingar, medan Frankrike tillhör de länder vars befolkning uppvisar den mest negativa synen på invandring. Men att välkomna människor som behöver skydd kräver också att vi är öppna för olikhet, att vi utvecklar en förmåga att värdera det som andra bär med sig och inte bara se det som problem. I det avseendet är Frankrike väldigt mycket mindre ängsligt för olikheter och för det som är annorlunda.
Igår lördag publicerade Göteborgs-Posten min gästkrönika som denna gång behandlade fransk mångfald och oräddhet inför det som är annorlunda. Texten var färdigskriven redan sent på torsdagskvällen men kom att publiceras först efter de fasansfulla attentaten i Paris på kvällen den 13 november. Just den franska mångfald, den inkludering i den franska nationen oavsett din identitet – under förutsättning att du bekänner dig till republikens grundvärde och vill bli och vara medborgare – var ju vad som angreps i fredags.
Attentaten riktades mot en landskamp i fotboll, där förödelsen kunnat blivit mycket värre om ambitionerna lyckats. En av självmordsbombarna hade biljett och försökte komma in på matchen, syftet var sannolik att ställa till största möjliga förödelse på Stade de France med tiotusentals i publiken, inklusive president Hollande. Ett av de övriga riktades mot restauranger i områden av staden som kännetecknas just av mångfald, blandning och en mix av stilar och kulturer. Och slutligen riktades också grymheten mot en kulturinstitution som i generationer varit en plats för ny och ”alternativ” musik och artister.
Jag kommer aldrig att sluta förespråka den franska vägen att bygga nationell identitet, med fokus på medborgarskap och på viljan att vara en del av ett gemensamt projekt för ett samhälle på grundval av de republikanska värdena frihet-jämlikhet-broderskap. Aldrig någonsin kommer jag att falla till föga för idéer där människor skall behandlas olika beroende på vilken hudfärg eller hårfärg de har, vilken religion de tillhör, vilket språk som är deras modersmål eller vilken sexuell identitet de har. Oavsett om denna särbehandling förespråkas som en del av en välmenande eller illasinnad idévärld.
VÄNSTRA STRANDEN 