En bref: Så blev Norden ett paradis för populister

Ett liknande mönster ser vi i alla de nor­diska länderna – kulturkamp mobiliserar nya politiska krafter, krafter som de etablerade partierna har svårt att hantera. En ny politisk dimension har tagit form även i nordisk politik, en dimension som gör politik av livsstil, kultur, religion och ­nation. Men för att stödet ska bestå tycks väljarna inte vilja se sina partier axla regeringsansvar. I Norge och Finland sjönk stödet för partierna efter deras regeringsmedverkan, i Danmark valde Dansk folkeparti mycket medvetet att utnyttja sin utpressningspotential mot den nya regeringen 2015 men att inte ingå i den. Ett klokt val för partiernas egen del, om vi ska tro forskningen. Men ett problematiskt val för demokratin.

Så skriver jag i min recension av Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons) som drar upp de stora historiska linjerna bakom dagens nationalkonservativa partiers plats i den nordiska politiken. Jag tycker det är en intressant bok, en bok som ger en bakgrund och sammanhang som jag uppfattar att många svenskar saknar i debatten om s k populistiska partier. Jag ser också den olikhet som finns i Norden, en olikhet som förvånar en del. Och jag ser den likhet som de nordiska välfärdsdemokratierna har, en likhet som förvånar andra.

***

För vidare läsning rekommenderar jag antologin ”European populism in the shadow of the great recession” av Hanspeter Kriesi och Takis Pappas (engelska) men också Anders Hellströms bok ”Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik”.