Etikett: populism

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

Utpressning, anpassning och isolering – olika strategier i mötet mellan demokrati och populism

Idag säger Sverigedemokraterna att enda möjligheten för någon regeringskonstellation att få deras stöd i riksdagen är att tillgodose deras viktigaste krav, nämligen en minskad invandring. Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, kallar själv utspelet för ett ultimatum. Inget parti i riksdagen har ännu (såvitt vi vet) förhandlat sakpolitik  med SD, men Karlssons utspel är heller ingen förhandlingsinvit, det är istället ett agerande som överensstämmer med vad partiforskningen kallar ett partis ”utpressningspotential”. Om ett nytt parti skall påverka konkurrensen mellan partierna i ett partisystemet måste det antingen vara en tänkbar koalitionspartner eller ha s k utpressningspotential. SD är inte önskat av något parti som koalitionspartner och bara ytterst motvilligt som stöd för en regering (M och KD). I en parlamentarisk situation utan klara majoritetsförhållanden använder SD därför den makt som erbjuds; utpressning.

Syftet är att tvinga andra partier att närma sig den egna ideologiska positionen. På det sättet kan partiet få ett inflytande även utan förhandlingar. Alla partier agerar inte så även om det vore en möjlighet. De flesta partier försöker förverkliga sin politik med hjälp av förhandlingar, kompromisser och förslag i syfte att påverka regeringen eller utöva vass opposition.

Frankrikes president 1959-1969 Charles de Gaulle tyckte inte att partier skulle ha för stort inflytande i en demokrati. Hans demokratisyn byggde på en uppfattning av närmast monarkiskt ursprung där den politiska ledaren själv mötte folket i val, utan de mellanhänder som partierna utgjorde. Men det är just som mellanhänder – eller länkar – mellan väljare och valda som partierna är livsnödvändiga för en demokrati. I dagens Europa ser vi en mängd nya partier som hävdar att de står för den okorrumperade och genuina folkviljan, trots att de endast  har 10-20 procent av väljarna bakom sig. Budskapen är färgade av en populistisk retorik om ett bedraget folk och en korrumperad elit och bygger på en uppfattning av ett samhälle utan intressekonflikter. Oftast är dessa partier nationalkonservativa och bygger på en idé om nationen som ett organiskt helt och konflikten är därför uppbyggd mellan ”vi” i folket och ”dom” som antingen är eliten eller främlingar, eller båda. Dessa partier spelar s a s på en annan spelplan än andra partier, då de menar sig representera folket som helhet på ett närmast mytologiskt sätt. Och detta trots att dessa partiorganisationerna i allmänhet är ovanligt elitstyrda, hierarkiska och slutna.

Poängen med politiska partier är inte att de var och en för sig representerar en folkvilja och sedan konkurrerar med andra motsvarande partier om vilken folkvilja som skall komma till makten – och då inkarnera hela makten utan att dela den med någon. Folkviljan är ju odelbar. Att konkurrera med sådana partier i ett partisystem blir en maktkamp, en kamp om hur demokratin skall uttolkas. Partier med populismens retorik är logiskt sett fiender till en liberal demokrati; andra partier konkurrerar om väljarnas stöd för att få möjlighet att genomföra sin politik, populistiska partier konkurrerar med andra partier i syfte att förändra systemet. Syftet är att genomdriva en politik där demokratins pluralism och rättigheter är hot istället för självklara delar av systemet.

Men hur motverkar man att partier av populistisk eller systemfientlig typ får fortsatt väljarstöd? En del menar att sådana partier skall förvisas från demokratins spelplan och isoleras, andra menar att man måste lyssna på deras väljare och anpassa sin egen politik för att gå dessa till mötes. I en nyligen publicerad studie* tycks resultaten peka på att båda dessa strategier måste användas samtidigt för att ha effekt. En isolering och exkludering av SD bör alltså kombineras med en justering av det egna politiska innehållet. Det är ju ingen enkel väg, att ett parti är exkluderat och isolerat brukar ju bero på att övriga partier på ideologiska grunder motsätter sig partiets politik. Hur skall andra partier då förväntas anpassa sin egen politik efter detta s k paria-parti? Alldeles klart tycks det dock vara att enbart anpassning av sin politik till t ex SD inte kommer att minska väljarstödet för det partiet alls. Endast om en sådan justering av det egna budskapet kombineras med skarp ideologisk och organisatorisk isolering av partiet finns en viss effekt.

***

För några år sedan formulerade sig en politisk debattör ungefär så här: ”Jag skulle ju helst av allt vilja att x-partiet hade alla 349 platserna i Sveriges riksdag, men nu är verkligheten en annan…”  Jag har kommit ihåg det eftersom påståendet när det gjordes tycktes vara en självklar sak; att alla väljare önskade att det egna partiet hade alla platser i riksdagen. Sådana utsagor är dock anti-demokratiska (även om det absolut inte var debattörens avsikt) eftersom det förutsätter en önskan att den egna uppfattningen skall vara allenarådande. Så fungerar inte en modern och liberal demokrati – istället är det förhandlande och kompromissandet mellan olika artikulerade intressen som är själva nerven i ett demokratiskt styrelseskick.

Lästips om populism och demokrati: Jan-Werner Müller ”What is populism?”

* Joost van Spanje & Nan Dirk de Graaf (2018) How established parties reduce other parties’ electoral support: the strategy of parroting the pariah, West European Politics, 41:1, 1-27, DOI: 10.1080/01402382.2017.1332328

 

 

 

Populistiskt utspel om religiösa friskolor

Idag har socialdemokraterna sagt att de vill gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Ungefär en procent av landets elever går i s k religiösa friskolor, de flesta av dem i kristna skolor och några i muslimska skolor. Alla skolor i Sverige, alltså alla skolor i Sverige, har att hålla sig till den gällande läroplanen. Ingen skola i Sverige, alltså ingen skola i Sverige, kan ha konfessionella (religiösa) delar i sin undervisning. Skolor som drivs av en religiös huvudman har ofta religiösa frivilliga inslag som andakter eller bön utanför skoltid. Men det är absolut inte alltid fallet.

Hur socialdemokraterna ser på de förskolor – ”Kyrkans förskola” som sedan många år drivs av Svenska Kyrkan över hela landet framgår inte men logiskt måste dessa väl också förbjudas.

1. OM Sverige tillåter friskolor och fritt skolval är det rimligen så att religiösa huvudmän inte kan diskrimineras. Kontrollen av skolorna måste ske på samma sätt som för alla andra huvudmän.

2. Såväl Anna Ekströms som Ardalan Shekarabis beskrivningar av religiösa friskolor är verklighetsfrämmande och uppvisar en närmast religionsfientlig hållning. Shekarabi jämför med en skola i sitt tidigare hemland Iran som alldeles uppenbart inte skulle kunna drivas i Sverige på grund av vår lagstiftning. Ekström säger i SvT Aktuellt att ”en skola som delas in på grundval av religion passar inte i det svenska samhället”. Det är litet svårt att förstå vad Ekström menar eftersom 99 procent av eleverna går i skolor som delats in efter andra faktorer som huvudmän, bostadsort, klass, profil eller språk t ex. Att ”dela in skolor” efter språk är tydligen helt ok, eller efter dansprofil eller idrott, och underlättar alltså arbetet mot segregation.

3. Föreställningen om religion är trångsynt och inskränkt – religionsfriheten i vårt land kräver t ex att det finns andaktsrum/stilla rum i skolor där elever kan utöva sin religion. Elevers religionsfrihet skall skyddas. Europakonventionen kräver att familjer kan ge sina barn en religiös uppfostran om man så önskar, något som underlättas om barnen t ex kan be eller ha en andakt före eller efter skolan. Religion är ett samhällsfenomen som finns överallt i samhället. Vårt land är idag mångreligiöst även om den kristna religionen dominerar. Om vi inte inser vad det mångreligiösa betyder för demokratin och skyddet för religionsfriheten är vi illa ute.

Jag bedömer socialdemokraternas utspel som en form av populism – partiet vädjar till en förenklad, okunnig och svart-vit religionsuppfattning och använder en utsatt minoritet för att positionera sig på den nya kulturella konfliktaxel som blivit allt viktigare i svensk politik när klass och fördelningspolitik bleknar bort.

Men denna vädjan till folklig vrede öppnas dock dammluckorna till repression och missaktning mot religiösa föreställningar överhuvudtaget. Men här finns ingen kompromiss i den liberala demokratin – minoriteters rättigheter skall värnas.

Careful what you wish for, säger ordspråket.

***

Läs gärna Andreas Johansson Heinö i Dagen i samma ämne.

Läs gärna också en debattartikel jag skrivit i samma tidning den 4 november 2016, baserad på min forskning om synen på religionsfrihet.

 

En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

 

Michael Hameleers, Linda Bos & Claes de Vreese ”Framing blame: toward a better understanding of the effects of populist communication on populist party preferences” Journal of Elections, Public Opinion and Parties https://doi.org/10.1080/17457289.2017.1407326

 

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

En bref: Så blev nättrollen våra nya experter

Men – och det är Nichols grundläggande budskap – när falskhet, manipulation, ovilja och medveten okunnighet används för att kritisera demokratin, då är vi illa ute. Den verkliga faran är när det vi kallar populism blir en avgörande och legitim politisk drivkraft i våra samhällen. Populismen hyllar okunnigheten, mobiliserar medborgarna på känslomässig grund och ifrågasätter möjlig­heten att vissa kan ha större insikter och kunskaper än andra. Populismen förnekar meritokratin och den river ned alla möjligheter för den enskilde att utvecklas eftersom den genom sin hyllning av bristande kunskaper ­nivellerar varje samtal.

Så skriver jag i Svenska Dagbladet den 16 maj där jag recenserade Tom Nichols bok ”The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters” som utkom tidigt i år på Oxford University Press.

Nichols text skär rakt igenom vår debatt kring populism, polarisering och s k Trumpifiering. Boken har (förstås) en amerikansk slagsida med många exempel kring t ex vaccinmotstånd och referenser till ett politiskt system som skiljer sig från vårt. Men den är en läsvärd pamflett till försvar för en djup demokrati, inte den ytliga åsiktmarknad som tyvärr blir en alltför vanlig idé om demokratin.

Läs den!

Recensionen går att läsa här men kräver prenumeration eller upplåsning. Vill någon ha en papperskopia för läsning så hör av er. Ni vet var jag finns.

Populismen: om varför den hotar demokratin

Jag har tillbringat lite tid i helgerna med att läsa Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” som kom i svensk översättning från tyskan* förra året. (Tack vare den omistliga bokhandeln Aniara på Linnégatan i Göteborg kan man fortfarande leta intressanta fackböcker genom att hålla i dem, bläddra i dem och känna på dem.) Müller är en tysk-amerikansk statsvetare vars bakgrund är den politiska filosofin och inte – som oftast när det gäller dessa ämnen – politiskt beteende eller väljarforskning. Därför är hans bok också både mer intressant och lite mer provocerande än övrigt i ämnet som jag läst det senaste året.

Müller utgår från ett demokratiteoretiskt perspektiv och lyfter specifikt fram populismens anti-pluralism som dess avgörande hot mot den europeiska demokrati vi känner idag. Han är också tydlig med att det inte finns plats för någon ”god populism” vilket gör åtminstone mig glad. Avgörande, menar han, är att skilja människors rimliga missnöje (som är av demokratiskt godo) och den populistiska mobilisering som detta missnöje idag används till (som är av demokratiskt ondo). Müller tillbakavisar tanken på att populism är en politisk ideologi eller bärs fram av en enhetlig grupp väljare. Tvärtom är populismens grundprincip en anti-pluralism och det är därmed inte demokratin som idé de utmanar utan tanken på representation. Populismen anser den egna rörelsen vara den exklusiva representationen av ”folket” och accepterar inte vad demokratin ser som en legitim opposition. Därmed avskyr populismen också medier, medier representerar mångfald, opposition och kritisk granskning av samhällets institutioner. Müller pekar här på att populismen när den får makt omedelbart försöker tysta all opposition.

Populismen när föreställningen att folket skall ta ”sin stat” i besittning, och att ”folkets vilja” har en moralisk överhöghet över alla andra värden. Striden mellan populister och rörelser inom demokratin som istället bejakar tanken på representation av minoriteter, mångfald och opposition är således en moralisk strid, om vi skall tro Müller.

Müller påpekar att det alltid är tillfälligheter som avgör vem som tillhör folket och inte, en fråga som är central för demokratins utveckling. Alla vet att det är en frukt av tillfälligheter vem som hamnat på vilken sida nationsgränsen både i Norden och Europa som helhet. Demokratisk inkludering kan inte avgöras med demokratiska verktyg – inkludering är en fortgående process. Men då gäller det att de demokratiska liberala krafterna argumenterar för inkludering utifrån moraliska principer som rättvisa och anständighet, inte pass, språk eller hudfärg. Folket i den representativa demokratin skapas helt enkelt i en konstruktiv process. För populisten är detta ett otänkbart förhållningssätt. Och det är där, menar Müller, som den avgörande skillnaden i demokratiuppfattning syns mellan populisten och icke-populisten: Ett polyfont folk kan representeras i sin mångfald och kan leva med olika uppfattningar även om centrala livsvillkor – för populisten är ”vi:et” monolitiskt, moraliskt oantastligt och har en legitim rätt till makt.

Müller har skrivit en essä som behandlar populism utifrån ett europeiskt idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv, ett perspektiv som jag tycker lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. Jag håller inte med om logiken i alla Müllers slutsatser, en del antaganden finner jag förhastade och stoffet är inte nytt men syntesen och diskussionen var, efter en viss första skepsis, uppfriskande läsning.

*Jag läser inte själv tyska men jag tror att för den statsvetenskapligt orienterade person som gör det är boken mer lättillgänglig på originalspråket än i översättning.

Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.