En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.