För stora delar av svensk borgerlighet, att döma av talen, är staten alla goda gåvors givare – om inte annat som kontrollfunktion. Individen har inget behov av samhällets sociala gemenskap och det civila samhället förväntas leva under marknadens färla. Ledarskapet inom svensk borgerlighet tar sällan eller aldrig initiativ till en konservativ idédebatt.
Så skrev jag den 16 juli i en ledarkrönika i Borås Tidning. Efter Almedalsveckan noterade jag den förvirring som svensk konservatism tycks ha hamnat i. Alldeles för mycket som påstås vara konservativ debatt handlar antingen om Sverigedemokraterna eller om bristen på/förekomsten av liberala värden som valfrihet, individualism och rationalitet. I min text hoppades jag att det ytterst olyckliga – och olämpliga – besöket i Almedalen från Nordiska Motståndsrörelsen kanske skulle få svensk konservatism att skaka loss från det inrikespolitiska spelet.
Jag vill se en idédebatt som går bortom individuella påhopp, taktiksnack om regeringsbildning och populistiska utspel. Vilken roll bör staten ha i ett gott samhälle? Hur långt kan kontrollen av enskilda medborgares liv tillåtas gå? Vilken roll skall ideella krafter och organisationer ha för samhällsgemenskap i Sverige om tio år? Finns det kollektiva värden som står över individens frihet – om ja, vilka då?
Redan för mer än sju år, före valet 2010, sedan skrev jag en rad om konservatism (jag har ju inte för inte ägnat stora delar av mitt forskarliv åt denna idetradition) men då pågick faktiskt en liten diskussion. Om det kan man läsa här.
VÄNSTRA STRANDEN 