Trots att syftet med boken är att granska hur 1968-rörelsens idéer har rest framåt i tiden och in i myndigheter, medier och politik är författarna alltför fokuserade vid kritikerna av 1968 års idéer. Det är som om slagfältet fortfarande är detsamma som på 1970- och 1980-talet trots att den kanske mest spännande uppgiften vore att följa de strömningar som verkligen omvandlade det svenska samhället: kvinnorörelsen, miljörörelsen, auktoritetsnedrivningen och HBTQ-rörelsen. Enligt min uppfattning är dessa rörelser svaret på författarnas inledande fråga om ”hur” transformationen av 1968rörelsens ideal har genomförts.
Idag recenserar jag Lennart Berntsons och Svante Nordins bok ”Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968” (Natur & Kultur) Under Strecket i Svenska Dagbladet. Tyvärr slarvar författarna bort ett viktigt forskningsfält genom brist på transparens och internationell kontext.
Naturligtvis är radikaliseringens många ansikten och dess omvandlingar av svenskt samhälle svenskt politik verkligen en viktig forskningsuppgift. Men istället biter sig författarna fast dels vid 1970- och 1980-talets kritiker av 1968 (vilka blev allt mer marginaliserade medan 68-idéerna vann mark) och väljer (medvetet?) att inte följa de stora rörelserna – miljörörelsen och kvinnorörelsen t ex – som faktiskt var de som bar in 1968 års idéer i svensk politik. Rättighetstänkande och individualisering har sin grund i det uppror mot auktoriteter och kollektiv som 1968 i bred mening representerade, men av det ser vi få spår här. Tyvärr.
VÄNSTRA STRANDEN 