Etikett: konservatism

Finns det plats och nog med väljare åt kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har just avslutat sitt riksting, partiledaren Ebba Busch Thor är omvald, sjukvårdsfrågorna skall vara fokus nummer ett i valrörelsen 2018 och stämningen i partiet sägs vara god.

Men skall man vara realistisk är väl 2018 den skakigaste valrörelsen sedan succén 1998 (11.8 procent). Partiet har sladdat under fyra procent under så gott som hela mandatperioden och väldigt mycket fokus har varit på att positionera partiet på en tydlig konservativ flank i svensk politik. Så länge Moderaterna försökte vara ett mittenparti fanns det en möjlighet att utveckla en relevant politik till vänster om SD och i närheten av den s k TAN-polen på GAL-TAN-skalan.* Men under sitt nya ledarskap har Moderaterna flyttat tillbaka till sin traditionella position till höger och tvingar därmed KD att skapa ideologiskt utrymme på annat sätt.

Under de senaste månaderna har vi därför sett en breddning i politiken och de gamla paradfrågorna kring äldre, familj och vård har tagit till heders igen. Det är rimligt, samtidigt som ett flertal symbolpolitiska förslag om att förbjuda shariadomstolar, burka och utländsk finansiering av moskéer röstats ned av rikstinget.

Lars Adaktusson har valts in i presidiet, uppenbarligen för sin lyskraft mer än för sin politik som tinget avvisade till stor del, medan Emma Henriksson – talesperson för profilfrågan sjukvård inför valet 2018 – lämnade partistyrelsen. En grupp som vill ha en hårdare konservativ profil förenades med en grupp som är nervösa för att KD inte syns tillräckligt mycket, och vips är Adaktusson i presidiet som andre vice ordförande.

I KD finns en grupp kärnväljare och aktivister som har sina rötter i en pietistiskt präglad fromhetsrörelse, en rörelse vars politiska värden är social- och värdekonservativa men inte nationalistiska, chauvinistiska eller marknadsorienterade. Den gruppen har vunnit en delseger i och med det här rikstinget, men hotet kommer från den prekära brist på fler likasinnade väljare som finner KD vara ett alternativ inom den borgerliga alliansen. Och kanske är det absolut mest avgörande hotet en demobilisering av den grupp kärnväljare och aktivister som inte är anhängare av vare sig skålande i champagne eller burkaförbud.

 

* GAL-TAN står för en åsiktsdimension som gestaltar olika uppfattningar om öppenhet och slutenhet, de båda polernas akronymer står för Grön-Alternativ-Liberal (GAL) samt Tradition-Auktoritet-Nation (TAN).

***

Läs gärna övrigt jag skrivit om Kristdemokraterna. Jag har bland annat skrivit en artikel på svenska i Statsvetenskaplig Tidskrift samt för många år sedan en bok om kristdemokratin i Europa. Att det finns plats för ett svenskt parti som vill och kan göra politik av relationen mellan stat och religion den saken är klar, frågan är bara om det blir kristdemokraterna. Men det kan vi återkomma till! 🙂

En bref: Om vårt behov av konservatism

För stora delar av svensk borgerlighet, att döma av talen, är staten alla goda gåvors givare – om inte annat som kontrollfunktion. Individen har inget behov av samhällets sociala gemenskap och det civila samhället förväntas leva under marknadens färla. Ledarskapet inom svensk borgerlighet tar sällan eller aldrig initiativ till en konservativ idédebatt.

Så skrev jag den 16 juli i en ledarkrönika i Borås Tidning. Efter Almedalsveckan noterade jag den förvirring som svensk konservatism tycks ha hamnat i. Alldeles för mycket som påstås vara konservativ debatt handlar antingen om Sverigedemokraterna eller om bristen på/förekomsten av liberala värden som valfrihet, individualism och rationalitet. I min text hoppades jag att det ytterst olyckliga – och olämpliga – besöket i Almedalen från Nordiska Motståndsrörelsen kanske skulle få svensk konservatism att skaka loss från det inrikespolitiska spelet.

Jag vill se en idédebatt som går bortom individuella påhopp, taktiksnack om regeringsbildning och populistiska utspel. Vilken roll bör staten ha i ett gott samhälle? Hur långt kan kontrollen av enskilda medborgares liv tillåtas gå? Vilken roll skall ideella krafter och organisationer ha för samhällsgemenskap i Sverige om tio år? Finns det kollektiva värden som står över individens frihet – om ja, vilka då?

Redan för mer än sju år, före valet 2010, sedan skrev jag en rad om konservatism (jag har ju inte för inte ägnat stora delar av mitt forskarliv åt denna idetradition) men då pågick faktiskt en liten diskussion. Om det kan man läsa här.

Finns det plats för en anständig konservatism?

Konservatismens fader brukar anses heta Edmund Burke. I sin bok ”Reflektioner om franska revolutionen” drar han upp grunddragen i den konservativa politiska åskådningen. För en nybliven statsvetarstudent på 1980-talet ingick den självklart i första terminens pensum. Burke blev reaktionens apostel, den som försvarade många drag i det samhälle som den franska liberala revolutionen kom att välta över ända. Konservatismen har varit en helt avgörande åskådning i modern politisk europeisk historia, men den har också fått se påtagligt många av sina principer stryka på foten. Min framlidne handledare professor Bo Särlvik (1928-1998) brukade påtala att den europeiska välfärdsstaten drivits fram av socialdemokrater och liberaler, ”högern” som han sa hade fått ge upp större delen av sina hjärtefrågor. Han hade förstås rätt, den konservativa idétraditionen med sin förmåga till pragmatism anpassade sig till nya realiteter, men i praktiken fick de konservativa partierna ge med sig på de flesta punkter, särskilt efter andra världskriget. Vi bör ha med den bakgrunden när många idag beklagar framgångarna sedan 1980-talet för nya nationalkonservativa partier, partier som Sverigedemokraterna, Front National och Dansk Folkeparti. Men dessa partiers idéer, så nationalkonservativa de är, utgör ju snarast karikatyrer av verklig konservatism.

Karl Marx skriver i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) att historien visserligen upprepar sig, precis som Hegel sa, men första gången som tragedi och andra gången som fars. Konservatismens ödesdigra förening med nationalismen ledde till den tragedi som andra världskriget utgör, denna andra gången utgör de nationalkonservativa partierna dock snarare figurer i en fars. Deras i kostym uppklädda konservatism framkallar snarare ideologiskt löje än respekt. Därmed inte sagt att de inte på andra sätt kan injaga fruktan i motståndarna.

Men var är den anständiga konservatismen? I vår globaliserade värld där människors förändringsbenägenhet tycks vara detsamma som deras människovärde borde en klassisk konservatism, kanske med prefixet social-, vara av intresse. Konservatismen ser med ömhet och realism på människan och hennes ofullkomlighet, värnar hennes värdighet i alla situationer, konservatismen tilltror kollektivet en kunskap som ligger förborgad i tradition, institutioner, lag och samarbete, uppfattar hierarkier och naturliga gemenskaper som skydd för individen och förespråkar balanstänkande inom det utrikespolitiska fältet. Långsiktighet, långsamhet, lagens inneboende rättrådighet men också en samhällsutveckling som bygger inte på individens fria vilja utan på pragmatism, anpassning och balans mellan motkrafter är grundvärden i den konservativa idévärlden.

Konservatismen har kommit i vanrykte, tryckts tillbaka samtidigt som nya aspiranter, alltför korta i rocken, står redo att ta över den. Konservatismen kräver inte tro på en gudomlig ordning eller Tio Guds bud, men det underlättar att ha respekt för människans plats i ett större system och för insikterna som förmedlas i traditioner som t ex stentavlorna.

I Sverige har vi ett parti som skulle kunna vara ett (social-)konservativt parti (Kristdemokraterna) , ett som varit det men som nu springer så långt från konservatismen som väljarunderlaget räcker (Moderaterna) och ett parti som gör anspråk på en idétradition som de helt enkelt inte förmår axla eller förstå (Sverigedemokraterna).

Måste vi gå till Tyskland och Angela Merkels CDU för att hitta en anständig konservatism med självkänsla i Europa idag?

*

Jag har skrivit om konservatismen på bloggen tidigare, bl a här, här och här. Min avhandling om gaullismen i Frankrike (1993) handlar förstås i stor utsträckning om just konservativa idéer. Jag har också skrivit om europeisk kristdemokrati i boken ”Religion och politik” (1998).

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Jag konservativ? Vafalls!

Konservatismen är den ideologi som antagit och teoretiskt kan anta flest skepnader av våra ideologiska -ismer eftersom den knappast har några urkunder likt ”Kapitalet” eller har barnmorskor som liberalismens John S Mill och Adam Smith. Länge stod ju kampen mellan konservatism och liberalism och i den tvekampen var konservatismens roll att hålla tillbaka och bevara det som liberalerna ville reformerna. Därefter har vi sett olika former av konservatism passera förbi där socialkonservatismen och nationalkonservatismen kanske är de tydligast som levt vidare in i vår tid i vår del av världen.

På Svenska Dagbladets kultursida förs en liten debatt om konservatismens brist på intellektualitet, och även på DN:s kultursida (ej på nätet) har motsvarande diskussion blossat upp. Roland Poirier Martinson – SvD:s ledarsida – pekas ofta ut som en konservativ opinionsbildare. Men idag skriver han glatt om valfrihet som knappast gör honom annat än rätt liberal.

Finns det någon politisk konservatism idag? I Sverige kan jag inte se någon som mobiliserar eller aktiverar en sådan i alla fall. Det som ibland kallas konservatism – t ex Kd:s utfall mot teaterregissörer och andra radikala kulturarbetare – är mest populism. Och Sd:s program kan möjligen kvala in som nationalkonservatism, i vissa delar. Men någon intellektuell och politisk konservatism värd namnet ser jag inte vid horisonten. Eller, vänta nu, i akademikerkretsar är konservativa tänkare från perioden före andra världskriget smått populära. Edmund Burke, Carl Schmitt, G W A Hegel och kanske Wilhelm Röpke är namn som dykt upp på senare tid i akademiska debatter.

Själv har jag studerat konservativa ideologier i politisk praktik sedan två decennier, främst gaullism, kristdemokrati och sverigedemokrati, och finner tanketraditionen oupphörligt fascinerande. När sonen påpekade att hans mamma var konservativ eftersom hon krävde att digitala apparater skall utformas efter människans behov och inte efter kommersiella dito så såddes ett litet frö hos mig. Borde vi inte ha en idédebatt med lite bredare anslag än vi har idag?

Konservatismen har en på sätt och vis pessimistisk människosyn. Konservativa misstror människans möjlighet att ständigt anpassa sig, är skeptisk till snabba förändringar och tveksam till effektvitets- och rationalitetsargument. Samtidigt finns en tilltro till människan som kollektiv (mankind). Den konservative tänker sig att människan under seklen genom kreativitet och eget arbete frambringat en värld som i många avseenden är god, att ändra på den därför att ett viss folk vid en viss tidpunkt fått för sig att det skall göras är inte tillrådligt. Konservatismen har ingen tydlig utopi utan ser framför sig ett samhälle som organiskt rör sig framåt och utåt i en ständig utveckling som kommer från människans egen förmåga och de strukturer hon byggt upp som ett stöd för sin utveckling.

Sedan 1980-talet utgör liberalismen en homogeniserande diskurs som knappast tillåtit någon form av reell opposition. Det är inte nyttigt för svensk politik att debatten handlar om vilken sorts liberal du är – grön, röd, ljusblå eller mörkblå –  och inte om politiska motsättningar som rör synen på människan, staten och visionerna om ett gott samhälle. Jag tillhör dem som misstror människans förmåga att leva i de avancerade teknologiska system vårt intellekt förmår skapa. Jag tillhör dem som tror att människan är en social, andlig och kollektiv varelse, i behov av starka strukturer som stöd men med erkännande och bejakande av individens kreativitet. Jag tillhör också dem som misstror män med visioner och hellre ser på människan som en del i en större organisk utveckling. Och jag tillhör dem som tror att allmänbildning, beläsenhet, kulturskapande och dygdiga ideal är oundgängliga element i en god medborgaruppfostran. Och jag tror på människan – denna fantastiska varelse vars särmärke är att vara både skapad och skapande. Så, ja, jag är väl konservativ då. Om inte annat så för att bryta den liberala diskursens hegemoni.