Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.