Etikett: alliansen

Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.

Socialdemokratins kris (igen): Är det inte en ideologisk fråga?

Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?

I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.

Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.

Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*

Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.

Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.

VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.

Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter  sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.

Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?

En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.

Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.

* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.

Regeringen ägnar sig åt fadersuppror

Alliansregeringen tycks i alldeles för stor grad fortfarande leva som om de var i opposition. En stor mängd åtgärder har vidtagits och förändringar genomförts utan att regeringen har visat upp någon annan problembild än den ideologiska. När regeringspolitik blir en arena för att genomföra ett antal ”darlings” som man levt på i opposition, men som man inte på något sätt kan relatera till upplevda eller faktiska samhälleliga problem, då tappar regeringsutövandet sin legitimitet.

Dagens partiledardebatt var frän, och stundtals aggressiv. Regeringsföreträdarna uppträdde ofta harmset och tycktes vilja säga till oppositionen – och indirekt till oss väljare – att vi skulle vara tacksamma för allt regeringen gjort. När nu oppositionen klagade så var det bara en fråga om otacksamhet. Lite lätt skolmästaraktiga var både Reinfeldt och Olofsson. Björklund klarade sig som vanligt bäst – höll humöret i schack och sakligheten i högsätet. Oppositionen gav inte många konkreta besked – ja Ohly vill ha slut på vargjakten, vilket föranledde Reinfeldt till ett av dagens sällsynta småleenden. Sahlin lyckades inte konkretisera skillnaden mot regeringens politik annat än i form av ”rättvisa” vilket i och för sig räcker för många av de ideologiskt bevandrade, vi förstår vad det är hon konnoterar. Men alla andra då?

I vår nya sköna globaliserade värld är kravet på regeringarnas handlingskraft allt större. Och som Anders Mellbourn påpekade på ett seminarium jag ledde idag så tycks regeringsskiftena i Sverige komma när regeringsmakten blir alltmer kringsskuren. När regeringen kunde agera, ja då satt SAP i 44 år. Kanske är det då som regeringen frestas att ägna sig åt allehanda ideologiskt laddade men föga samhällsorienterade beslut.

Låt oss ta några exempel på sådant som är eller kommer att beslutas:

Apoteket har sålts ut till ett antal storföretag vilket leder till sämre förhandlingssituation för inköp av läkemedel och till att vinsterna hamnar någon annanstans än i skattkistan. Och receptfria läkemedel som många använder har gått upp med 30 procent. Har någon hört vilka direkta problem för medborgarna som löses med detta? På landet där jag tillbringar många lediga dagar har man kunnat köpa enklare läkemedel hos lanthandlaren i evighet. Nu försvinner det. Vilka samhällsproblem har lösts genom utförsäljningen av Apoteket?

Hyran för kulturarbetare och forskare som vill bo på Centre Culturel Suédois i Paris får nu inte subventioneras av Svenska Institutet. Orsaken att man har gästlägenheterna är kulturpolitisk och skall underlätta utbytet mellan Frankrike och Sverige. Sök stipendier, säger ansvarig tjänsteman. Ingen kulturarbetare har haft råd utan stipendier förut, nu blir det ännu svårare. Vilka politiska problem löser man med detta?

Museibutikerna får inte längre drivas genom muséerna själva. De får inte gå med vinst och inte med förlust och samtidigt skall de läggas ut på entreprenad. Men butikerna är ju en del av muséernas pedagogiska verksamhet. Det är där man kan ta med något hem eller köpa en bok som fördjupar insikten om något man just sett. Vem är det som retat sig så på de stackars museibutikerna?

Antalet alkoholtillstånd skall utökas då nu även sushi-barer och motsvarande butiker utan varm mat skall få servera alkohol. Trots att alla vet att 80 procent av alla våldsbrott begås av och mot alkoholpåverkade personer skall allt färre ställen bli alkoholfria. Vad är det för samhällsproblem som blir bättre genom fler alkoholtillstånd?

Körkortsproven skall genomföras av privata entreprenörer och inte av en statlig aktör. Trots att vi sett hur friskolor har devalverat betygsnivåer och anställt färre behöriga lärare så skall nu en trafiksäkerhetsutbildning läggas i händerna på företag med vinstintresse. Vad är det för trafikpolitiskt problem som löses med hjälp av detta?

Bilprovningen försvinner och därmed också möjligheterna för en kund att gå till en s k Kontrollerad Bilverkstad, dvs en verkstad som utsätts för oberoende stickprovskontroller för att garantera kunden trygghet. Bilprovningen läggs nu, också den ett trafiksäkerhetsärende, i händerna på företag vars övergripande idé är att tjäna pengar på fler reparationer. Vilket akut samhällsproblem råder vi bot på med denna åtgärd?

Jag skulle kunna räkna upp fler reformer som skett enbart för att den nuvarande regeringen i opposition har längtat efter att få göra upp med socialdemokraterna. Det är något slags fadersuppror som pågår, vilket i mina ögon är lite löjligt. Allt skall konkurrensutsättas, atomiseras och rationaliseras. Inte för att det har visat sig vara bättre utan bara för att det är ideologiskt ”rätt”. Sverige håller på att bli ett ideologiskt laboratorium.

Om regeringen nöjt sig med de reformer som har bäring och djup, reformer som bygger på forskning och erfarenhet, då hade man inte dragit på sig så mycket ”onödigt” missnöje. Sjukförsäkringsreformen har skötts uruselt, men den avsåg att lösa ett samhällsproblem som många såg och led av. Jobbavdrag, a-kasseförändringar och skolpolitik är också ideologiska, men dess legitimitet är att de tydligt och klart riktar in sig på samhällsproblem som människor upplever som angelägna. De bygger på genomtänkt idé om vilket samhälle man vill åstadkomma.

Men alla dessa klåfingriga och pekpinneartade åtgärder som jag nämnde ovan är uttryck för att regeringen inte vuxit ur sin oppositionsroll. Skippa fadersupproret och utöva regeringsmakten utifrån vad som faktiskt är reella samhällsproblem!

Nedmonteringen av en civilisatorisk infrastruktur

I panelen i dagens ”Godmorgon Världen” (SR P1) kallade Göran Greider skolan och vården för en ”civilisatorisk infrastruktur”.  Jag tyckte uttrycket var så välfunnet att jag gärna vill sprida det.

Sverige har länge varit humlan som flyger, trots att förståsigpåarna säger att det inte går att ta ut så höga skatter, ha så lång semester, så liten lönespridning och så hög utbildningsnivå och ändå vara ett land på framkant ifråga om teknik, kommunikation och innovation. Men Sverige har varit just det. Enligt min uppfattning beror framgången på ett extremt och närmast unikt mod i att kombinera breda välfärdslösningar med stark individualism.

Istället för att koncentrera sig på de relativt sett få som missbrukar systemet har politiken inriktats på sociala försäkringar som omfattar alla, men på individuell grund. Istället för att söka upp de enskilda som behöver mest stöd har politiken inriktats på solidariska lösningar som ger alla medborgare en del tillbaka i form av barnomsorg, sjukvård, skola och äldrevård.

Det kan tyckas som om detta är sagt 100 gånger förr, men ibland undrar jag om det överhuvudtaget inte går igenom bruset – denna modell, detta sociala kontrakt, är på väg att brytas nu. Om vi skall bryta det så bör vi göra oss medvetna om att det är just det som händer, inte bara likt grodan i grytan som sakta värms upp invaggas i säkerhet tills det är för sent.

För oss som har arbete, och bra lön, har regeringens politik varit en lönsam affär. Och så lovade de också från början. Men, leder det också till att vi inte ser vad som händer på andra ställen i samhället? Svaret tycks vara ja. Jag möter dagligen människor som INTE känner av krisen, människor som vet att det är kris och därför sparar in lite här och där, men i realiteten drabbas de inte själva. Och inser därmed inte vad som händer. Kanske är detta den mest oroande utvecklingen av alla – när Sverige glider isär och medborgarskapet inte blir grunden för att ta del av den civilisatoriska infrastrukturen då börjar missnöje, främlingsförakt och apati att sprida sig. Bland dem som inget har.

I min värld bör en stark stat vara mer generös än nogräknad när det gäller välfärd. På sikt menar jag att det betalar sig, både mänskligt och ekonomiskt.

Att sätta en gräns för sjukförsäkringen pekar på att man inte tror på den som är sjuk. Att sänka A-kassan och höja premien för dem med högst arbetslöshet pekar mot ökad skuld på den enskilde för misslyckanden. Att sänka skatterna för dem som arbetar men inte för pensionärerna pekar mot en kultur där bara den starke och friske räknas. Och den s k kampen mot bonusarna handlar nog mera om att vinna poäng i opinionen än om ekonomiska realiteter.

Jag är övertygad om att tre miljarder till rena praktikjobb för arbetslösa ungdomar och 55+ hade gjort oändligt mer nytta än de patetiska s k jobbcoacherna som regeringen satsar på. Jag är lika övertygad om att om hälften av skattesänkningspengarna använts till att rehabilitera långtidssjuka kvinnor som slitit sönder sina kroppar i vården så skulle det istället generera mer skatteintäkter på sikt. Den andra hälften borde läggas på individuellt anpassad skolundervisning så att alla de ungdomar som inte har fullständiga betyg skulle få just det.

Ibland är det perspektivet som är avgörande, inte kronor och ören.

Läs mer i Fokus om ”de uträknade”, om Flyingemodellen för praktikjobb och i DN om oppositionens lösningar.

(För övrigt anser jag att Förbifart Stockholm bör förstöras.)

Avgör städernas medelklass valet 2010?

Debattens vågor går nu höga kring Mona Sahlins tapp i opinionen och den närmaste arktisliknande bortsmältningen av vänsterblockets överläge sedan dagen efter valet 2006. Moderaternas och Fredrik Reinfeldts kontraintuitivt starka ställning i opinionen under en tid av ekonomisk stress konfunderar många.

Tidningen Fokus uppmärksammar i senaste numret att storstädernas medelklass inte känner av krisen. De som har säkra jobb och äger sitt boende har fått kraftiga förbättringar i ekonomin trots krisen, oavsett att de kan ha förlorat pengar de aldrig haft i handen dvs minskade aktievärden. Men det är det fattigaste och rikaste som förlorar mest. Scenariot är exakt det som moderaterna ville uppnå, och än så länge fungerar receptet.

En hypotes är att så länge de aktiva, friska och opinionsledande grupperna inte märker någon annan kris än den de läser om eller hör om så kommer inte heller förtroendet för regeringen att påverkas. Om moderaterna har lyckats fullt ut så skall dessa mitt-grupper aldrig behöva möta krisens ansikte fullt ut – bara de allra rikaste och fattigaste.

I Sverige vet vi att det är mittfältet (både politiskt och ekonomiskt) och storstäderna som är nyckeln till regeringsmakten. Socialdemokraterna skapade på 1960-talet en klassallians mellan arbetarklass och medelklass och vann mittfältet. Har nu moderaternas politik gjort samma sak från höger, alltså skapat en allians mellan medelklass och överklass? I så fall lär den springande punkten för regeringens återval 2010 vara att behålla Kd i parlamentet snarare än reformer för särskilda väljargrupper.

Jag avser att återkomma till de politiska motsättningarna mellan land och stad och vad de kan betyda i 2010 års valrörelse.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, regeringen