Någonstans fanns en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte.
Idag skriver jag söndagskrönika i Borås Tidning om några av mina första erfarenheter som journalist, på GT i Göteborg, och om hur journalistiken under 1980-talet tog en inriktning bort från både den s k skjutjärnsjournalistiken och det som kallades ”New Journalism”. Idealet blev snarare en slags ”mannen-på-gatan”-bild av världen som en sanning och en verklig verklighet.
Jag kan inte säga om detta var en svensk företeelse men jag vet att för min del förknippar jag det med min egen tid på Journalisthögskolan i Göteborg (eller Journalistlinjen vid Göteborgs universitet som det formellt hette). Jag började i januari 1982 och gick två år men eftersom jag fick fortsätta jobba på min praktikplats (TT) tog examensarbetet – som man gjorde sista terminen – lite längre tid och jag tog min examen den 28 augusti 1984.
Fokus i utbildningen – vid sidan av det praktiska – var vardaglighet och fokus låg ofta på ”vanliga människor”. Jag minns när Stig Malm blev ordförande för LO (1983) och vi på skolan var precis inne i ett sjok när vi gjorde ”Västfronten” (övningstidningen) och den av oss utsedde redaktionschefen på fullt allvar påstod att han dels inte visste vem Stig Malm var, dels inte ansåg att vi skulle skriva om att han blivit ordförande eftersom det inte angick vanliga människor. Vi hade också ett uppmärksammat besök av Janne Josefsson, men tyvärr minns jag inget innehållsligt från besöket. Jag minns dock en journalistlärare som hette Karsten som älskade att ha stormöten. Det gjorde inte jag.
Jag skrev i alla fall mitt examensarbete om ett fall av polismisshandel i Trollhättan och var inspirerad av storheter som Truman Capote, Tom Wolfe och Norman Mailer (examensarbetet håller dock långt ifrån något Pulitzerklass…) men det var inget som var särskilt uppskattat av mina lärare. Jag var själv mest glad att vara klar och komma ut i verkligheten… Jag hade några kurskamrater som gjorde något i samma stil – men ämnet var ett helt annat – jag tror de skrev om ett berömt danskt lyxhotell Hotell D’Angleterre. De hette Kristina Kappelin, Maria Ernestam och Eva Welander. De gick rätt bra för dem också. Sedan.
VÄNSTRA STRANDEN 