En bref: Med besvikelse som grund byggs ingen regeringsmakt

Det som förenar populistiska partier i Europa idag är vad de motsätter sig snarare än vad de förespråkar. För italienska, spanska, polska, ungerska, franska, brittiska, svenska och nederländska populister är det motståndet som står i centrum – motstånd mot rättsstatens oberoende och mediernas frihet, motstånd mot individualism, rörlighet och jämställdhet, motstånd mot miljörörelse och motstånd mot anpassning till klimatets behov, motstånd mot biologisk mångfald och skydd för såväl djurarter som oliktänkande, motstånd mot könets gråzoner, feminism, uppluckrade föräldraroller och sexuella friheter.

I dagens söndagskrönika i Borås Tidning diskuterar jag populismens ideologiska karaktär. Som partiforskare med partiideologi som specialintresse är det lätt att fundera på vilka ideologiska likheter som finns mellan Europas alla s k populistiska partier. Samhällsvetenskapen har lite olika svar på om populismen är en ideologi. En del talar om en ”tunn ideologi” som alltså står i motsats till en ”djup ideologi” där såväl verklighetsbild, utopi och politiska verktyg och vägar hänger ihop på ett konsistent sätt. Populismen skulle då hållas samman av synen på folket som ett och som bedraget av den politiska eliten. Pluralism och mångfald är negativt och följaktligen är populisten negativ till skydd för minoriteter.

Min uppfattning är att ideologibegreppet blir så urvattnat att det inte ger någon större förklaringskraft om vi talar om en ”tunn ideologi”. Det som faktiskt förenar populismen menar jag är en retorik – folket är bedraget av eliten – och ett missnöje med det demokratiska system som bygger på pluralism. Demokrati är för populisten majoritetsvälde, och vare sig minoriteter eller pluralism är relevanta. Och därmed är det snarare vad populismen motsätter sig som är det förenande.

Populismen enas i sin besvikelse, i sin misstro och sitt missnöje. Populismen är i direkt motsatsställning till pluralism, minoritetsrättigheter och individualism. Men det som förenar är just motståndet, inte det samhälle man önskar åstadkomma.

Så blir populismen en destruktiv kraft i varje demokratiskt partisystem. Och populism kan aldrig bygga en framtid, bara idealisera dåtiden.