Brexit: Kommer May att orka hela vägen upp?

Ser och hör just den diskussion som uppstått i det brittiska parlamentet efter att premiärminister May’s avtal om Storbritanniens utträde ur EU återigen röstats ned. (BBC har en särskild kanal som sänder enbart parlamentsarbetet – en fantastisk transparens.) Det är idag 17 dagar kvar till den tidsgräns då processen kring Storbritanniens utträde ur EU skulle vara klart (29 mars). Under denna vecka kommer ett flertal avgörande parlamentsomröstningar i frågan att äga rum. Situationen är allt annat än klarlagd och än mindre avslutad. Frågan om en ny omröstning, ett nyval, en s k hård brexit eller någon form av förlängning av processen (så ser jag möjligheterna) har ännu inget svar.

Jag har inte professionellt fördjupat mig i brittisk politik eller i förhandlingsprocessen kring Brexit, men jag ser den desperation som präglar de aktiva ledamöterna i diskussionen just denna kväll. Och det är inte roligt att se. För den som vill förstå både komplexiteten och konsekvenserna av olika beslut rekommenderar jag BBC:s oerhört pedagogiska guide här.

För Skottland hänger förstås Brexit-debatten också samman med kraven på självständighet. När den tidigare omröstningen om självständigheten hölls 2014 var ett av hindren eller bekymren att landet då skulle tvingas lämna EU. Nu måste Skottland lämna EU ändå, mot sin vilja enligt utfallet i Skottland (62 procent för att vara kvar) vid folkomröstningen om utträde ur EU 2016.

Min personliga åsikt är att det är ett mycket stort misstag av Storbritannien att lämna EU. Men jag är också bekymrad på ett mer demokratiteoretiskt plan över att folkomröstningen tillkom som ett försök från tidigare premiärminister Cameron både för att ena sitt parti i denna fråga (där han själv önskade bli kvar) och för att vinna ett parlamentsval. Det har funnits ett motstånd mot EU i stora grupper i Storbritannien under lång tid, det är partiet UKIP också ett tecken på, men grundläggande är att den politiska eliten har inte förmått komma vidare från den konflikten sedan medlemskapet 1973. När Cameron valde att använda denna extremt känsliga fråga som han gjorde var förstås hans ambition att en gång för alla avsluta debatten och gå vidare. Hans fatala felbedömning har fått de konsekvenser vi kan se framför våra ögon dessa dagar i mars 2019. Att lösa partipolitiska problem genom att göra dem till nationell politik, eller snarare internationell politik, är mycket sällan en lyckad strategi.

Man kanske skall hålla med gamle general de Gaulle (president i Frankrike 1959-1969) som önskade hålla Storbritannien utanför EU. ”Storbritannien är en ö.” Hans motiv var att en ö-nation hade helt andra försvarspolitiska möjligheter, handelspolitiska likaså, men också att man var ett imperium med andra globala åtaganden och med särskilt starka relationer till USA. Han pekade åtminstone i den riktning som utvecklingen faktiskt gått.

***

Kanske är Theresa May’s väg just nu ungefär lika tung som min vandring till toppen av Arthurs Seat i Edinburgh idag (se bild) i stormbyar, på hala lerstigar och över vassa bergskanter och stenar? Jag kom hela vägen upp. Gör May det?

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.