På 1990-talet i Sverige kom den mångkultur som bejakats i 1980-talets liberala politiska diskurs att börja skava eftersom frågor om religion, familj, mat, språk och livsstilar utmanade den svenska hegemonin. Under 1950-1970-talet kunde en invandrare som försörjde sig, höll sig i skinnet och undvek negativa synpunkter på svensk julmat förefalla ”integrerad”. Det hindrade förstås inte mytbildning finnar med kniv eller jugoslaver med potatisodling i parketten. Men när den trivsamma exotisering som till en början präglade idéerna om mångkulturen under 1990-talet övergick i faktiska krav från nya grupper på jämlika rättigheter och resurser, följdes den i sin tur på 00-talet av majoritetssamhällets krav på t ex språkkunskaper, klädkoder, sekulära normer, pappaledigheter och accepterande av HBTQ-rättigheter.
Så skrev jag i söndagskrönikan i Borås tidning den 23 februari 2020.
Begreppet ”dålig integration” har blivit en form av s k buzz-word för allting från kulturkrockar till arbetslöshet. Men faktum är ju att svensk integrationspolitik är bra, och jämfört med många andra länder i Europa har Sverige lyckats bra med att få utlandsfödda i arbete och barn med utlandsfödda föräldrar att utbilda sig på samma villkor som inföddas barn.
Och den avgörande frågan är om det verkligen är integration vi vill ha? Integration innebär per definition en form utav maktutövning, och för den som kommer från ett annat land är det förstås ett större ingrepp i den personliga integriteten än för den som fötts och vuxit upp här. Egentligen vill vi väl ge alla invånare möjligheten att bli autonoma, omdömesgilla medborgare som kan förverkliga sin potential som individer? Det är så vi bygger ett hållbart samhälle. Frågan är då vilka medel skall vi använda i det syftet? Inte självklart att det är desamma som olika aktörer beskriver som ”integrationspolitik”.
VÄNSTRA STRANDEN 