Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

4 reaktioner till “Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder”

  1. Du förklarar inte hur miffoteori och vithetskritik gör samhället bättre. 🙂

    Det mesta som görs, särskilt inom humaniora, är bara till för att skapa jobb för den som skriver det. Som Douglas Murray sade i en intervju för ett tag sedan: ”När sade vi senast ‘Vi har ett stort problem här, dags att fråga någon på universitetet.'”

  2. Du talar naturligtvis i egen sak. Jag skulle kunna hävda att mycken forskning handlar om pappers- och karriärproduktion. Detta gäller särskilt humaniora. Forskning för att uppnå lönegrad och titlar. Många av de här personerna hade gjort större nytta i arbetslivet. Där hade de varit tvungna att producera något som kommer andra till nytta. Fast att begära att någon inom systemet ska ha förmåga att se kritiskt på sin egen verksamhet är förmodligen att begära för mycket. Egenintresset ljuger aldrig.

  3. Jag förmodar att det uttalandet beror på att svaren från universiteten inte är lika förutsägbara som Murray. Klimatpolitiken är ett närmast löjligt enkelt exempel på att universiteten förser samhället med en mängd svar och lösningar. Därutöver kan du ju fundera på var Nobelpristagarna brukar vara verksamma.
    VS

Kommentarsfältet är stängt.